Slottsfröken för en dag

Återkommen från två dagar på slott i Sörmland blev jag så skröplig att jag idag var tvungen att sjukskriva mig. Jag har migrän i hela skapelsen. Slottsinternatet gick ut på att några människor i ledande position (ett sällskap där jag besynnerligt nog ingår) i lugn och ro skulle planera/implementera/ plantera/parera/integrera/interfoliera en organisationsstruktur i en annan. När vi hade hittat vår flygel med ett arbetsrum belamrat med projektorer, sladdar, adapters, fruktkorgar och bubbelvattenflaskor var det dags för förmiddagskaffe. Eftersom vi knappt hunnit komma igång med arbetet släpade vi med oss våra lappar och telefoner så att vi kunde jobba och äta slottsmuffins samtidigt. Slottet genljöd av de mest påhittiga mobiltrudelutter. Det ringdes från hemmavarande arbetsplatser. Det ringdes från hem där barn hade tappat simkläder och där äkta hälfter undrade vad konferensutövarna hade för sig. Vi satt i lågt skurna sammetssoffor från 1700-talet som gjorde det svårt att balansera dator och kaffekopp i knäet samtidigt. Det knakade och skramlade när vi reste oss. Vi fortsatte oförtrutet att arbeta och åstadkom en rad uppbyggligheter i form av förslag på genomlysning av organisationsgemensamma arbetsflöden, kompetensutvecklingsplaner och individbaserad coaching. Det bedårande vackra vårvädret flög förbi utanför fönstret och fåglarna i den sörmländska fågelsjön vid slottet brast ut i vårdrillar som jag misstänker innehöll en del dirty talk. Myllan ångade och vätte våra skor när vi anlade promenaderna mellan slottsmatsal och flygelbyggnad. Vi längtade plötsligt till våra egna små täppor och balkonglådor medan vi ståndaktigt arbetade oss igenom den planerade agendan. Till middag bjöds soppar, frikasséer, mousser, medaljonger och revärer. Eller något sånt. Jag koncentrerar mig så att jag får värk i ögonbrynen när maten presenteras. Ögonblicket därpå har jag glömt alltihop och svarar på förfrågan att det serverades något sorts kött och någon sorts potatis och att det var gott. Otacksamhet är slottskockans lön. Efter maten vägde jag hundra kilo och hade behövt knäppa upp byxorna men det är inte kutym i ståndsmiljö. Vi beställde en Armaniac i stället, för matsmältningen, och sedan satt vi i stearinljusens fladdrande sken och lyssnade på suckarna från kakelugnarna. Kanske var det Vita frun, kanske var det vinden. På det stora hela är slottsatmosfären alldeles förträfflig enligt min mening. Om någon med slott och polisong berikad baron får för sig att fria till mig lovar jag att allvarligt överväga möjligheten. Jag tror bestämt att jag skulle klä som slottsfru. Förutom att jag blev sjuk efter en dag, då. Men det var nog knappast slottets fel.

Pro et Con

Det är ju så modernt nuförtiden att göra för- och emotlistor.

Jobba eller fritänka. För eller emot.
Thailand eller Småland. För eller emot.
Kött eller sojabiffar. För eller emot.
USA i Irak. För eller emot.

Jag tänkte mig en lista på tillkommande män. (Ja jag VET att jag är obsessed. Det är vårfågeln som kvittrar i mig!)

Journalisten:
För: Gullig, snygg, beläst.
Emot: Upptagen.

Gyminstruktören:
För: Vi har samspråkat så länge att vi vet namnen på våra närmaste släktingar.
Emot: Vi har samspråkat så länge att vi vet namnen på våra närmaste släktingar men kommer ingen vart för det.

Advokaten:
För: Verserad, artig, välklädd
Emot: Dryg som fan

Slarvern:
För: Rolig, avslappnad, spännande
Emot: Var tog mina kontanter vägen?

Kamrern:
För: Ordentlig, distingerad, punktlig, kulturintresserad
Emot: Men herregud!

Franske charmören:
För: Oh la, la, la, LA!
Emot: Hur långt får det egentligen vara till Marseille?

Novemberbegär

Idag på bussen kände jag doften av florsocker. Mitt i ångorna av avgaser, yllerocksvettiga herrar och fuktiga andedräkter. Då blev jag hysteriskt sugen på semlor. Tyvärr lever vi i en strängt bakverkstraditionell kultur där man inte skönjer semlorna i konditoriernas skyltfönster förrän framåt annandagen. Shame! Jag blir tvungen att hålla mig. Semmelbak står trist nog långt över min förmåga. Jag får trösta mig med en lussebulle så länge, eller vad säger fröken Maria?

Höstkoma? Nej då!

Nej jag har inte försvunnit från jordens yta, som mina tappra läsare börjar oroa sig över. Men jag har funderat mycket över mitt nya jobb som börjar på måndag, så jag har mera suttit i soffan och stirrat rakt ut i luften än klonat ner mig framför datorn. Och jag har umgåtts med min familj massor på senaste tiden. Kajsa har fyllt femtio och haft strålande kalas, mamma har varit här och sprungit med mig på konstutställningar, Kristian och Wyatt har kommit ända från kontinenten med flygmaskin, vi har firat Lull med teater och vin och Cocos är här nu och har höstlov. Men visst ska jag återgå till bloggen. Jag kan ju alltid dra något från mina tunnelbaneresor. De är äventyrligare än vanligt så här års. Men det får bli senare. Nu måste jag jobba.

It takes two for a tango

Numera verkar alla dansa tango. Den ena efter den andra har varit på kurs. Det är tydligen roligt men svårt. Jag blir nästanövertalad. Men så är det det där med panelhöneproblematiken. Jag hatar att stå i en hörna och vara utanför. Och jag har definitivt ingen i eventuellt tangoprojekt ingående partner. Danspartner alltså. "Det gör inget", säger Annie. Man kan gå ensam. Kavaljererna är ombedda att cirkulera. Men man får vara beredd på kufar. Ibland får man vänta, förstås. Jag säger: Kufar OK. Stå i ett hörn och titta på: no,no,no. Jag måste nog ha ett ordentligt samtal med den bräckligare sidan av mitt ego. Det finns saker att bearbeta här märker jag. Sedan kanske. Förutsatt att någon av kufarna är snygg-kufar. Och att de cirkulerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Tango

Grekland

Den här sommaren var fantastisk. Den är svår att återge så här i klump, när jag kommit hem och allt liksom är över. Veckan i Grekland måste ändå återges åtminstone något lite. Sistaminuten är alltid sistaminuten. Man vet inte riktigt vart man kommer. Beslut blir fattade i all hast, man slår till, man har bestämt sig för ett högstapris och vet redan från början att det kommer att överskridas. Cocos och jag överskred våra tillgångar genom att fastna för grekisk landsbygd. En liten håla som heter Valtos. Citronlundar och gräshoppor. Slingriga, heta stigar. Ödetomter. Drömmar om att stanna kvar. Eftersom vi inte hade några pengar kvar när vi betalt resan och lägenheten fick vi sitta på balkongen och inta alla våra måltider och dricka öl i tandborstglas i stället för att gå på bar. Det gjorde inget. Vi orkade i alla fall inte göra så mycket mer än hasa oss mellan stranden, mataffären och balkongen.

När vi satt på balkongen tittade vi in i familjens vedbod.

Vi bodde som sagt i en citronlund...

..och det var här vi tillbringade nästan hela vår vistelse.

Vår egen balkonginneboende som vi var lite rädda för.

Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.

Varje dag när vi gick till stranden, stannade vi vid ett hus. Det är vitt med blå fönsterluckor. Det är vackert men ser slitet ut. Vi såg aldrig någon som gick in i huset. Aldrig någon som öppnade ett fönster. Färgen på de blå luckorna har inte flagnat, men det kommer inte att dröja länge innan de måste målas om. För fukten och rötan. Trädgården är igenvuxen. Järngrinden, också blå, skulle behöva en smörjning. Vi stannade alltid utanför huset. Fantasin tog skruv. Tänk om man hade, tänk om man kunde.... Då skulle vi öppna fönsterluckorna, vädra ur rummen, måla vitt och möblera. Vita gardiner med fladder. Cocos skulle ta fram järngrytorna och göra sina stuvningar. Gästerna skulle få dricka det lokala vinet, strävt och starkt. Vi skulle bjuda hela vår stora familj att sitta i trädgården och lyssna till cikadorna. Mormor skulle se över rosorna. Vi skulle...

Varje dag stannade vi till och lät drömmarna ta oss med. Sedan gick vi ner till havet och simmade.

Och sedan åkte vi hem till Sverige.

Gå ut och dansa

Ibland kommer det över oss, vi mogna singeltanter på några och femtio. Man kanske skulle hasa upp ur soffan, släcka ner Peter Settman och gå på danslokal. Och så gör vi det. Glömska av hur halvdant det var förra gången travar vi iväg. Man vet ju aldrig, kanhända lurar den rätte i environgerna. Vi går till jazzklubben, det är det enda stället vi kommer ihåg namnet på. Där är det härligt mörkt. Trumpetaren knäcker våra trumhinnor redan på väg ner i trappan och det är gott om dansanta kavaljerer som gaskar upp sig ur simmiga glas. Jag tycker egentligen att det är trevligt att hänga i baren och lyssna på bandet. Problemet är att jag småskraj över att bli uppbjuden. Vilket kan tyckas konstigt eftersom jag är där för att dansa. Men, eftersom jag utgår från att jag är en chanslös looser kan jag inte tänka mig att jag ska bli uppbjuden av någon annan än kvällens mönsterfiasko. Medan jag i själva verket är på jakt efter prinsen himself. Reglerna är artonhundratalsmässiga. Gubbarna bjuder upp. En gång frågade jag en man om han ville dansa, men han blev helt förstummad och backade ur min åsyn. Kanske för att ringa polisen, så det gör jag inte gärna om. Så i stället sätter jag mig tillrätta i lokalens dunklaste hörn och lägger armarna i kors. Tittar företrädesvis på mina skor och sippar småförnärmat på mitt billiga survin. Förmodligen ser jag ut som en dryg djävla isprinsessa. Tror ni att någon vågar sig i närheten? Nänä. Jag får sitta ifred, garanterat. Faktum är att jag trivs rätt bra i rollen som den där stela, tondöva kärringen. Jag kan sitta där och lyssna på musiken och kolla läget rätt obesvärat. Jag har faktiskt trevligt. Men jag tycker synd om herrarna som ska gå där och våndas och spana och slita skosulorna innan de vågar säga Får jag lov. Tursamt för dem är de flesta damerna betydligt mer uppknäppta än jag. Om jag stannar framåt natten brukar jag ändå till slut bli uppbjuden. Av någon helt omdömeslös idiot som är tillräckligt snorfull för att missa mina signaler om att endast den bäste är god nog åt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, dansa

Förberedelser

Ros frågade häromdagen vilka sprutor jag behövde ta inför Marockoresan. Va? sa jag. Det hade jag inte tänkt på. Nu har jag tänkt. Och tagit reda på och vaccinerat mig mot hepatit A.
Detta föranledde följande engagemang :

• jag har kollat att jag har giltigt pass
• jag har varit inne på Vings hemsida ungefär 300 gånger och glott på bilden på hotellpoolen
• jag har börjat fundera på att köpa baddräkt (min gamla är både för liten och genomskinlig, ingen bra kombination i Marocko och ingen annanstans heller.)
• jag har speglat mina bilringar ungefär lika många gånger som jag loggat in på ving.se
• jag har räknat de par skor som jag tror att jag kommer att behöva. Sju par.
• jag står och väljer mellan stråhatten och den lilla solmössan i grå canvas. Medveten om att stråhatten är snyggare men alltid blåser av.
• jag funderar på att köpa ett till minneskort till kameran
• jag har börjat skriva listor på vad jag ska packa

Bilburen

Jag kör nästan aldrig bil längre, vilket är synd. Jag har tappat lite av vassheten, det märks. Inatt hade jag lånat brorsans bil. Småtjejerna skulle till Rodhos och incheckningen på Arlanda var innan morgonbussarna började gå, hur nu det kan komma sig. I alla fall ställde jag klockan på 2.30. Stuvade in två högt speedade tonåringar i baksätet och körde iväg. Natten var vår. Alldeles tomt på gatorna, förutom en taxibil som kände sig nödd att tuta på mig eftersom jag körde för sakta och läste på skyltarna. Det var ju extremt god omkörningsmån, kan jag tycka, men får man tillfälle att tuta på en kärring så klart gör man det. Efter några minuter kändes det som jag aldrig gjorde annat än körde bil. Vi brummade på längs E4an, tjejerna kollade pass och biljetter för hundrade gången, musiken spann lite så där nattdämpat. Med bredbrättade solhattar seglade flickorna in i avgångshallen och jag vände hemåt.

Det var då jag fick suget. Som man kan få när man sitter i en bil på en motorväg helt allena. Bilen styr söderut. Skyltarna med E4 S liksom drar. Man kanske skulle....bara sticka! Plånboken är ju med och numera behöver man väl ändå aldrig visa passet. Södertälje, Jönköping, Rödby/Puttgarden. Sen rinner det på. Kanske väljer man att hålla sig bakom de franska linjerna. Njuter en middag i Grenoble. Handlar lite käk och övernattar i Orange. Eller så blir det Schweiz. Tunnlarna är lite otäcka men alplandskapet väger över. Och så är man plötsligt i Aosta-dalen, där det är så hett och nästan ser ut som stäpp. Landskapet är platt. Solen bränner. Man måste köpa vatten och äta pasta och kalvkött och kanske dricka en skvätt vin så att man blir riktig dåsig och måste ta in på ett albergo över natten. Plötsligt befinner man sig i någon av de hundra betalstationerna på väg in i Genova och man skymtar havet...
Jag parkerar i mitt kvarter, sover ett par timmar och kör sedan hem bilen till Bromma där den hör hemma. Tar en kopp kaffe i brorsans kök och åker sedan hem och tvättar.