onsdag, februari 28, 2007

El laberinto del Fauno

Jag kom just hem från bio. Jag visste inte riktigt vad filmen skulle handla om, jag mest hängde med mina vänner. Bara att Pans labyrint skulle vara en magisk, fantastisk och välgjord vuxensaga. Jag hade dock ingen aning om att filmen skulle vara så molande svart. En grym berättelse från Spanska inbördeskrigets slutskede, där en riktigt ond förgörare ställs mot det oskuldsfulla och samtidigt rättskämpande barnet.


Jag hatar vanligtvis filmer med bloddrypande våld, men fastän den här filmen är bland de våldsammare jag sett på länge, är den mycket bra. Det som utspelas i den mytiska "bredvidvärlden" där Pan regerar, låter ana både ett avlägset hopp men också den undergång som Spaniens antifascister faktiskt gick till mötes i dåtidens inbördeskrig. En hemsk film med många tolkningsmöjligheter. Men hemskt bra.

måndag, februari 26, 2007

Skolfotografen kommer

Är det fler än jag som har en ambivalent hållning till skolfotografering? Å ena sidan är det en riktig högtidsstund när skolfotona dimper ner i brevlådan. Familjen samlas och börjar okontrollerat rycka i SKOLKATALOGEN. Vi vill se allt, inte bara de egna telningarna utan även klasskamrater, lärare, skolgårdsexteriörer och mattanter. Alla ska inspekteras. Sedan ska det jämföras med tidigare år. Det är kul. Å andra sidan är själva förfaringssättet med utskick och betalning mindre kul.
Någon gång i början av hösten får man en lapp där man som förälder ska godkänna att ens barn fotograferas med klassen. Men hallå! Om man nu känner sig mindre sugen på att än en gång delta i den papperskarusell som beskrivs nedan, hur blir det då? "Nej jag vill inte att Pelle ska skolfotograferas i år också. Jag kryssar NEJ." Blir det fy skam, fy skam för Pelle då? Fotografen som tar Pelle i nackskinnet och sätter honom i specialpedagogens rum intill, där han får sitta och rita medan de andra barnen fotograferas. Jag bara undrar och så klart kryssar jag JA i rutan för "får fotograferas". Sedan dröjer det några veckor och så får man paketet i lådan. Det innehåller då skolkatalogen, med klassbilder av alla skolans klasser. Men även 200 (löst räknat) porträtt på ens telning. I allmänhet ser de här korten ut som skit. Ungen är blek och rödfnasig runt näsan om han/hon befinner sig i de lägre klasserna, hårdspacklad och tjurfärdig, alternativt egendomligt vattenkammad och stel om barnet i fråga går någonstans i åttan-nian. Helst vill man kasta skiten i papperskorgen med det går inte. Man har två veckor på sig att bestämma sig. Man kan ta "hela paketet" för ett extremt förmånligt pris på runt 500. Eller välja sina favoritbilder, men då blir styckepriset högre. Har man tre barn är man redan här hyfsat svettig.
Så ska man då, i demokratiskt samråd med barnet/barnen, bestämma vilka bilder som ska sparas. De största bilderna kan vara bra att skicka till mormor i jul. Kan jag tycka. De riktigt små bilderna brukar ungarna hänfört propagera för. De är så roliga att byta med. "Alla gör det!" Så de får vara kvar. De här minsta korten finns med eller utan självhäftande baksida och eftersom vi inte kan bestämma vilka som är bäst tar vi både och. Men inte alla, för det kommer inte att gå åt. Så vi börjar klippa i arken, det får man, bara man håller reda på hur många man behåller och hur många man skickar tillbaka och räknar ut vad det nya priset blir för det man behåller. Så där håller vi på. Klipper och väljer och blir osams. Katalogerna vill de ha en varsin av och helst även ett exemplar hos pappan så att de kan titta där också. Jag försöker anteckna och hålla reda på de små, halvstora och stora fotona, med eller utan passe-partout, och så skickar jag iväg det som ska tillbaka.
Men ni ska inte tro att det är slut än! Efter några veckor får jag en kompletterande räkning på ett antal hundra kronor. Jag har nämligen inte skickat det jag skulle och betalat för lite och för sent och om jag inte aktar mig skickas ärendet till INKASSO! Nu kan man ju mena att det trots allt är värt priset att införskaffa de här korten. Kunna följa hur barnen ser ut över åren och det är ju trots allt proffsfotografering vi talar om. Men njaeää. Handen på hjärtat, hur många har inte varit hemma hos barnfamiljer och sett de där pliktskyldigast uppradade fotona ipå väggen, som skär sig rätt brutalt mot en i övrigt smakfullt komponerad innemiljö.
I vår familj ligger de där korten utspridda lite överallt. Så mycket byteshandel med småkorten brukar det inte bli. De tre bästisarna får varsitt kort och sedan ligger de fyrtiosju övriga korten och skräpar. Mormor får i allmänhet ett annat foto i julklapp, ett jag tagit själv som är mycket bättre. Det slutar med att jag slänger ner alltihop i en skokartong som jag ställer överst i bokhyllan. Och där ligger korten, som ett smaklöst dokument över tider som gått. När man någon enstaka gång plockar ner lådan och bläddrar bland fotona förvånas man alltid över att man lät barnen gå till fotografen med messmör runt munnen och i frisyrer som de klippt själva. Men söta är de. I alla fall mina barn.

söndag, februari 25, 2007

Händiga damen

Idag har jag
  • tvättat väggarna i köket.
  • sprungit fram och tillbaka i tvättstugan och ordnat med både blåtvätt och vittvätt.
  • manglat juldukarna.
  • mekat med avloppet och skruvat sönder alla platsrören så att jag nog är så illa tvungen att ringa husets vaktmästare i morgon.
  • läst alla bloggar på Nyligen.
  • veckohandlat.
  • tränat Pump.
Min huvudsyssla denna söndag är att skriva färdigt rapporten som ska vara klar i morgon.

lördag, februari 24, 2007

Ninotschka vs Octapussy


Jag kan inte låta bli att tjata om den här hatten. Vem kopierade egentligen vem?

På shoppingturen 1.

Jag ska ha middag ikväll, så jag kvistade över till Gallerian i god tid i morse för diverse inköp. Utanför Dressman stod det en yngling och krängde skjortor, slipsar och kalsonger. Ute alltså. I kylan. Varorna var snitsigt och aptitligt uppdukade på bord. Kontakten mellan min talapparat och resten av hjärnan drabbades av ett plötsligt totalavbrott. Är det Fars dag? Sa jag. Helt avspänt och naturligt. Nej, sa gossen. Och jag drog vidare med min inköpslista.

På shoppingturen 2.

Inne på Daglivs var jag inne på sluttampen när jag i en av kurvorna däruppe bland blommorna stötte på en liten dam som var runt hundra år. Hon kom stapplande jättesakta och jag insåg att om jag fortsatte i min fart skulle jag gå in i henne. Jag stannade till naturligtvis, för att låta henne passera. Och eftersom jag är en vänlig och fredlig sort gav jag henne ett litet samförståndsleende.
Men hon stannade också och stod stilla. Vi kikade lite på varandra och så bestämde jag mig för att gå förbi henne. Just när jag hann fram smällde hon till med käppen i golvet och sa: "Men skynda på då kärringhelvete. Jag har väl för fan inte hela dan på mig".
Så de där nätta, vithåriga små damerna i rosa kappor. Akta er för dem. Ligister hela bunten. Helt klart.

fredag, februari 23, 2007

För tidig våryra.


Jag vill åka till Rom!
Sitta på Spanska trappan och äta glass. Ha kjol och mina nya stövlar. Slippa frysa, slippa halka och slippa ha långkalsonger som kliar. Jag vill prova solglasögon i ett stånd med skräpsaker och dricka limoncello efter middagen. Jag vill köpa vårskor och en hatt med brätten som jag bara använder en gång.
Jag vill åka till Rom!

Läsecirkel

Nu har jag Pamuks Snö i min hand. Ska läsas i vår interna lilla läsecirkel.
Hör på inledningen:

Snöns tystnad, tänkte mannen som satt på sätet bakom busschauffören. Om det här hade varit början på en dikt skulle han ha kallat det han kände inom sig för snöns tystnad.

Vackert.

torsdag, februari 22, 2007

Bländad av en kändis

I morse satte sig kommentatorn mitt emot mig på tunnelbanan. Jag satt och läste morgontidningen i godan ro, en intressant artikel om kombinationen Brunnberg/Kalmér/Koltès för övrigt. Men när kommmentatorn satte sig kunde jag inte koncentrera mig längre.

Jag uppfattar mig själv som någonstans runt snittet när det gäller fattningsförmåga. Lite lägre kanske, men det har hjälpts upp av ihärdigt ingnetade tvåtusen (ungefär) högskolepoäng. Men jag fattar nästan aldrig sammanhangen i de politiska spelen. Jag lider när politiska tyckare sitter och verbaliserar sig i tevens morgonsoffor. Jag tittar på deras slipsar eller smink eller ben och försöker lyssna, men jag är i allmänhet lost. Då kommer min räddande ängel. Kommentatorn. Stram och fyrkantig sitter han där och säger "Å ena sidan Persson, å andra sidan Hägglund" och allt faller på plats. Vore det inte för kommentatorn skulle jag vara död i varenda lunchrumsdiskussion. Och nu satte han sig mitt emot mig på metron. Med en bunt papper, penna och glasögon satt han där och jobbade. Och sneglade till på mig och undrade vad det var för tant som satt och glodde helt utan hyfs över tidningskanten.

onsdag, februari 21, 2007

Min damfrisörska

När jag flyttade var jag tvungen att byta frissa. Det är gruvsamt. Men jag stötte på Annelie av en slump. Darling Annelie. Första gången jag kom akut till henne hade jag en bild med mig av Sharon Stone i jättesnygg frisyr. "Men åh vad snyggt!" sa Annelie. Och, väldigt artigt:"Men du kanske inte RIKTIGT har samma ansiktsform som Sharon Stone, så vi får ändra litegrann.... om det är okej för dej". Sedan klippte hon till, och slingade och grejade och jag har aldrig varit så nöjd.

Att få tag på rätt frisör är som att hitta en bra gynekolog. Man är trogen intill döden.

Morgonbestyr

Jag behöver tjugo par nya strumpbyxor. NU! Typ. Eller ett par. Så att jag kan gå till jobbet.

Keanu Reeves och jag


Jag kanske skulle ta och gifta om mig! Kandidater finns ju.


Journalisten

Gerard

Holländarn

Hanzon

Keanu Reeves

Triple & touch (båda)

Alfredius på Aktuellt

M...

Några är redan gifta förstås. Eller engagerade på annat håll eller helt enkelt inte intresserade.

Ja, ja. Men annars.

måndag, februari 19, 2007

Måndag!

Snart lunch. Så trevligt!

Helgrester i plastburk. Så gott!

Grått ute, en liten ärgad julstjärna som blivit kvar i fönstret. Så snyggt!

Ett skrynkligt äpple på skrivbordet, glömt sen i fredags. Så mysigt!

En uppretad person tycker att jag är rigid och byråkratisk. Så uppfriskande!

Rapporter och dead-lines. Så kreativt!

Klockan fem ska jag klippa håret. Kanske snagg? Så snyggt!

söndag, februari 18, 2007

Hemma igen.

En mycket nöjd, men väldigt trött sångerska har landat hemma i soffan. Hon vann inte, ingen Globenfinal den här gången alltså, men med bland de tre finalisterna som fick sjunga sina nummer en andra gång. För att vara en person som säger "Jag kan inte sjunga schlagers" gick det förbaskat bra. Publikjubel och dunkar i ryggen av förbipasserande shoppers "Du var bäst!" Vad jag inte har fattat är hur stort det här med schlagertävlingar är. OK för Melodifestivalen, det är stort, men att folk lägger allt åt sidan på sin shoppingtur för att stanna kvar och lyssna och rösta i en schlagertävling med debutanter, det var nytt för mig. Stort grattis för övrigt till den värdige vinnaren Anders Wigelius som vann med sin egen låt Kom hem hel igen.

Tyvärr inga bilder. Jag måste köpa en kamera!

Strax....




..dags att sticka. Till Stinsen och Schlagerstjärnan. Sångfågeln sjunger upp i duschen.


Håll tummarna.

lördag, februari 17, 2007

M


Jag är en periodare när det gäller träning, men på senare tid har jag varit ganska flitig. Mitt absoluta favvoträningspass har under ett par år varit aerobic på lördagar. Inte för att det är så fantastiskt att masa sig upp i ottan på lördagar, utan för att träningen är superduper. Det är Ms förtjänst. Det är han som har passet. Glad, snäll, rolig och med massor av energi. Vi är några trogna stammisar som kommer varenda lördag. Nästan lite så där att man FÖRKLARAR om man inte kan en gång. Fast nu är det slut. M ska inte fortsätta. Mitt hjärta blöder. Vad ska jag då göra på lördagförmiddagarna? Tröstshoppa, tröstfika och ta ett tröstglas vitt vin på Hötorgshallen med någon inte allt för luthersk väninna förmodligen. För jag går nog inte och tränar mer. Aldrig ska jag göra det. Jag kommer att bli fet och blanksvettig, blodtrycket kommer att bli livshotande och det kommer att bli en himla massa gnäll.

Kanske, kanske att jag kommer att träna någon liten måndag eller tisdag i stället. Eller torsdag. Det brukar också vara kul. Men jag kommer att sakna dig M. Tack för alla roliga skutt vi har fått göra med dig!

fredag, februari 16, 2007

Sångfågeln...

...hemma hos mig ska delta i en schlagertävling i morgon. Hon är så nervös, stackars liten. Hon kan sjunga, det vet vi, men tycker själv att det inte går något vidare med just schlagers. Å ena sidan. Å andra sidan är det ju bra att träna sig inför en blandad publik. Att utmana sig själv. Men å ena sidan, igen, ska man ju inte göra något som känns fel. Å andra sidan, igen..... ja så där kan man hålla på.

JAG tycker i alla fall att du är JÄTTEDUKTIG!
(Du ja, vem bryr sig om vad DU tycker!)

onsdag, februari 14, 2007

Godnattsaga


Innan jag ska sova på kvällarna brukar jag titta på ett avsnitt av Sex and the city. Skit i samma vilket. Men eftersom jag har sett den här serien ett antal gånger, så brukar jag sänka ljudet och snabbspola förbi introt så att inte grannarna ska höra trudelutten. Det skulle vara för pinsamt. Om de fattar menar jag. Att jag ligger i sängen och tittar på depraverade serier om och om igen. Är det här beteendet normalt?
En som undrar

Välbefinnande

Vi har en fantastisk förmån på vårt jobb. En gång i veckan kommer Massören! I ett litet krypin i källarplanet har han inrett med bänk. I normala fall brukar jag ha svårt att slappna av när ryggen ska knådas, men den här begåvningen får mig att nå Nirvana på stört. Ibland försöker han kommunicera med uppmaningar av typen: "tryck emot med axeln," för han har hittat en öm punkt som ska åtgärdas. Men eftersom jag seglar omkring bland molnen så hör jag ingenting. Resten av dagen har jag avtryck av bänkgalonen i ansiktet och sitter och dreglar i tangentbordet eftersom jag är helt lös i hjärnan av välbehag. Den här förmånen har vi för att det är känt att medarbetare som mår bra jobbar bättre. Men jag, jag blir helt debil och kan knappt svara på tilltal.

tisdag, februari 13, 2007

Utredningsskrivande

Pust. Har ni tänkt på vad man lägger sig till med konstiga formuleringar när man (som jag just nu) ska skriva rapporter? Det behöver egentligen inte röra sig om så märkvärdiga uppdrag. Men man börjar genast krysta fram sentenser som ....och utifrån dessa iakttagelser har vi försökt bedöma konsekvenser av en eventuell nyordning...eller ...hanteringen kan medföra ett visst...
Blablabla. Delete!!

Sen är man plötsligt rätt nöjd med två rader. Och sen är det stopp. Då måste man gå och dricka kaffe eller prata med Maria eller Liza om något substantiellt. Vad som helst för att komma på en ny VINKLING. Alternativt skriva några helt intetsägande rader på bloggen.

Back to work.

måndag, februari 12, 2007

Nya stadsbiblioteket

Tänk om stadsbiblioteket byggs ut så att det ser ut så här. Vad vi kommer att hänga där då!

Simon och ekarna


I morse vaknade jag av att klockradion meddelade att Marianne Fredriksson är död. Jag fick en plötslig lust att läsa om Simon och ekarna. Som var en av mina läslustar, kan det ha varit 1985?

lördag, februari 10, 2007

På Hamngatan

Idag var jag med Henke och Gunnel på stan. De kommer från Halland och tyckte det kunde vara kul att gå på NK. Det tyckte jag också. Förmodligen har de varit där oftare än vad jag har. De ska få barnbarn, så vi tittade på bebis-grejer. 89 kronor för en napp. Visserligen en sjörövarnapp, men ändå. Sedan tittade vi på ett bord i provencalsk ek. Det kostade tjugofyra tusen och hade dåliga limskarvar. Vi tittade på en t-shirt som hade ränder och kostade 799. Sedan gick vi och drack kaffe. Fast inte på NK.

Födelsedagskalas


Igår var jag på sjuttioårsfest. Gäsp kan nog somliga tänka, men då har somliga inte träffat min faster. Hon som fyllde 70.

En herrgård är hyrd. Det blir storslagen buffé, dans, sånger och tal. Och inte vilka tal som helst. Min faster är en legendarisk fredsaktivist, många av gästerna har påbrå från de renlärigaste av sufragetter alternativt är seglivade kämpar från ett otal antikrigsaktioner. En dam som är nittitre, visar det sig, håller ett brinnande tal till den självständiga och starka kvinnan; min faster håller hon som en förebild. Barn, barnbarn, syskon, syskonbarn och vänner uppträder, vinet porlar och alla tar om av den goda maten. Alla är bjudna. Exmakar, liktänkande, oliktänkande, kompisar och släkt. Barn och nästan100åringar samt alla däremellan.
Många ger tillbakablickar, förstås, från uppväxtåren i det lappländska inlandet och även från senare tiders vanligt liv. Uppoffringar, tillkortakommanden, gråt och skratt, men framför allt vittnas om en värme och omtanke som smittar oss alla och som jag tror är hemligheten med den smått unika sammanhållning vi har i vår släkt. Inte för att vi träffas så ofta, men vi finns där på olika håll i världen och skulle det knipa kan man lita på att vi finns där för varandra.
Tack faster för ditt stora hjärta och tack för en fantastiskt trevlig fest!


torsdag, februari 08, 2007

Provrumsfest för påstanter


Idag gick jag tidigare från jobbet. Jag skulle köpa jeans. Jag var vid förvånansvärt gott mod trots att det rörde sig om akutinköp av byxor med generösare midjemått. Eftersom jag tydligen är en obotlig optimist och hade trängt bort bilden av morgonens kroppsvidunder i badrumsspegeln, stegade jag in i provhytten med ett lass modejeans i storlek trettioåtta. Påpälsad naturligtvis, det är ju vinter. Jag började alltså med att krångla av mig de utslitna, numera även urvuxna jeansen och lade dem i en hög på golvet med jacka, pälsmössa, vantar, halsduk, systempåsar och en kasse med dessertostar från Hötorgshallen. Provhytten var av storlek mindre. Varje gång jag vispade runt med ett knä eller armbåge klonkade jag i någon av speglarna. Min mjölkvita lekamen gjorde sig fint i närkontakt med nämnda speglar.

Byxorna gick galant att dra upp till knäna, men inte längre. När jag skulle ta på de gamla korviga brallorna igen tappade jag balansen och klev på ostarna. Den arom de spridit redan från början blev nu intensiv. Ute i affären gick jag sedan runt, fullt påklädd igen förstås, för att leta storlekar för mogna damer. Ostpåsen hängde med, jag ville ju inte gärna att någon skulle sno den. Liksom spritpåsen. Efter tjugo byxpåtagningar, den ena mer deprimerande än den andra, bytte jag affär. Fem modebutiker senare var jag förbannat trött på vinterkläder, trött på att knyta och snöra upp mina kängor och så less på jeans att jag funderade på att bära klänning resten av livet. Men byxor blev det till slut. Två par till och med, vilket är överlägset personbästa när det gäller mig. Ett par riktigt snygga men ack så för trånga, i en prisklass som inte riktigt är i nivå med min övriga outfit. Och så ett par förståndiga tantjeans, med linning någonstans i armhålorna och så mycket löst tyg runt baken att chokladpralinerna kan hänga med ett tag till. Och här sitter jag och tröstar mig med resterna av de feta ostarna.
(Bilden lånad från Claire Bretechers seriealbum Oss kvinnor emellan...)

onsdag, februari 07, 2007

Medelålders plus-fundering

Jag har börjat äta chokladpraliner. Vanan cementerades när jag var hemma och hade tråkigt. Och så kan det tänkas att jag tar en slurk rött till. Till teven. Resultatet låter inte vänta på sig. I morse var det inte jag, utan ett sjölejon som kom ut ur duschen. Berättade badrumsspegeln. Man kanske ska ta upp träningen igen? Eller dämpa ljuset i badrummet.

söndag, februari 04, 2007

Les demies bouteilles

Jag sitter och glor in i DNs webbteve där vinexperten rekommenderar viner inför helgen. Det är trevligt. Trevligt därför att halvpavan får en upprättelse av helt nya mått. Det är absolut inte så att "la bottiglia piccola" enbart är tänkt för oss patetiska singlar som inte ska dra i oss ett helrör per kväll, får jag veta, hur ensamma och sorgliga vi än månde vara. Nej då. Det där har jag helt fått om bakfoten. Halvflaskorna kan med fördel nyttjas även i sällskap om två, tre eller fyra personer som kanske vill smaka ett riktigt gott vin och rentav prova på lite olika sorter i gott sällskap. Jag försöker verkligen se problematiken i detta nya, förklarande ljus. Men lyckas inte så bra. Det som kommer för min inre syn är när jag står där framför singelhyllan på Systemet. Småbuteljhyllan. Scenariot är inte helt sällan en fredagkväll framåt halvåtta på Klarabergsgatan. Jag har jobbat sent och står och velar mellan rött och vitt.

Omkring mig rör sig herrar och damer i alla åldrar, alla ensamma och vi sneglar högdiskret på varandra. Vi gör vårt bästa för att se ut som om vi ska ha den där vita tredeciliters schardonnään till SÅSEN. Men det ska vi inte. Vi ska välja vårt lilla vin, gå till nästa butik och köpa en laxkotlett och lite babyspenat och några cocktailtomater och sen ska vi gå till videobutiken och hyra precis den film vi vill se. Där har de Ben & Jerry i singelförpackning så det tar vi en av också. Det är faktiskt inte ett dugg synd om oss. Det kan bara verka så framför småvinhyllan.

lördag, februari 03, 2007

Vilken man!

Vi satt som klistrade vid teven igår. Annie, Cocos och jag. Och tittade på programmet om Carl Johan Magnus Olof Rabaeus. Oj!! Vilket program, vilken man. Ska jag bli smygkär nu igen? Jag ryckte i alla fall ut och köpte biljetter till Hemkomsten. Snabbt som ögat.
(Bilden lånad från Dramaten.se)

Gammal surkärring

En försynt undran; om man sjunger i teve, ska man inte sjunga RENT då?

Blogglista

Rätt ofta känner jag hur ny jag är i bloggsammanhang. Jag har inte förrän för fem minuter sen haft någon LISTA. Nu har jag. Och den kan nog ändra sig. Det är ju ganska många bloggar man ska hålla sig à jour med för att få en uppfattning. Jag knogar på och läser vidare.

Roligaste festen!!


Mina festskor ligger i hallen och väntar på att jag ska göra kvällens val. I glansiga, dyra och alldeles för tunna strumbyxor ska jag prova mig fram och till slut bestämma mig för de utvalda. Jag har köpt en ny klänning. Svart. Tråkigt tycker ni kanske men då har ni inte sett den. Nytt läppstift och den nya röda väskan till. Det ska bli så kul! En sån där härlig festinbjudan med bästisar och nya bekantskaper i härlig mix. Liten sannolikhet att springa in i ett X. Musik, stoj, skratt och drinkar.

Men stopp nu. Varför sitter jag här och dumstirrar in i datorn och skriver nostalgiska inlägg om svunna somrar? Förfesten börjar ju NU? Jo just ja. Om nu någon skulle ha missat. Jag är ju sjuk! Jag kan inte gå på fest! Jag har ringt återbud! Maria, jag kommer nog inte att sitta och gråta ikväll. Men surar lite, det gör jag nog. Och kostar på mig att bli lite extra fördömande mot kvällens melodifestivaldeltagare.
Men ni andra. Have fun och tusen grattiskramar till födelsedagsbarnen!!!

Hemliga stället


Idag fick jag en så plötslig längtan till mitt torp. Ja, jag är en lyckost som har ett. Det ligger bredvid havet och barnen har tillbringat sina barnsomrar där. (Bullerbyvarning!) Jag sitter och bläddrar bland mina foton. En avskild vik i närheten var ett favorittillhåll när ungarna var små. Min mamma rodde dit dem i ekan och så stannade de där i timmar och lekte Robin Hood. Ros som är äldst bestämde. Hon var Robin och Lull var lille John. Det sköts en del med pilbågar (små trubbiga pinnar) och det räknades kappsäckar med pengar (stenar i saftmuggar). En gammal nött trädrot ingick alltid i leken, besjälad med olika egenskaper från gång till gång. Alltid lika fantasieggande, obegriplig och mystisk. Mormor fick vara sheriffen vilket betydde att hon satt på en stock och solade sig och delade ut saft och kakor till Robin och lille John.


Det här var ju längesen som ni förstår, när barnen fortfarande lekte med pinnar. Nu är de stora och nu är det förresten vinter också på landet. Men viken, den kallar vi fortfarande för Hemliga stället och trädroten, ja den är kvar.

torsdag, februari 01, 2007

Uppåttjack eller nedåttjack, bäst i test vinner

På jobbet har det vurmats för en viss typ av hostmedicin med morfin i. Tydligen blir man riktigt beskedlig till sinnes redan efter ett par klunkar. Och om inte hostan just försvinner så glömmer man i alla fall bort den. Eftersom jag på allvar började tro att det var sanatoriet nästa för min del hasade jag iväg till Kvarterakuten på Sabb idag för att få min dom. Det togs prover och hostades och mättes och vägdes och konstaterades att det bara var ett elakt virus. Men det var en snällis till doktor som plirade under luggen och sa: "Du kanske vill ha lite hostmedicin?" Och det ville jag ju. Men det blev ingen medicin med morfin. "Jag skriver ut en flaska med efedrin", sa doktorn. "Vill du ha tre eller femhundra milliliter? Ja du kan hämta ut en extra gång om du behöver." Efedrin! Är inte det sånt man dealar med på Plattan? Sånt som intas av mindre seriösa kroppsbyggare så att de sedan går och tvålar till vanligt folk på gatan? Jag ska genast provsmaka. Jag är fortfarande för sjuk för att gå till jobbet men på lördag måste jag vara frisk för då blir det kalas-kalas och det vill jag inte missa. Och som sagt. Även om nu inte hostan försvinner så finns det väl goda chanser att jag kan glömma bort den en stund med hjälp av flaskan.