Ta tag i mitt liv

Kanske det är dags att ta tag i sig själv så här framemot jul. Dyrt och heligt har jag i alla fall lovat att inte avge några nyårslöften nästa år. Det känns befriande. Förra årets löften lider så här i årets sista skälvande dagar av akut anemi. Nada, närmare bestämt, blev det av de löftena.
Till min stora förvåning/fasa/förtjusning, upptäckte jag av en slump att den här eländiga bloggen fortfarande hemsökes av hoppfulla besökare. Kära ni, nytt försök alltså. Dock ABSOLUT inte någon typ av nyårslöfte.

Höstenergi

Hur man än vänder och vrider på det så är det nog så att sommaren har flytt sin kos. Och den energiska hösten har slagit klorna i oss. Min energi kommer att pysa ut på lite andra håll och kanter i höst. Inte så mycket bloggande alltså. Tror jag i alla fall, även om Nijaska får ligga kvar och vara lite nyfiken på vad andra har att säga om dagsformen på vardagen.

Sommarpaus

Glad sommar

önskar tant Stina och hoppas komma tillbaka med lite ny bloggenergi till hösten.

Os i köket

Min fryspizza brände just fast i ugnsplåten medan jag stod framför spegeln och tittade på mig själv när jag repeterade en liten blygsam föredragning jag ska hålla i morgon bitti i Sollentuna samtidigt som jag förundrades över att min hårinfärgning var så uppseendeväckande orange fastän det står gyllenblond på paketet. Herregud kan ingen deleata mig, åtminstone för en liten stund.

Aktualiteter

De senaste dagarna har jag levt i en ytterligt begränsad verklighet. Jag och de mina har fört samtal av den här typen:

Funkar det nu?

Näe..

Kan man inte skriva ut alls?

Näe..

Kopiera då?

Näe.. men systemet hoppade igång en kvart men nu är det dött igen.

Vet dom vad det rör sig om för tidsperspektiv? Kommer det att fungera i eftermiddag, nästa vecka eller till hösten?

Dom kan inte säga nåt, men dom jobbar på problemet.

Jaha, vad är det som är fel då?

Systemfel. Åsså är det nåt med registret.

Registret?

Ja, registret. Nåt allvarligt fel är det.

Tre timmar senare..

Funkar det nu då?

Näe....

Ljuvliga storstad!

Jag längtar redan tillbaka till denna förunderliga storstad som är både sofistikerad och rå i ett och samma andetag.

Från vårt fönster

I shoparna runt Pigalle säljer man annat än de bijouterier vi främst var ute efter. Där bodde vi på en bakgata, så vi fick träna oss att inte fastna för länge med blicken på de grobianer som jobbade som inkastare till de sjaskiga budoirer vi passerade. Men livet levs även i hallickarnas kvarter. Vägg i vägg med "Madame Li" och "Madame Lo" ligger fruktaffärerna med de sötaste apelsinerna. Och restaurangerna med de godaste köttgrytorna. Och en liten barnteater med en livs levande clown som blåser såpbubblor och kindpussar ungar i knästrumpor och flätor.

Sacré Coeur

Som tur är behöver man inte vistas hela tiden i skymningskvarteren även om man bor där. Det var evigheter sedan jag var i Paris, så jag kom inte ihåg varken byggnader eller väderstreck men det gjorde Liza så vi klarade oss galant. Vi upptäckte kvarter som jag inte haft någon vidare koll på tidigare. Rue du Lappe, Rue de Faubourg. Där kunde man kolla in folk på trendbarer och köpa dyrbart krimskrams. Och stolar om man vill. Kvarteren är kända för sina möbelsnickerier.

Rue St Antoine

Une patisserie

Jag hade glömt bort att Paristavernorna är så köttorienterade. Jag åt kött tre gånger om dagen. Kändes det som. Gott var det men grottmänniskan i mig började spritta lite väl mycket. Vin fick vi också i oss. Tre gånger om dagen. Minst. Men det blev vi bara raska av, vi kunde gå hur länge som helst när vi väl satte igång. Inte i högklackat men med paraply. Parapluie! Det regnade naturligtvis men det gjorde att vi utan dåligt samvete kunde frekventera hur många barer som helst. På natten sov vi sött. I alla fall jag. I gränden utanför dundrade lastbilar och mobiletter, men på grund av någon egendomlig sjuklig defekt som jag har men inte lider av, sover jag alltid bättre i oväsen än i tystnad. Mina reskamrater som är mer normala nyttjade öronproppar så de var också hyfsat utvilade till morgonens croissanter och café au lait som vi fick påtår på påtår av.

Kulturaktivitet.

På fyra dagar i Paris hinner man jättemycket och absolut ingenting.

Nästa gång....blir nog snart.

Båtuthyrning i Jardin des Tuileries

I packningstagen

Jag är en sådan där resenär som kan slänga ur mig att jag gillar att resa lätt. En liten väska bara, möjligen ett ombyte. Sedan när jag ska packa min weekendväska kan en utomstående observatör förledas att tro att jag ska byta kontinent på ett tag. Min packlista är inte så organiserad som den borde. Nästan hela väskan är fylld av högklackade skor som jag misstänker kommer att användas sparsammare i verkligheten än i mina fantasier. Tre kavajer är nedtryckta i väskans botten. Utan att på något sätt vara delar av en ensemble. Mina byxor och kjolar (observera pluralis) har andra snitt och färger än överdelarna. Jag försöker tänka mig in i hur jag kommer att se ut i de möjliga kombinationerna, men eftersom tankebilden inte blir som jag har tänkt mig, slutar jag planera och rafsar ner några sjalar, vantar och halsband. Som också är rätt snygga var för sig. Jag stänger locket. Jag övergår till mina handväskor. (Observera pluralis!) Plötsligt längtar jag efter min färgglada greklandsväska. Den har gått upp i sömmarna och ser ut att vara uppfiskad ur Döda havet. Jag plockar fram syskrinet och lagar den. Jag får salt på fingrarna men nu går den i alla fall att stänga. En liten handväska i plast är desperatinhandlad på HM för en timme sen. Den ser inte klok ut. Men nu börjar jag bli klar. Jag laddar småväskorna med läppstift, näsdukar och mynt. Jag konstaterar att jag har slarvat bort mitt franska lexikon. Jag börjar känna mig fransysk på allvar.

Dejting - igen

Mina erfarenheter på internetdejtingområdet kommer att resultera antingen i:
1. En besynnerlig samtidsskildring
x. En knastertorr akademisk avhandling i socialantropologi
2. Ett våldsamt uppträdande (något som jag helt och fullt på egen hand och till följd av en alltmer tärande frustration, kommer att bli tvungen att hållas ansvarig för)

Vi ska åka till Paris!

Om någon nu missat det.
Maria Maräng och jag har svårt att koncentrera oss på jobbet. Vi har annat, viktigare saker att göra. Vi smygtränar på att inta de rätta poserna inför våra pariscafébesök. Och vi läser på så att vi är säkra på att välja de rätta fiken, klart. Vi vill inte komma hem och berätta att vi varit på fel ställen som några första klassens tönt-losers.

Jag tycker själv att det börjar arta sig.


(Vi dricker kaffe.)

I´m back

Oförsvarligt lång bloggtorka, jag vet. Men nu kanske det blir lite roligare att skriva igen. Nu har jag fått tillbaka mina verktyg (laddare och sån´t) och lite lust på köpet.

Återkommer...

...när jag tänkt färdigt.

Jabbadabba..

Vilken fredag! Solen skiner och jag har plockat fram mina sneakers. Om det nu heter så nuförtiden, men eftersom jag är född på femtiotalet får jag säga så. Och. Älsklingsleksaken är klar för avhämtning. Om ni under eftermiddagen ser någon som sprintar nerför Kungsgatan med solglas och elgigant i blick. Så är det jag.

Tråkigt, tråkigt

Det är bara att inse att det blir en längre bloggpaus härborta i ödemarken. Jag kan inte blogga. Jag har ingen dator. Och ingen telefon. Ingen dator, ingen telefonsladd. Ett modem har jag som står och blinkar så pilskt på skrivbordet. Men vad hjälper det.
Återkommer typ sen.

I väntans tider

2009-04-03 10:32
"Din produkt är vidaresänd till en auktoriserad verkstad. Reparationen tar normalt 2-3 veckor, men avvikelser kan förekomma. Du kommer att få ett meddelande från oss så snart produkten är klar för avhämtning. Ta kontakt med vårat kundcenter om du önskar ytterligare information."

Jag har tills vidare tappat intresset att formulera mig i skrift. Som ni kanske förstår. Mitt verktyg är beslagtaget. "Avvikelser kan förekomma"! Bah. Hur förtröstansfullt tycker ni att det låter? Maj? Augusti? Never?

Min dator...

...är inlämnad på reparation. De kommer att ta tre veckor (TRE VECKOR!) innan jag får besked. Besked om vad det är för fel och om reparationen går på försäkringen eller inte. Jag har undertecknat ett papper där jag förklarar att jag förstår att det kan kosta pengar om det är mjukvarufel. Jag har skrivit under att jag förstår men jag förstår ingenting. Jag är bara allmänt deprimerad för att jag inte har någon dator hemma. Ingen dator och ingen kameraladdare. Fattar ni hur många timmar framöver jag kommer att tillbringa på Indiska magasinet?

Slottsfröken för en dag

Återkommen från två dagar på slott i Sörmland blev jag så skröplig att jag idag var tvungen att sjukskriva mig. Jag har migrän i hela skapelsen. Slottsinternatet gick ut på att några människor i ledande position (ett sällskap där jag besynnerligt nog ingår) i lugn och ro skulle planera/implementera/ plantera/parera/integrera/interfoliera en organisationsstruktur i en annan. När vi hade hittat vår flygel med ett arbetsrum belamrat med projektorer, sladdar, adapters, fruktkorgar och bubbelvattenflaskor var det dags för förmiddagskaffe. Eftersom vi knappt hunnit komma igång med arbetet släpade vi med oss våra lappar och telefoner så att vi kunde jobba och äta slottsmuffins samtidigt. Slottet genljöd av de mest påhittiga mobiltrudelutter. Det ringdes från hemmavarande arbetsplatser. Det ringdes från hem där barn hade tappat simkläder och där äkta hälfter undrade vad konferensutövarna hade för sig. Vi satt i lågt skurna sammetssoffor från 1700-talet som gjorde det svårt att balansera dator och kaffekopp i knäet samtidigt. Det knakade och skramlade när vi reste oss. Vi fortsatte oförtrutet att arbeta och åstadkom en rad uppbyggligheter i form av förslag på genomlysning av organisationsgemensamma arbetsflöden, kompetensutvecklingsplaner och individbaserad coaching. Det bedårande vackra vårvädret flög förbi utanför fönstret och fåglarna i den sörmländska fågelsjön vid slottet brast ut i vårdrillar som jag misstänker innehöll en del dirty talk. Myllan ångade och vätte våra skor när vi anlade promenaderna mellan slottsmatsal och flygelbyggnad. Vi längtade plötsligt till våra egna små täppor och balkonglådor medan vi ståndaktigt arbetade oss igenom den planerade agendan. Till middag bjöds soppar, frikasséer, mousser, medaljonger och revärer. Eller något sånt. Jag koncentrerar mig så att jag får värk i ögonbrynen när maten presenteras. Ögonblicket därpå har jag glömt alltihop och svarar på förfrågan att det serverades något sorts kött och någon sorts potatis och att det var gott. Otacksamhet är slottskockans lön. Efter maten vägde jag hundra kilo och hade behövt knäppa upp byxorna men det är inte kutym i ståndsmiljö. Vi beställde en Armaniac i stället, för matsmältningen, och sedan satt vi i stearinljusens fladdrande sken och lyssnade på suckarna från kakelugnarna. Kanske var det Vita frun, kanske var det vinden. På det stora hela är slottsatmosfären alldeles förträfflig enligt min mening. Om någon med slott och polisong berikad baron får för sig att fria till mig lovar jag att allvarligt överväga möjligheten. Jag tror bestämt att jag skulle klä som slottsfru. Förutom att jag blev sjuk efter en dag, då. Men det var nog knappast slottets fel.

Dysterkvist

Jag är SÅ irriterad. Jag kan inte hitta min batteriladdare till kameran. Jag har vänt upp och ned på hela lägenheten och även anklagat mina barn för att ha snott den. Det har de inte. Men den är borta. Jag kan alltså inte fotografera. På min sedvanliga söndagspromenad stod jag och tittade på sothönorna vid Smedsuddsbadets brygga. De var mer fotogeniqua än nånsin. Jag lider. Jag har i ren frustration målat om mina köksstolar och en garderobsdörr. Men vad hjälper det. Kameran och lappisen är mina älsklingsprylar. Jag BEHÖVER dem. De ska fungera. Vad ska jag göra???

Peter Karlsson och blå grodorna

Igår var jag på en livsförlängande föreställning. Peter Karlsson och Blå grodorna uppträdde i Uppsala för utsålda hus. Jag hade visserligen hört att han skulle vara sevärd, men SÅ bra! Ni vet när man ser en föreställning som är välarbetad på det där perfekta sättet att man får för sig att det är en begåvad improvisation. Total närvaro med ett hejdlöst fabulerande och samtidigt plåtkoll i uttryck och koreografi. Roligt, snällt, varmt och inkännande. Och ett musicerande med drag av både jazz och visa som träffar både hjärta och hjärna.
Tack mina darlingar A&A för en toppfödelsedagspresent och tack för godis-middag i sällskap med goda vänner. En sådan söndag och man kan möta arbetsveckan med tillförsikt.

Ninna

Ninnas blogg är som snask för tanter som inte bara vill se ut som Alfons Åbergs faster Fiffi. Ninna visar kläder som är roliga. Färg och tyll. Och skorna har uppiggande oförståndiga klackar. De är åt helsike för dyra, både skorna, väskorna och klädesplaggen men det gör ingenting. Man kan fantisera och sedan gå och köpa något ungefärligt på Myrorna/Indiska/HM. Kul är det i alla fall.


Bilden snodd från Ninnas blogg

Torsdagkväll

Hej hopp vad festligt!

Dagsnoteringar

• Jag vill ha en blommig vårkappa med stora, härligt blaffiga röda rosor på.
• Jag vill vara ute och spankulera på de leriga gångvägarna utanför mitt jobb.
• Jag har våldsam träningsvärk från i måndags då jag kände mig hurtig nog att flåsa mig igenom två träningspass på raken.
• Jag har druckit fyra koppar kaffe under de senaste två timmarna av den anledningen att det finns sockerskorpor i burk i vårt personalrum.
• Jag kan överleva ytterligare några timmar genom att suga på mina tänder där det fortfarande ryms ansenliga mängder sockerskorpsrester.
• Oerhört nog har jag uträttat en mängd ärenden av arbetskaraktär fastän jag mestadels suttit och glott ut genom fönstret samtidigt som jag fingrat på min mobil.
• Det ligger en färdigformulerad planeringsdag i mitt huvud. På något sätt ska den tranformeras till ett elektroniskt dokument i min dator. Kan man använda bluetooth till det?

Lördag och söndag

Igår = LÖRDAG låg jag i soffan hela dagen och var bakfull och tyckte synd om mig själv.

Idag = SÖNDAG gick jag upp och torkade golv, bytte dukar, tog en långpromenad, pratade i telefon, tränade, lagade kycklinggryta med citron, tittade på Beck och kom på att jag kanske skulle blogga lite. Antingen lider jag av en allvarlig personlighetsstörning eller så är det våren. Det bästa med våren är att man kan skylla precis allt på den.

Se filmen

Den där Scott Thomas-filmen var precis så bra som jag misstänkte. Gå genast och titta på den. Men ta med en hushållsrulle och träna hemma först. På att snörvla ljudlöst.
Faktaruta: Jag har älskat dig så länge. Som avslöjar:

• ett knepigt systerskap
• en trulig kåkfarare
• en valpig och välmenande lillsyrra
• en fransk bedårande småstad
• en extremt begåvad barnskådespelerska

Puss på er!

I morse läste jag den mest egendomliga insändare i Dagens Nyheter. Det var en insändarskribent som tyckte att man skulle sluta klappa vuxna hundar. Det var en bild på ett par livsfarliga djur som jag skulle göra vad som helst för att slippa klappa. Men eftersom upplägget i notisen var så konstigt läste jag vidare. För att understryka hur corny det är att klappa vuxna hundar drog skribenten en målande parallell med människor. Och här måste jag citera, för det är så helsjukt att jag inte kan hitta på egna ord:

"Däremot är det obegripligt att folk håller på och daltar med vuxna djur. Det är ju som att kela med en gubbe eller tant."

Käre skribent, jag hoppas att det är jag som är tillräckligt dum i huvudet för att inte förstå poängen med din insändare. För annars blir jag svarträdd. Får man inte kela med gubbar och tanter? Pussa, krama, smeka, gosa med. Menar du det? För i så fall hoppas jag vid den gud som jag egentligen inte tror så värst mycket på, att du tänker ett varv till och hårdtränar upp din kelighet mot både människor och djur. Särskilt människor.

Fyllkajor, mallgrodor och helt vanliga dårfinkar

När Solis och jag var på krogen häromsistens blev jag uppvaktad av en herre. Ganska snygg med propra kläder och vårdad frisyr. Men full som ett kryss. Han ställde sig så nära och pratade så intensivt att mina glasögon immade igen. Det hade väl gått an om han hade haft något vettigt att säga. Det hade han inte. Han gaggade oavbrutet på om hur förfärlig jag förmodligen tyckte att han var. Jag blev rätt less och sa åt honom att han var en trist figur som kunde gå hem och lägga sig eftersom hans enda företräde var att vara full. Tror ni att han skamset drog sig tillbaka och bad om ursäkt? Nehej då. Han blev stött och sur. Tyckte att jag var en dryg djävel som inte föll för hans pojkaktiga charm. Han stod kvar och gnällde över min småaktighet och förutsåg min framtid som spinster till döddagar. Hur tänker en man som uppträder på det viset? Är det så att bara för att jag är halvgammal, smygfet och småtrist måste bli hänryckt så fort första bästa jubelåsna visar intresse? Om jag eller Solis hade raglat omkring och stött på män med sluddrande och osammanhängande tungomål har jag en känsla av att vi skulle blivit hämtade av ordningsmakten. Smärttröskeln för kvinnligt störbeteende är låg. Den av sprit fullständigt intelligensbefriade mannen stolpade iväg och tryckte upp en annan dam mot bardisken. Hon log hela hon och de dansade tryckare resten av kvällen. Är det mig det är fel på?

Det är vår

I morse kände jag våren.

Mina nysulade skor läste av gruskornen mot asfalten på ett helt nytt sätt.

En pytteliten fågel satt och sjöng upp lite försiktigt på en omkullvält cykel utanför min port.

En av de jäktande citydamerna som jag mötte på väg till tunnelbanan hade på sig en vårkappa med blomstertryck.

Jag läste i tidningen att någon skådat en huggorm som solade sig. Inte utanför mitt jobb, där är en pöl stor som Genesarets sjö, men på ett torrt och soligt ställe.

Cocos flög till Umeå utan mössa. Där är det fortfarande sju meter snö, men vad gör det när våren är på väg.

Jag började dagen med att ikläda mig en t-shirt i färgen knall-lila i förhoppningen att jag ser ut som en blåsippa.

Kristin Scott Thomas

Jag hörde att det kommer en ny fransk film med Kristin Scott Thomas i en av rollerna. Huvudrollen kanske till och med. Den blir det till att se. Jag älskar hennes gåtfulla, garbomystiska uttryck. En vassing.

Faktaruta: Jag har älskat dig så länge. Premiär typ nu.

The meaning of life

Det har gått en vecka sedan jag kom på något att prata om. Och det har fortfarande inte hänt någonting särskilt. Förutom att jag tagit en spruta mot hepatit A fastän jag inte ska åka bort. Vilket oerhört spännande liv hon lever hon därborta, tänker ni nu. Fortsättning följer.

Nyhetsrapportering

För er som jobbar och har viktiga saker att tänka på och inte haft tid att titta på morgonnyheterna kan jag meddela: det ska bli bröllop nästa försommar. I övrigt har inget särskilt hänt. I världen.

Tristess och muskelsveda

Jag är sjuk och det värker bakom mina ögon men jag har ingen feber tror jag så det är nog inte influensan men blä ändå. Jag har varit hemma en halv dag och ledan håller på att ta över mitt liv. Jag längtar efter mina gamla böcker om Timothy Cone som är sorgligt bortstädade. Varför får man inte tag på dem längre?

Vinter i Stockholm

Vinter i Stockholm när det är som bäst. (Igår)

Vinter i Stocholm när man blir blöt om tårna även i nyinköpta kängor.

Då är det bra att ha väninnor som föredrar inomhuskultur. Solis och jag såg Vårsalongen som var ovanligt varierande och bra.

Och så tog vi förstås den obligatoriska fikalunchen på Blå porten efteråt, där vi satt och rapade giftigheter om bufflar i vår omgivning. Styrkta av soppa, konst och skitprat åkte vi hem och fann den söndagsfrid som är oss så väl förunt.

Musikalartisten

Jag hittade en bild hos Musikalakademien. En koncentrerad och nyfrissad sångfågel arbetar musikaliskt med Mary Hammond.

Old mummy sitter hemma i soffhörnan och skrockar och skryter.

Medan jag lyssnar...

...på melodifestivalen gör jag ett nytt försök på internetdejtingsajten. Jag måste betala för att kunna läsa mina meddelanden, så då gör jag det. Jag drar av pengarna från mitt sommartorpskonto. Hur patetisk får man bli.

Shortcoming

Tyvärr sjunger jag som en potta, men jag har ändå hyfsat gott gehör. Jag lyssnar på Melodifestivalen och mår inte riktigt bra.

Någonting var allvarligt fel

Idag när jag kom hem från jobbet märkte jag genast att någonting inte var som det skulle i lägenheten. Jag bromsade upp i hallen och vädrade med nosen. Var där månne en skurk som brutit sig in och som bäst höll på att stjäla mina dessertskedar i nysilver? Kanske inte så troligt med tanke på att dörren var ordentligt tillbommad när jag låste upp och stövlade in i min paradvåning. Jag gick misstänksamt från hörna till hörna och kunde inte upptäcka spår efter intrång eller skadegörelse. Jag läxade upp husspöket av bara farten eftersom det brukar vara det som hafsar omkring när det är känningar i atmosfären. Men spöket höll sig stilla. Då såg jag vad det var. Vad som ändrade totalbilden av min så ingrodda egensfär. I en fullkomligt obegriplig morgonhandling hade jag bäddat sängen. Fastän jag inte kom ihåg det måste det ha varit jag som åstadkommit något så extraordinärt sällsynt. Jag börjar tro att det är dags att lägga in mig på ett retreat. Husgasten får hålla ordning själv ett tag.

Inte så god mat

Jag fick en matutmaning av Baronessan. Jag ska lista mat jag inte gillar=helst inte äter. Jag är en moralkärring när det gäller mat dock, och pratar ogärna om mat som äcklig. Även om jag inte gillar den. Baronessan har barndomsskräckisar och det känner jag igen. Det jag inte är så förtjust i som vuxen hänger med från barndomen med vidhängande minnen. Som barn var jag pickigaste sorten och fick alltid sitta kvar i skolmatsalen tills städtanterna skulle gå av sitt pass och resolut tog tallriken ifrån mig. Mitt uppdrag är att tycka till om Baronessans skräckisar, lista mina egna och skicka vidare utmaningen till fem andra bloggare.

Baronessan tycker så här:
1. Kalvdans (barndomsskräck)
2. Dillkött
3. Bräckkorv (större barndomsskräck)
4. Njure
5. Sillbullar i korintsås (störst barndomsskräck)

Jag har nog aldrig ätit kalvdans, tror jag, men skulle gärna smaka efter att ha läst om alla skiftande smakupplevelser. Dillkött tycker jag om, men det kräver sin kock(a), annars: skittrist. Baronessan, sweetie, korv som är så gott! I alla former, från alla väderstreck. Njure gillar inte jag heller och sillbullar var tack och lov något som min mamma aldrig ställde fram på matbordet.

Själv har jag väldigt svårt för:
1. Blodpudding. Fastän jag åt det med barnen när de var små eftersom det var typ det enda de åt. Och jag orkade laga.
2. Palt. Jag älskade min farmors palt när jag var liten, men fick magsjuka en påsk i Åskiljeby och spydde palt i timmar. Tror jag. Därefter, aldrig mera palt.
3. Komage. Blir man bjuden på ibland i franska hem i lantlig miljö. Lika förfärligt varje gång.
4. Tunga. UÄK! Absolutely no further comments!
5. Sötpotatis. Extremt överskattad potatissort enligt min uppfattning.

Nu kommer det pinsammaste av allt. Jag känner inte fem bloggare som jag kan skicka vidare till. Snacka loser, nörd, patetisk figur. Jag har full förståelse för om jag inte får göra sandkakor med er hädanefter i bloggsandlådan. Jag skulle kunna våga mig på att skicka till Stella och Pappa B men de har redan fått utmaningen tror jag. Och Sarah är en slöfock på bloggande nuförtiden (tyvärr för hon skriver så bra) och Baronessan kan ju inte gärna komma på fråga. Nåja den som vill får de ta´n, annars skickar jag till vidare till Maria och Lotta.

Fastnaglad i biofåtöljen

Fy, fy vilken hemsk film! Men bra också. Men HEMSK. De två töserna längst bak satt och kramade sina näsdukar och drog efter andan. Efteråt var vi helt ur balans. En av filmens begåvade skådespelare heter Jason Butler Harner och han ser ut så här normalt. I filmen vi såg var han ett monster.

Faktaruta: Vi såg filmen Changeling med Angelina Jolie, John Malkovich och andra.

Fönstertittning

Maria brukar smygglutta på sin halv- eller helnakne granne tvärs över gården. Det låter onekligen lite kittlande. Jag kan inte låta bli att tycka synd om mina grannar som skulle bli tvungna att referera enligt följande i sina bloggar om de tjuvtittade på mig:

När klockan är åtta kliver hon in genom dörren, slänger väskorna på golvet och ytterkläderna i en hög bredvid.

Sedan går hon in i köket. Tänder lampan över spisen och öppnar kylskåpet. Glor in i kylen dryga fyra minuter och stänger kylskåpsdörren igen. Öppnar frysen och vänder på något nedfryst. Sedan stänger hon dörren och stirrar på sin spegelbild i köksfönstret. Hon ser ut att vara helt väck. Så går hon ut i hallen igen och vänder ut och in på något som ser ut som en träningspåse. Några trassliga trasor slirar ner på golvet och får ligga kvar i en hög som hon kliver över när hon styr mot vardagsrummet.

Inne i vardagsrummet tittar hon ut genom vardagsrumsfönstret med samma letargiska uppsyn som hon tidigare uppvisade i köket. Men nu tänder hon ett par värmeljus i fönstret. Och en rökelsepinne. Nu ser hon lite piggare ut. Hon travar tillbaka till köket och häller upp ett glas vin. Så går hon tillbaka till kylskåpet och tar ut en burk jordnötssmör. Med en cocktailpinne som hon hittar i diskhon äter hon direkt ur burken. Hon upptäcker något som ser ut som en bulle i skafferiet. Den arrangerar hon på en liten bricka tillsammans med jordnötssmöret och vinglaset och så går hon in i vardagsrummet igen. Hon slår på datorn och börjar tydligen jobba med något angeläget samtidigt som hon festar på sin måltid, eftersom hon blir sittande en god stund.

Efter ett tag släcker hon datorn och försvinner några minuter för att återuppstå i en klädedräkt som kan vara en pyjamas men lika gärna kan vara någon typ av estradkostym från åttiotalet.

Nu lägger hon sig i något som påminner om en väl tovad hundkorg men som också kan vara en kärleksfullt använd soffa. Det uppstår ett flimrande ljus i rummet. Hennes gestalt är helt orörlig och skulle kanske väcka en viss oro om det inte vore för att hon med hundraprocentig förutsägbarhet genomgår samma procedur nästkommande kväll.

Pro et Con

Det är ju så modernt nuförtiden att göra för- och emotlistor.

Jobba eller fritänka. För eller emot.
Thailand eller Småland. För eller emot.
Kött eller sojabiffar. För eller emot.
USA i Irak. För eller emot.

Jag tänkte mig en lista på tillkommande män. (Ja jag VET att jag är obsessed. Det är vårfågeln som kvittrar i mig!)

Journalisten:
För: Gullig, snygg, beläst.
Emot: Upptagen.

Gyminstruktören:
För: Vi har samspråkat så länge att vi vet namnen på våra närmaste släktingar.
Emot: Vi har samspråkat så länge att vi vet namnen på våra närmaste släktingar men kommer ingen vart för det.

Advokaten:
För: Verserad, artig, välklädd
Emot: Dryg som fan

Slarvern:
För: Rolig, avslappnad, spännande
Emot: Var tog mina kontanter vägen?

Kamrern:
För: Ordentlig, distingerad, punktlig, kulturintresserad
Emot: Men herregud!

Franske charmören:
För: Oh la, la, la, LA!
Emot: Hur långt får det egentligen vara till Marseille?

Ingen Gomorra i fredags

Jag läste inte ens hundra sidor, fastän den lär vara så fantastisk. Camorraboken. Mina darlingar i bokcirkeln hade inte heller läst, förutom värdinnan förstås. Hon hade läst boken, fixat i köket och lagat den godaste maten. Tack Connie för en toppkväll! Så vi pratade om annat i fredags stället. På våra bokcirkelkvällar gör vi nämligen vad vi vill. Fastän i fortsättningen ska jag försöka att inte vilja dricka sådana ofantliga mängder rött vin. Det är inte bra för håret.

Jag har också fått..

..en award!
Jag var först tvungen att begripa vad det är. Sedan blev jag alldeles rörd. Baronessan skickar en därför att hon tycker att Nijaska är väl värd ett besök. Wow!

Jag skickar vidare till mina inspirerande bloggvänner och hemliga och ohemliga läsare som är älskliga nog att kika på min blogg ibland och till och med pickar på bloggdörren och försynt undrar om jag gått hädan, när jag i själva verket bara ligger under filtarna i pörtet och glor på teven.

OC HÄR KOM DEN; tror jag. Jag fattar nog forfarande inte. Jag måste nog gå en extra utbildning för extra korkade bloggare.

Förnyaren

Alla andras bloggar är så snygga. Påhittiga, färgstarka med finesser som jag inte ens känner till. Jag tänkte lägga till ett foto för att piffa upp min, men kameran var gömd under en så gigantisk hög av damm att jag måste dammsuga den först. Så det ska jag snart göra. Och läsa instruktionerna på Blogger. Hotta upp obefintliga kunskaper så att bloggen, kanske, vilket år som helst har en annan färg än bebisblå.
Puh!
Återkommer.

Fråga dietisten

Stina undrar:
Jag tränar tre gånger i veckan men är tjockare än nånsin, vad kan det bero på?
Dietisten svarar:
Börja med att se över din mathållning. Det är till exempel inte så bra att äta två semlor direkt efter en middag med bruna bönor och fläsk.
Om problemen kvarstår efter det att du halverat semmelintaget och minskat på fläsket bör du uppsöka en stjärntydare. De brukar kunna besvara frågor som vi kosthållningsexperter går bet på.
Lycka till!
hälsar Mumsan Krokan, leg. dietist.

Nijaska flörtar

Till nyår lovade jag dyrt att börja flörta. Trofast mina löften har jag satt i gång. Jag har börjat nätdejta. Hittills kan man sammanfatta första månadens erfarenheter med mormors favorituttryck: hugaligen!

Jag har varit på lokal och druckit vitt vin på glas med en beläst kulturarbetare som älskar svårbegripliga filmer från avlägsna territorier. Han fick omgående sås på slipsen som han missade att torka bort. Efter en timmes sörplande skulle han prompt hem. Till sig alltså. Den bildade skulle hem och titta på Rapport. Jag kände mig inte så jättespännande.

Jag har haft kontakt med en tjänsteman i kommunalt ämbete som verkade lovande ända tills han började skicka bilder på sin hund. Så djävla förtjust i hundar är jag inte att jag vill sitta och vänta in storbilder på en miljard byte på en illerliknande gatukorsning med drägel i morrhåren.

Som den av livet luttrade tant jag är, har jag vänligt men bestämt avböjt en häpnadsväckande enträgen propå från en tjugotvååring, som avslutade sitt eldiga inlägg med orden "Men du kanske tycker att jag är lite ung?"

Pelle sextioåtta vill ha en glad kvinna på högst trettiotre, gärna kurvig och utan barn. Själv är han en ungdomlig jeanskille och pigg på bus. Hur Pelle hittade till SurStina är en gåta, men eftersom SurStina definitivt inte är trettitre behöver hon inte känna sig oartig för uteblivet sursvar.

Ikväll ska jag dricka choklad med Johan. Om jag inte bara går hem till mig och glor på teven. Får se.

Så lämpligt

Halva fredagen har gått, helgen närmar sig. Då får jag plötsligt någonting som liknar baksmälla. Det kan vara spänningshuvudvärk. Nej men så förvånande.

Flyg fula gubbe flyg

Jag hatar att flyga. Ändå gör jag det. Rädd som en skit hela tiden naturligtvis. Sist flög jag till Umeå i full snöstorm. I miserabel psykisk kondition letade jag mig till min plats, satte mig och drog åt säkerhetstsbältet så att blodtillförseln omgående ströps till alla vitala inälvor. I sätet bakom mig satt en herre som hade varit med om följande:

• rök i kabinen
• flyg som tappat fart
• flyg som sjunkit dramatiskt
• konstiga lukter
• snö i maskineriet
• brum i motorn

Gubbdjäveln satt och skröt mittemellan två betuttade damer. Som sa ÅÅH och NÄÄÄHÄÄÄ. Jag satt och klapprade tänder och var helt tjurfärdig. Till slut sa jag till flygvärdinnorna. Som brottade ner honom på fläcken. Nej dessvärre inte. De fixade mig en gubbfri zon. De var förstående.

Sen ankomst på grund av giltigt förhinder

I dag stövlade jag in på min arbetsplats sist av alla. Lite ankommen av gårdagens fryntligheter på lokal med ölrättigheter, men mest var det Carl-Johans fel. Han tog nämligen plats i tevesoffan kvart i åtta på morgonen. Verserad, artig och avslappnad satt han där och förtjusade sin samtalspartner. Min svaghet för den mannen är dokumenterad. Nu kommer han med en ny roman. Jag hoppas på offentliga uppläsningar så att jag kan sitta och gotta mig i auditoriet. Och ja. Jag ska läsa romanen.

Det rör på sig....

Hoppsan, så sprintade tiden iväg och det är den...tjugoandra januari.
Redan!

Nya klädesplagg

Kommenterandet på bloggen kan ta en vart som helst. Jag har köpt två billiga reakoftor på indiska och kände mig föranledd att kommentera inköpet enligt följande i ett sammanhang som verkligen inte hade med varma tröjor att göra:

Det finns ingenting som fäller som luddiga, till viss del mohairprocentiga koftor från indiska magasinet. Man kan ha hur många klibbiga luddborttagare av rullmodell som helst, man är luddig i alla fall. Särskilt luddig är man på sina svarta t-shirtar.

Ibland förundras jag över min egen klokskap. Vilken observans, vilken precision, vilken stringens. Jag är mållös.

Januari

Nu har det varit åttonde januari i en vecka, trettonde januari i runda slängar hundra år, femtonde januari hur länge som helst och det är fortfarande bara nittonde januari. Någon som kan räkna? Hur går det här egentligen ihop.
Svar till förbryllad.

Till Paris

Till Paris, Till Paris, Till Paris....

Jag ska åka till Paris!

Jag ska packa mina vårhattar och kuvertväskor. Om det visar sig att jag inga sådana har i min garderob inköper jag lämpligt antal i god tid före avresa. Jag tar fram min pariskarta som är från 1996 och hoppas att den ska duga. Att det inte byggts om på centrala platser i staden så att jag kommer att få svårigheter att hitta. Min karta är smulig på ställen där det hade varit bra med tydliga anvisningar. Jag får ta fram en blyertspenna och fylla i gatorna. Jag har glömt bort var Rodin-muséet ligger. Jag kanske vill gå dit och smeka skulpturerna i trädgården. Om A följer med ska hon åka upp i Eiffeltornet. Det har jag gjort ett par gånger när jag var yngre. Kanske är det dags att göra det igen. Det mest framträdande minnet från tornet är en ofantlig dam som trängdes i hissen och nästan golvade mig med sin andedräkt. Jag var tio år och hade inte någon större erfarenhet av hur vitlök kan dofta ur varma gap med mycket prat. Om jag får tid ska jag gå i den där bokhandeln som är i fyra våningar och som ligger i ett hörn någonstans vid Place saint Michel. Sist jag var där köpte jag en volym av Makine som jag låg och läste på hotellrummet medan B var på någon sorts soirée. En kväll fick jag följa med och äta minisnittar och se städad ut. Vi träffade Charles som ångrade att han tagit med älskarinnan i stället för sin fru när han såg att jag var med. Hans näsa var rödare än vanligt. Jag undrar hur han har det nu för tiden. Jag ska utan att passera gå äta lunch på Drutten. Den som vill får följa med annars går jag själv. Jag ser framför mig kyparnas småspringande med fyllda brickor och deras vita förkläden som sveper över golvet. Men de kanske inte är kvar. Det kanske är nya tider även på Drutten. Hoppas att det kommer att vara sol! Då ska jag sitta på en parkbänk i Luxembourgträdgården och äta skinksmörgås och titta på snyggingar.
I helgen var min älskade lilla Ros på besök och vi hade det hur fantastiskt som helst. Vi åt thai-mat och gick på promenader och satt i soffan och varvade teveserier med babbel. Ett samtalsämne för helgen var att man inte ska ha så många färdiga förväntningar på sina utlandsresor. Man blir så lätt besviken.

Tredje muggen..

..latte för dagen. Jag sörplar och försöker uthärda januaritristessen. Och komma på något att skriva om. Absolut ingenting spännande händer.

Jo! Cocos har snaggat sig. "Ingen fara mamma, jag har ganska mycket hår kvar. Sex millimeter ungefär".

"Men du och ditt vackra hår!" tjuter jag teatraliskt och förstår samtidigt att det är just sådana mammakommentarer som får barnen att snagga sig till hårrötterna.

Snurrar i huvudet just nu...

• Gomorra. Den ska ju vara så bra. Och jag kommer inte någon vart. Måste man komma ihåg alla personer? Jag blir dizzy. Gomorra är boken till nästa bokcirkelläsning, så jag måste skärpa til mig. Räcker det om man ser filmen?
• Allt om min mamma. Kritikerna tycker sådär. Publiken tycker om den. Jag ÄLSKADE den. Att känslorna inte når fram till publiken, tycker jag är pretentiöst nonsenssnack. Vi var i alla fall en salong som berördes ordentligt under gårdagens matinéföreställning. Dessutom är det roligt att se den nya generationen begåvade skådespelarna ta sats och plats på scenen.
• Gaza. Jag försöker förstå vad som händer men fattar ingenting. Bara att det är hemskt. Beordrar mig själv omläsning av följande böcker för att få lite perspektiv: Inshallah, Det förlorade landet.
• Traktordäcket runt magen. Hur i hela friden hamnade det där? Träningspasset klockan fyra: be there!

Mina nyårslöften

Inspirerad av Maria avger jag följande nyårslöften:

1. Absolut inte byta jobb under året
2. Gå i maximalt antal skoaffärer och göra av med pinsamt stor del av lönen på skor. Jag slarvade med skoinköpen förra året och lovar bättring 2009.
3. Inte titta på Sex and the City mer än en gång i veckan.
4. Gå och lägga mig före tolv om kvällarna i alla fall de kvällar jag inte tittar på SATC
5. Börja steppa
6. Börja flörta
7. Se över mitt sparande (hohohohaha!)
8. Absolut INTE åka till något av följande ställen på kreditkortet: Indien, Egypten Marocko, Bali.
9. Bjuda hem mina vänner på mat lite oftare. De vet knappt var jag bor längre.
10. Att inte lova så förbannat mycket till höger och vänster, det brukar ordna sig ändå.

Hemma igen.

Efter en skön vistelse i Luxemburg är jag på plats framför datorn igen. Sedvanlig januaripepp att vardagar är det bästa som finns börjar nu. Hur många veckor är det kvar nu igen? Till påsk? Förtifyra, typ?