Ljuvliga storstad!

Jag längtar redan tillbaka till denna förunderliga storstad som är både sofistikerad och rå i ett och samma andetag.

Från vårt fönster

I shoparna runt Pigalle säljer man annat än de bijouterier vi främst var ute efter. Där bodde vi på en bakgata, så vi fick träna oss att inte fastna för länge med blicken på de grobianer som jobbade som inkastare till de sjaskiga budoirer vi passerade. Men livet levs även i hallickarnas kvarter. Vägg i vägg med "Madame Li" och "Madame Lo" ligger fruktaffärerna med de sötaste apelsinerna. Och restaurangerna med de godaste köttgrytorna. Och en liten barnteater med en livs levande clown som blåser såpbubblor och kindpussar ungar i knästrumpor och flätor.

Sacré Coeur

Som tur är behöver man inte vistas hela tiden i skymningskvarteren även om man bor där. Det var evigheter sedan jag var i Paris, så jag kom inte ihåg varken byggnader eller väderstreck men det gjorde Liza så vi klarade oss galant. Vi upptäckte kvarter som jag inte haft någon vidare koll på tidigare. Rue du Lappe, Rue de Faubourg. Där kunde man kolla in folk på trendbarer och köpa dyrbart krimskrams. Och stolar om man vill. Kvarteren är kända för sina möbelsnickerier.

Rue St Antoine

Une patisserie

Jag hade glömt bort att Paristavernorna är så köttorienterade. Jag åt kött tre gånger om dagen. Kändes det som. Gott var det men grottmänniskan i mig började spritta lite väl mycket. Vin fick vi också i oss. Tre gånger om dagen. Minst. Men det blev vi bara raska av, vi kunde gå hur länge som helst när vi väl satte igång. Inte i högklackat men med paraply. Parapluie! Det regnade naturligtvis men det gjorde att vi utan dåligt samvete kunde frekventera hur många barer som helst. På natten sov vi sött. I alla fall jag. I gränden utanför dundrade lastbilar och mobiletter, men på grund av någon egendomlig sjuklig defekt som jag har men inte lider av, sover jag alltid bättre i oväsen än i tystnad. Mina reskamrater som är mer normala nyttjade öronproppar så de var också hyfsat utvilade till morgonens croissanter och café au lait som vi fick påtår på påtår av.

Kulturaktivitet.

På fyra dagar i Paris hinner man jättemycket och absolut ingenting.

Nästa gång....blir nog snart.

Båtuthyrning i Jardin des Tuileries

Vi ska åka till Paris!

Om någon nu missat det.
Maria Maräng och jag har svårt att koncentrera oss på jobbet. Vi har annat, viktigare saker att göra. Vi smygtränar på att inta de rätta poserna inför våra pariscafébesök. Och vi läser på så att vi är säkra på att välja de rätta fiken, klart. Vi vill inte komma hem och berätta att vi varit på fel ställen som några första klassens tönt-losers.

Jag tycker själv att det börjar arta sig.


(Vi dricker kaffe.)

Till Paris

Till Paris, Till Paris, Till Paris....

Jag ska åka till Paris!

Jag ska packa mina vårhattar och kuvertväskor. Om det visar sig att jag inga sådana har i min garderob inköper jag lämpligt antal i god tid före avresa. Jag tar fram min pariskarta som är från 1996 och hoppas att den ska duga. Att det inte byggts om på centrala platser i staden så att jag kommer att få svårigheter att hitta. Min karta är smulig på ställen där det hade varit bra med tydliga anvisningar. Jag får ta fram en blyertspenna och fylla i gatorna. Jag har glömt bort var Rodin-muséet ligger. Jag kanske vill gå dit och smeka skulpturerna i trädgården. Om A följer med ska hon åka upp i Eiffeltornet. Det har jag gjort ett par gånger när jag var yngre. Kanske är det dags att göra det igen. Det mest framträdande minnet från tornet är en ofantlig dam som trängdes i hissen och nästan golvade mig med sin andedräkt. Jag var tio år och hade inte någon större erfarenhet av hur vitlök kan dofta ur varma gap med mycket prat. Om jag får tid ska jag gå i den där bokhandeln som är i fyra våningar och som ligger i ett hörn någonstans vid Place saint Michel. Sist jag var där köpte jag en volym av Makine som jag låg och läste på hotellrummet medan B var på någon sorts soirée. En kväll fick jag följa med och äta minisnittar och se städad ut. Vi träffade Charles som ångrade att han tagit med älskarinnan i stället för sin fru när han såg att jag var med. Hans näsa var rödare än vanligt. Jag undrar hur han har det nu för tiden. Jag ska utan att passera gå äta lunch på Drutten. Den som vill får följa med annars går jag själv. Jag ser framför mig kyparnas småspringande med fyllda brickor och deras vita förkläden som sveper över golvet. Men de kanske inte är kvar. Det kanske är nya tider även på Drutten. Hoppas att det kommer att vara sol! Då ska jag sitta på en parkbänk i Luxembourgträdgården och äta skinksmörgås och titta på snyggingar.
I helgen var min älskade lilla Ros på besök och vi hade det hur fantastiskt som helst. Vi åt thai-mat och gick på promenader och satt i soffan och varvade teveserier med babbel. Ett samtalsämne för helgen var att man inte ska ha så många färdiga förväntningar på sina utlandsresor. Man blir så lätt besviken.

Grekland

Den här sommaren var fantastisk. Den är svår att återge så här i klump, när jag kommit hem och allt liksom är över. Veckan i Grekland måste ändå återges åtminstone något lite. Sistaminuten är alltid sistaminuten. Man vet inte riktigt vart man kommer. Beslut blir fattade i all hast, man slår till, man har bestämt sig för ett högstapris och vet redan från början att det kommer att överskridas. Cocos och jag överskred våra tillgångar genom att fastna för grekisk landsbygd. En liten håla som heter Valtos. Citronlundar och gräshoppor. Slingriga, heta stigar. Ödetomter. Drömmar om att stanna kvar. Eftersom vi inte hade några pengar kvar när vi betalt resan och lägenheten fick vi sitta på balkongen och inta alla våra måltider och dricka öl i tandborstglas i stället för att gå på bar. Det gjorde inget. Vi orkade i alla fall inte göra så mycket mer än hasa oss mellan stranden, mataffären och balkongen.

När vi satt på balkongen tittade vi in i familjens vedbod.

Vi bodde som sagt i en citronlund...

..och det var här vi tillbringade nästan hela vår vistelse.

Vår egen balkonginneboende som vi var lite rädda för.

Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.

Varje dag när vi gick till stranden, stannade vi vid ett hus. Det är vitt med blå fönsterluckor. Det är vackert men ser slitet ut. Vi såg aldrig någon som gick in i huset. Aldrig någon som öppnade ett fönster. Färgen på de blå luckorna har inte flagnat, men det kommer inte att dröja länge innan de måste målas om. För fukten och rötan. Trädgården är igenvuxen. Järngrinden, också blå, skulle behöva en smörjning. Vi stannade alltid utanför huset. Fantasin tog skruv. Tänk om man hade, tänk om man kunde.... Då skulle vi öppna fönsterluckorna, vädra ur rummen, måla vitt och möblera. Vita gardiner med fladder. Cocos skulle ta fram järngrytorna och göra sina stuvningar. Gästerna skulle få dricka det lokala vinet, strävt och starkt. Vi skulle bjuda hela vår stora familj att sitta i trädgården och lyssna till cikadorna. Mormor skulle se över rosorna. Vi skulle...

Varje dag stannade vi till och lät drömmarna ta oss med. Sedan gick vi ner till havet och simmade.

Och sedan åkte vi hem till Sverige.

Omgruppering

Nu är jag hemma ett halvt dygn för att packa om mina väskor. Cocos har lurat iväg mig på en sistaminuten. Till Grekland. Det ska bli skönt med lite värme. Sedan åker jag till landet igen och sitter där och ugglar helt allena tills det är dags för knog och kneg igen. Det mest anmärkningsvärda som hänt under sommaren är att först gick jag ner två kilo sedan gick jag upp två kilo.

Och att vi har tama harungar utanför huset.

Återkommer när livet återgått till det normala.

Sol i sinne

Ibland är det som att vara utomlands när man gästar sitt eget land. Den allra första, skälvande semesterhelgen när jag var i Göteborg kändes lite så. Jag hälsade på Ros och J och hade en topphelg. Vädret var syditalienskt, de avslappnade middagarna på gården utsökta. Barnen har köpt en pastamaskin vilket innebär hemgjord ravioli med chèvre och pinjenötter. Bland annat.

Vi strövade i delar av staden som jag inte alls känner. Vi hamnade på en halvt surrealistisk förevisning av Majgrabbarnas klubbhus i Majorna och jag köpte en bok som jag faktiskt
bläddrade i på bussen hem.




Vi såg flocken av brucebeundrarna som häckade ståndaktigt i gasset utanför hotell Elite. Kanske fick de framåt eftermiddagen se kungen, kanske inte. Han skrev visst några autografer såg jag i tidningen dan där på. Vi åt pistageglass och tittade på trutar som livnärde sig på bortslängd meximat bakom Saluhallen.



Jag gick fram och tillbaka längs Avenyn. Ett gammalt span jobbar där på en läkarmottagning och jag tänkte att kanske får jag syn på honom och kan säga morsning hur är läget. Det är klart att jag inte såg honom, och hade jag gjort det hade jag naturligtvis ändå inte hälsat. Solen sken ihållande och svetten rann så att klänningen klibbade. Som den ska göra på en riktig sommarsemester. Jag kunde spegla mig i alla solglasögon som mötte mig från trottoarserveringarna. Det kluckade och klirrade från ett ansenligt antal mittpådagenöl.

Jag läste ut två böcker och på tågresan konstaterade jag att hörlurarna till min Ipod är för stora för mina öron. Malandet från damen mitt emot mig skavde i mina hörselgångar och i alla andras hörselgångar också på det tåget.

Jag bara ÄLSKAR miniresor på några dagar. Särskilt när det innefattar att jag får vara med mina barn. Puss på er!

Semester

Nu har min semester börjat på riktigt. Första måndagen, det är alltid lite speciellt. Det speciella med den här dagen är att det är tretton grader och hällregn.

Bild från mitt fönster.

Ändå är det ljuvligt. Jag har en oändlighet av ledig tid framför mig.
Vad som helst kan hända. En sak som strax kommer att hända vet jag med säkerhet. Jag kommer att bli blöt. Jag måste ut och handla första frukostmaten och jag hittar inte mitt paraply.

Sommarbilder

Än är det inte semester. Jag jobbar en dag till. Men sommar är det.

Midsommar i det ljuvligaste Småland. Stadspromenader i Stockholm. Snart blir det sommartorka på bloggen. På torsdag lämnar jag staden och uppkopplingarna. Jag ska sitta i skogen och meditera i fyra veckor. Kanske måla ett fönster. Kanske.

Annie och jag spankulerar i Kungsan och inbillar oss att det är det här som är storstadsidyll.

Riktig idyll. Tack mina underbara vänner som bjöd mig till det vackra och gästvänliga Småland!

Några dagar i maj

Jag tog ledigt några dagar bara för att jag behövde det. Och åkte till mitt eget chateau i den ångermanländska skogen. Där blev jag bjuden på vår en gång till. Och goda middagar hos mamma. Jag trodde att jag skulle vara för stressad för att kunna koppla av men det var fel. Jag sov tolv timmar per natt. Jag funderade på att ringa till jobbet och säga upp mig, men nu är jag tillbaka i stan igen.

Mitt eget Tara

Klarbärsträdet

Jag tittade upp i himlen några timmar

Medan jag lallade omkring och petade i mina rabatter hann det bli skinn på kaffet. Rätt gott ändå faktiskt.

Torpstugeägaren leker med sin kamera, inte alltid med så lyckat resultat.

Essaouria

Om jag återvänder till Marocko, skulle det kunna bli till Essaouira. Det är en kuststad ungefär tjugo mil norr om Agadir. Kanske är staden mest känd för sin dragningskraft på hippies och rockandrollare på sextiotalet. Jag förstår deras förtjusning. Det är en mycket vacker stad, med fiske som främsta näring. En av mina danskavaljerer upplyser mig senare om att det är den blåsigaste staden i Marocko. Jag tror honom. Blåsten är påfallande frisk och tydligen en orsak till att staden trots sin charm inte drar särskilt många badturister. Atlanten viner oavbrutet och hårda vågor slår över piren. Här är det jacka och mössa som gäller, några shorts syns inte till. Vindsurfarna får dock sitt lystmäte.

Den indigoblåa färgen återkommer överallt i Essaouira. Det blåa sägs hålla det onda borta. Fiskebåtarna är genomgående blå. När stormen ryter och fiskebåtarna inte kommer i hamn på utsatt tid, går fiskarfruarna till en särskild plats och ber för sina män. Det är inte alltid som det hjälper.

På smågatorna i Essaouria pågår handeln av allt möjligt samtidigt.

Försäljning av teglas.

En av de mer oemotståndliga turistbodarna.

Typisk marockansk skivaffär "hål i väggen".

På vägen längs kusten mellan Essaouira och Agadir fick vi se de berömda klättrande getterna. Getterna klättrar upp i Arganträden för att äta av frukterna. Man kan tro att herdarna kastar upp getterna i träden för att turisterna ska kunna fotografera dem. Men det gör de inte. Getterna klättra upp i träden och ut på grenarna alldeles självmant. Goda bär tydligen.

Andra bloggar om: Marocko

Den rosa sagostaden

Du måste se Marrakech! Det säger alla som varit i Marocko. Och jag åkte till Marrakech.
Staden är stor och består inte bara av sagoberättare. Bilarna åker gärna fem i bredd om de får plats. Det får de inte men det finns ju trottoarer. Det tutas. Jag skulle aldrig våga åka hästdroska i Marrakech. Bussarna touchar ekipagen men hästarna svarar inte ens med ett frust. De är förmodligen höga på avgaser. Flickorna åker vespa. De har inte alltid slöja. Nästan alltid, men ibland är det bara de mörka lockarna som fladdrar.

Vår chaufför styr minibussen mot Djema el Fnaa. Torget mitt i stan. Vi går genom soukerna och jag är glad att jag går med guide. Jag hade aldrig hittat hem igen om jag gått ensam genom smedernas souk, vävarnas souk eller apotekarnas souk.

Vi äter en trerätterslunch i en restaurang med låga kuddsoffor. Det marockanska vinet ingår. Mina medresenärer från minibussen beställer in en pava till, knyter upp skorna och lägger sig till rätta i sofforna. Jag gör mig redo för en egen promenad. Vi har rätt mycket Fri tid, vilket känns befriande. Jag börjar bli lite blasé på alla medelålders par, hur välmenande och rara de nu än är. Mitt mål för dagen är att köpa tofflor. Det är det enda jag verkligen vill ha med mig hem. Toffelmakarnas souk är en våt dröm för en shoegal. Kilometrar av toffelstånd. Jag köper två par, ett par knallröda och ett par ljusblå med broderier och klack. De blå är tveksamt om jag någonsin kommer at bära, men i alla fall.

Jag irrar omkring i soukerna ett par timmar. Jag kan inte bestämma mig för om det är befriande eller läskigt att jag inte riktigt vet var jag är. Det börjar regna och dropparna faller mellan strå- och plåttaken. Kryddförsäljarna täcker sina varor. Det doftar fuktig kanel och kummin.

När jag närmar mig torget igen tittar solen fram. Det är varmare än någonsin tidigare och jag längtar efter min solhatt som ligger kvar på hotellet. Jag köper dadlar och går runt och tittar på folklivet.

Från ett café ser jag torget fyllas. Det blir tätare och tätare med folk. Jag uppskattar myntatéet i värmen.

Plötsligt börjar torghandlarna fälla ihop sina stånd. Fram springer restaurangägarna med sina kärror. Bord, bänkar och kokkärl ställs i ordning. I ett huj förvandlas torget till en stor utomhusmatsal. Människor strömmar till från alla håll. När mörkret faller är Djema el Fnaa helt förvandlat. Längs torgets sidor står sagoberättarna och berättar sagor. De förtrollar sin publik. Uppmärksamheten är total. Samma seriositet ser jag inte hos ormtjusarna. De flöjtar på och får glasögonormarna att vaja men plötsligt springer de upp och jagar skrikande iväg turister som de inte tycker är frikostiga nog med sina dirham. I mitten av torget äter Marrakechborna sin middag. Familj efter familj doppar fingrarna i taginegrytor och couscous.

Vi äter en sen middag i ett fantastiskt palats. Men ingenting kan mäta sig med nattlivets Djema el Fnaa. Jag känner att jag måste sova in mina intryck för att kunna njuta av morgondagens färd mot kuststaden Essaouiria.