Idag gick jag tidigare från jobbet. Jag skulle köpa jeans. Jag var vid förvånansvärt gott mod trots att det rörde sig om akutinköp av byxor med generösare midjemått. Eftersom jag tydligen är en obotlig optimist och hade trängt bort bilden av morgonens kroppsvidunder i badrumsspegeln, stegade jag in i provhytten med ett lass modejeans i storlek trettioåtta. Påpälsad naturligtvis, det är ju vinter. Jag började alltså med att krångla av mig de utslitna, numera även urvuxna jeansen och lade dem i en hög på golvet med jacka, pälsmössa, vantar, halsduk, systempåsar och en kasse med dessertostar från Hötorgshallen. Provhytten var av storlek mindre. Varje gång jag vispade runt med ett knä eller armbåge klonkade jag i någon av speglarna. Min mjölkvita lekamen gjorde sig fint i närkontakt med nämnda speglar.
Byxorna gick galant att dra upp till knäna, men inte längre. När jag skulle ta på de gamla korviga brallorna igen tappade jag balansen och klev på ostarna. Den arom de spridit redan från början blev nu intensiv. Ute i affären gick jag sedan runt, fullt påklädd igen förstås, för att leta storlekar för mogna damer. Ostpåsen hängde med, jag ville ju inte gärna att någon skulle sno den. Liksom spritpåsen. Efter tjugo byxpåtagningar, den ena mer deprimerande än den andra, bytte jag affär. Fem modebutiker senare var jag förbannat trött på vinterkläder, trött på att knyta och snöra upp mina kängor och så less på jeans att jag funderade på att bära klänning resten av livet. Men byxor blev det till slut. Två par till och med, vilket är överlägset personbästa när det gäller mig. Ett par riktigt snygga men ack så för trånga, i en prisklass som inte riktigt är i nivå med min övriga outfit. Och så ett par förståndiga tantjeans, med linning någonstans i armhålorna och så mycket löst tyg runt baken att chokladpralinerna kan hänga med ett tag till. Och här sitter jag och tröstar mig med resterna av de feta ostarna.
Byxorna gick galant att dra upp till knäna, men inte längre. När jag skulle ta på de gamla korviga brallorna igen tappade jag balansen och klev på ostarna. Den arom de spridit redan från början blev nu intensiv. Ute i affären gick jag sedan runt, fullt påklädd igen förstås, för att leta storlekar för mogna damer. Ostpåsen hängde med, jag ville ju inte gärna att någon skulle sno den. Liksom spritpåsen. Efter tjugo byxpåtagningar, den ena mer deprimerande än den andra, bytte jag affär. Fem modebutiker senare var jag förbannat trött på vinterkläder, trött på att knyta och snöra upp mina kängor och så less på jeans att jag funderade på att bära klänning resten av livet. Men byxor blev det till slut. Två par till och med, vilket är överlägset personbästa när det gäller mig. Ett par riktigt snygga men ack så för trånga, i en prisklass som inte riktigt är i nivå med min övriga outfit. Och så ett par förståndiga tantjeans, med linning någonstans i armhålorna och så mycket löst tyg runt baken att chokladpralinerna kan hänga med ett tag till. Och här sitter jag och tröstar mig med resterna av de feta ostarna.
(Bilden lånad från Claire Bretechers seriealbum Oss kvinnor emellan...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar