Någonting var allvarligt fel

Idag när jag kom hem från jobbet märkte jag genast att någonting inte var som det skulle i lägenheten. Jag bromsade upp i hallen och vädrade med nosen. Var där månne en skurk som brutit sig in och som bäst höll på att stjäla mina dessertskedar i nysilver? Kanske inte så troligt med tanke på att dörren var ordentligt tillbommad när jag låste upp och stövlade in i min paradvåning. Jag gick misstänksamt från hörna till hörna och kunde inte upptäcka spår efter intrång eller skadegörelse. Jag läxade upp husspöket av bara farten eftersom det brukar vara det som hafsar omkring när det är känningar i atmosfären. Men spöket höll sig stilla. Då såg jag vad det var. Vad som ändrade totalbilden av min så ingrodda egensfär. I en fullkomligt obegriplig morgonhandling hade jag bäddat sängen. Fastän jag inte kom ihåg det måste det ha varit jag som åstadkommit något så extraordinärt sällsynt. Jag börjar tro att det är dags att lägga in mig på ett retreat. Husgasten får hålla ordning själv ett tag.

Fönstertittning

Maria brukar smygglutta på sin halv- eller helnakne granne tvärs över gården. Det låter onekligen lite kittlande. Jag kan inte låta bli att tycka synd om mina grannar som skulle bli tvungna att referera enligt följande i sina bloggar om de tjuvtittade på mig:

När klockan är åtta kliver hon in genom dörren, slänger väskorna på golvet och ytterkläderna i en hög bredvid.

Sedan går hon in i köket. Tänder lampan över spisen och öppnar kylskåpet. Glor in i kylen dryga fyra minuter och stänger kylskåpsdörren igen. Öppnar frysen och vänder på något nedfryst. Sedan stänger hon dörren och stirrar på sin spegelbild i köksfönstret. Hon ser ut att vara helt väck. Så går hon ut i hallen igen och vänder ut och in på något som ser ut som en träningspåse. Några trassliga trasor slirar ner på golvet och får ligga kvar i en hög som hon kliver över när hon styr mot vardagsrummet.

Inne i vardagsrummet tittar hon ut genom vardagsrumsfönstret med samma letargiska uppsyn som hon tidigare uppvisade i köket. Men nu tänder hon ett par värmeljus i fönstret. Och en rökelsepinne. Nu ser hon lite piggare ut. Hon travar tillbaka till köket och häller upp ett glas vin. Så går hon tillbaka till kylskåpet och tar ut en burk jordnötssmör. Med en cocktailpinne som hon hittar i diskhon äter hon direkt ur burken. Hon upptäcker något som ser ut som en bulle i skafferiet. Den arrangerar hon på en liten bricka tillsammans med jordnötssmöret och vinglaset och så går hon in i vardagsrummet igen. Hon slår på datorn och börjar tydligen jobba med något angeläget samtidigt som hon festar på sin måltid, eftersom hon blir sittande en god stund.

Efter ett tag släcker hon datorn och försvinner några minuter för att återuppstå i en klädedräkt som kan vara en pyjamas men lika gärna kan vara någon typ av estradkostym från åttiotalet.

Nu lägger hon sig i något som påminner om en väl tovad hundkorg men som också kan vara en kärleksfullt använd soffa. Det uppstår ett flimrande ljus i rummet. Hennes gestalt är helt orörlig och skulle kanske väcka en viss oro om det inte vore för att hon med hundraprocentig förutsägbarhet genomgår samma procedur nästkommande kväll.

Hemma igen.

Efter en skön vistelse i Luxemburg är jag på plats framför datorn igen. Sedvanlig januaripepp att vardagar är det bästa som finns börjar nu. Hur många veckor är det kvar nu igen? Till påsk? Förtifyra, typ?

Vintersnor

Ja, ja. Jag håller på att bli gammal. Till stor del märks det på det eviga snorandet så fort jag kommer ut i kylan. Varje dag småspringer jag till tunnelbanan och känner hur den råa luften sätter fart på snorkanalerna. Och tårkanalerna. Som en gammal gisten hund kommer jag in i avgångshallen och droppar och snörvlar. Vis av eländet med att sakna pappersnäsdukar i snorsammanhang, ser jag i allmänhet till att ha fickorna fulla av servetter. I morse inget undantag. Jag satte mig till rätta i en ganska fullknökad sitthörna i vagnen och plockade upp min näsduk. Jag försöker snyta mig någorlunda damigt återhållsamt för de andra passagerarnas skull, man vill ju inte trumpeta loss helt utan grace, även om det är en balansgång att få näsan proper utan att äckla de andra passagerarna. Men min bänkgranne blev ändå förfärad. Han tittade på mig som om jag var pestdrabbad, knuffade upp sig ur sätet och sprang iväg till en ledig stol ett par kupéer bort. Jag kände mig verkligen ocharmig och undrade om jag hade snor i hela ansiktet eftersom jag framkallade ett så brådstörtat uppbrott. Eller utsmetat läppstift eller matrester i ögonbrynen eller vad vet jag för hemskt. Så, jag rotade runt en extra gång i väskan för att hitta en spegel så att jag kunde kontrollera anletet. Det var verkligen inget fel på någonting. Jag såg ut som jag brukar. Resten av resan satt jag och hetsade upp mig över att ha blivit ålderstrakasserad. Fastän vad vet jag. Den unge mannen kanske bara ville ha en fönsterplats.

Läs även andra bloggares åsikter om tunnelbanan

Vad var det nu igen?

Jag har en otrevlig känsla av att jag har glömt något viktigt. Eftersom jag för tillfället har två arbetsplatser är möjligheterna i stort sett oändliga att glömma att ta med saker mellan respektive skrivbord. Men idag hade jag med mig läsglasögon, terminalglasögon, rapport att skriva vidare på, lapp med nytt lösenord till datorn, båda telefonerna samt laddare. Ändå har jag den där känslan. Jag ska ta göteborgsbussen i morgon för att hälsa på Ros och J. Det kan vara det som spökar. Inte glömma tandborste, telefoner, adress, bokningsnummer, kamera, födelsedagspresenter och plånbok. Men jag har redan packat allt det där och ställt i hallen, så risken är inte så stor såvida jag inte promenerar ut genom dörren tomhänt i morgon bitti. Jag har kanske glömt något jag lovat fixa? Glömt att ringa någon viktig person? Räkningarna? Spisplattorna? Nej allt är avbockat. I ren stress har jag till och med borstat kängorna vilket är klart overkill när det gäller mig. Förmodligen kommer jag att leva i livslång ovisshet vad det är jag har glömt. Om jag nu har glömt något. Tills vidare rådbråkar jag min lilla nallepuhhjärna så den blir alldeles rufsig.

Distraktioner

Jag har börjat på ett nytt jobb. Anspänningen är muskulös. Jag är inte precis en person som slarvar över saker, börjar jag ett nytt jobb gör jag det ordentligt. Min första helg, den här helgen noga räknat, var tänkt till avkoppling. Avkoppling från nya jobbet. Jag har strängt taget inte tänkt på något annat än NYA JOBBET. Eftersom jag efter femtiotre år känner mig själv rätt bra, visste jag att jag skulle reagera så här. All min fritid har därför reglerats enligt ett schema kännetecknat av militärisk precision. Jag har sett till att vara sysselsatt. Under den gångna veckan inklusive lördag och söndag har jag gjort följande:

• tränat tre gånger
• missat yogapassen två gånger (synd kanske!)
• lyssnat på Bodil Malmsten som pratade om sitt författarskap
• suttit och druckit vin på KB
• suttit på annan bar på Kammakargatan och ätit älgbiffar (och druckit vin)
• stått och hängt på Stampen (och druckit vin och till min egen förvåning tagit en svängom på dansgolvet)
• sett om hela första säsongen av Anna Pihl
• sett om hela första säsongen av Vänner
• promenerat längs vattnet
• lagat mat i storkoksformat som om jag skulle ha hela familjen samlad hela veckan vilket jag inte ska
• köpt ansiktskrämer för mogen hy

Jag känner mig kanske inte riktigt så utvilad som jag tänkt mig, men det brukar jag inte göra annars heller vid närmare eftertanke. Nu är jag precis på väg att missa veckans tredje försök att gå på ett yogapass men eftersom jag har ett inplanerat besök på Konserhuset klockan tre så är jag ändå ganska nöjd med mitt upplägg för veckoslutsavslappning.

Dagen efter

Igår kom jag ihåg: Att gå på Buylando och köpa säsong 6 av La Piovra.
Igår glömde jag bort: Att köpa toalettpapper.

Elräkning

Jag har fått en elräkning för min sommartorp som var klart magstark. Tusentals, TUSENTALS kronor. Jag ringde och fick dela upp den som tur var, men sedan satt jag och hetsade upp mig. Hur kan elräkningen gå upp flera tusen på ett år för en eluppvärmd sommarstuga som befinner sig i den mest uppenbart klimatförändrade zon man kan tänka sig? Snöade det någon gång i Ångermanland förra året? Var det en endaste dag något som man tillnärmelsevis kan kalla en bister vinterdag? Nej knappast. Det enda klimatprat jag hörde från norrlänningarna förra vintern var att de blev blöta om strumporna när det regnade genom skorna. Jag sätter mig således till rätta framför datorn för att göra jämförelser på nätet så att jag ska kunna välja ett mindre utsugande elföretag än det jag hittills anlitat. Men det var ju inte det lättaste. Jag måste bestämma om jag föredrar fast pris framför rörligt.Mmiljömärkt el eller el från ljuskygga producenter. Hur har jag det med mitt nuvarande avtal? Frågas det. Hur ser flytträttigheterna ut? Tänk på att man kan förlora i längden om flyttkostnaderna blir höga. Och var står allt det här? Titta på räkningen småputtrar min informationssajt med blomklockor runt pratbubblorna. Jag tittar på min elräkning, lägger tillbaka den i räkningshögen och går in på cdon i stället.

Kemtekn.

Jag var på Åhléns igår för att köpa tvättmedel och hushållspapper. Bland annat. Jag viker in på avdelningen som heter Kemtekn. Stor skylt. Och jag är helt bortkollrad. Jag ÄLSKAR kemtekn. Jag måste hålla hårt i shoppingvagnen med båda händerna för att inte börja slänga ned allt möjligt i korgen. Det är hushållsassistenten i mig som spritter. Möjligheterna till impulsköp är oändliga. Mitt begär efter svinto, frystejp, svabbar, doftsprejer, mirakeltrasor, småborstar, storborstar och förslutningsbara plastpåsar har missbrukardrag. Egentligen är jag inte ens särskilt huslig, vilket besökare i min belamrade och ostajlade lägenhet kan intyga. Kanske lurar den perfekta husmodern i garderoben. Och på Åhléns, men bara där, finns en chans till lössläppthet utan krav.


Jag köpte oliver, kikärter och hushållspapper. Tvättmedlet glömde jag.

Semestertider

I morse pratade jag med min telefon. Jag satte mig upp med ett ryck i sängen, fumlade fram glasögonen och stirrade stelt på min mobil. Sedan tilltalade jag den med orden; Tio över åtta! Jag hade försovit mig, men bara två timmar. Aldrig har någon sett mig dricka ett glas juice så snabbt, klä på mig så tornadolikt och löpa till tunnelbanan i en sådan fart. Följande fick anstå till påföljande dag: tandborstning, klädurval, kamning. Jag hade en rätt viktig tid att passa klockan nio. Ett uteblivande hade INTE varit roligt. Fyrtio minuter senare kom jag inångande på min arbetsplats iförd egendomliga kläder, med håret på ända och rösten i falsett. Så kan det gå när man börjar tagga ned för semester.

Lasternas summa är konstant

Jag håller på att försöka ordna upp mitt bildarkiv. Och då pratar jag inte bara om ormboet i min dator där mapparna heter saker som för tankarna till en borderlinediagnos. Jag skulle så gärna vilja ha lite koll även på fotolådan. Om ni förstår vad jag menar.

När jag nostalgiskt går igenom mina gamla bilder slår det mig. Fokus har liksom förskjutits under åren. I mina gamla fotoalbum finns det gott om killar.

En ung sprudlande fransman anno 1975

På senare år har jag förvånansvärt många bilder på...ja gissa! Mat.

Man håller väl på att bli en gammal stofil helt enkelt.

Sökordstoppen

Ibland undrar jag hur min blogg skulle klassificeras i ett bloggkatalogsystem. De senaste sökningarna som letat sig fram till min blogg lyder:

• Skansens jätteråtta
• Marockanska män
• Bantningsmetoder med spruta
• Atlasvampyren
• Tips för att ta tag i sitt liv
• Vad har tigrarna för historia
• Varma toasitsar

På alerten.

Jag ängslas en smula över att jag håller på att bli gaggig. Jag står och hummar och säger påfallande ofta ööhh och ääh i stället för att producera kvickheter. Så jag tänkte att jag kanske skulle börja lösa korsord. Det lär vara oslagbart när man behöver motionera hjärnan. Jag tycker inte det är så överdrivet lustigt, men vad gör man inte för att inte bli en slappskalle. Så jag tog fram DNs lördagskryss när jag inte kunde somna om i morse. Efter två timmar ser det ut så här.

(Som vanligt framträder detaljerna i min skarpsinnighet extra tydligt om man klickar på bilden. )


Läs även andra bloggares åsikter om korsord

Några dagar i maj

Jag tog ledigt några dagar bara för att jag behövde det. Och åkte till mitt eget chateau i den ångermanländska skogen. Där blev jag bjuden på vår en gång till. Och goda middagar hos mamma. Jag trodde att jag skulle vara för stressad för att kunna koppla av men det var fel. Jag sov tolv timmar per natt. Jag funderade på att ringa till jobbet och säga upp mig, men nu är jag tillbaka i stan igen.

Mitt eget Tara

Klarbärsträdet

Jag tittade upp i himlen några timmar

Medan jag lallade omkring och petade i mina rabatter hann det bli skinn på kaffet. Rätt gott ändå faktiskt.

Torpstugeägaren leker med sin kamera, inte alltid med så lyckat resultat.

Väsentligheter en måndag i maj

Idag hände följande:
Jag tog lunch på stan med C. Vi hade mycket att prata om. Vi gnällde lite över sakernas tillstånd men öste lovord över våra medarbetare. Vi åt stora, förbjudna räkor i frityrsås. Fy vad vi skämdes, men vi valde ett bord med bås och höga kanter så att inga bekanta skulle behöva bli illa berörda över att springa in i oss. Jag hade sagt på jobbet att jag skulle vara tillbaka vid ett. Jag kom en liten smula senare.

När jag kom tillbaka till jobbet uppträdde jag besvärande energiskt. En långlunch förpliktigar på något sätt att man arbetar in resten av veckan under återstoden av dagen. Jag rände alltså omkring och ställde obegripliga frågor, mejlade och var allmänt tjatig. Efteråt kunde jag inte påminna mig om vad jag egentligen sysslat med.

Under eftermiddagen drog alla anekdoter om sina deklarationer. Maria vann. Hon hade lagt sin deklaration på golvet i hissen och glömt den där. Promenixat iväg till tunnelbanan, förmodligen med intressantare saker att tänka på. (Hoppas du hittade den sweetie!)

När jag skulle åka hem och stod i busskön frågade en kvinna var jag hade köpt min kappa. Hon tyckte den var snygg. Min kappa är inte snygg, den är skrynklig. Den är köpt på rea på Lindex i Härnösand 1997. Hon kanske var blind.

Nu tänker jag sätta mig framför teven och titta på You´ve got mail. Den har jag sett sjuhundra gånger förut. Typ.

Läs även andra bloggares åsikter om Vardag

Läsecirkelboken

Jag är på sidan 161. Hur långt har ni kommit? Förlåt, förlåt. Nästa gång jag får välja bok ska jag ta någon tunnare. Om jag får fortsätta att vara med i läsecirkeln efter den här provokationen vill säga. Kvar att läsa till nästa träff: 656 sidor.

Faktaruta: Läsecirkeln Septima läser just nu Rafik Schamis Kärlekens mörka sida. Läsecirkelmedlemmarna turas om att välja bok. Sist var det min tur.

Förberedelser

Ros frågade häromdagen vilka sprutor jag behövde ta inför Marockoresan. Va? sa jag. Det hade jag inte tänkt på. Nu har jag tänkt. Och tagit reda på och vaccinerat mig mot hepatit A.
Detta föranledde följande engagemang :

• jag har kollat att jag har giltigt pass
• jag har varit inne på Vings hemsida ungefär 300 gånger och glott på bilden på hotellpoolen
• jag har börjat fundera på att köpa baddräkt (min gamla är både för liten och genomskinlig, ingen bra kombination i Marocko och ingen annanstans heller.)
• jag har speglat mina bilringar ungefär lika många gånger som jag loggat in på ving.se
• jag har räknat de par skor som jag tror att jag kommer att behöva. Sju par.
• jag står och väljer mellan stråhatten och den lilla solmössan i grå canvas. Medveten om att stråhatten är snyggare men alltid blåser av.
• jag funderar på att köpa ett till minneskort till kameran
• jag har börjat skriva listor på vad jag ska packa

Trycket och jag

Jag har lite högt blodtryck. Det är det västerbottniska arvet, säger min bror Jonas lakoniskt. Ja, det kan så vara. Vi är en hjärtkänslig släkt. Så jag kollar trycket regelbundet och äter blockare. Till saken hör att jag som många tryckare med mig, blir lätt échaufferad när jag ska ta trycket. Jag känner hur jag pumpar på onödigt energiskt därute i väntrummet. Så numera försöker jag ta det lite lugnt innan jag ska till doktorn. Ta god tid på mig, promenera makligt, titta i skyltfönster, tänka på något trevligt. Sist gick det inte så bra. En timme innan jag skulle lämna jobbet gick brandlarmet. Jag är tyvärr utrymningsledare. Det innebär att man ska kränga på sig en självlysande väst och ställa sig i lämpligt hörn och lugnt men bestämt mota ut alla etablissemangets besökare. (Jag jobbar på en inrättning med i snitt fyratusen besökare om dagen, bara så ni förstår.) Så värst fattad kände jag mig inte. Visserligen var det inte tal om rökutveckling, men när larmet går ska alla ut och stämningen blir lite lagom hysterisk.

När jag stressat iväg till doktorn satt jag och försökte magandas i väntrummet. Vilket skämt! Gissa hur bra det gick. Min söta lilla doktorinna tog trycket tre gånger och ordonnerade sedan en långtidsundersökning. Det innebär att man har manchett och pump på kroppen ett dygn. Det är inte farligt men aningen besvärande. Utrustningen tickar och piper och väser med en viss regelbundenhet när den går igång. Man blir tvungen att förklara sig.

När allt var påkopplat och fastklistrat promenerade jag till jobbet. Tog fram protokollet som ska ifyllas under dygnet. Jag bestämde mig för att "leva som vanligt" men ändå försöka hålla mig hyfsat lugn. Jag satte mig till rätta vid datorn och började jobba. Då gick brandlarmet. På med västen, schasa ut besökarna, skrika i falsett åt de som gick in i stället för ut, räkna in medarbetarna, förklara för kreti och pleti att byggnaden måste utrymmas fastän vi inte den här gången heller såg några lågor. Det var en elledning som klippts av under ett byggjobb i källaren.
Dagen därpå ringde jag till doktorn och fick en tid för uppföljning. Jag ska få komma dit på måndag. Wish me luck!

Prinsar och prinsessor

När jag läser kontaktannonserna (för det gör jag!) så slås jag igen och igen över herrarnas oförtröttliga önskan om att träffa "en lite yngre tjej". Ja ja, jag fattar. Gamla kärringar göre sig icke besvär. Men så har vi ju kvinnorna då, med sina drömmerier. Jag minns inte vem, men någon prominent skådespelerska tror jag det var. Hon uttalade sig häromsistens så här i tidningen:

Ja män i min egen ålder kan inte komma på fråga. De ser så förbannat gamla ut.





Så där håller vi på. Inte undra på att singlarna vinner procentligan med 60/40 över paren.

(Bilderna fräckt lånade från passagen, aftonbladet, imdb)

Bokhyllan behöver ordnas, typ NU

I söndags var det så här fint väder.

Då var jag inte ute och promenerade, fastän jag borde. Bilden är från förra söndagens Rålis-runda. Nej i söndags fick jag för mig att jag var tvungen att städa bokhyllorna. Sätta alla böcker i bokstavsordning. De har stått huller om buller i två och ett halvt år. Sedan inflytten närmare bestämt. Och det har gått bra hittills, men i söndags var det dags för ett städutbrott. Aldrig urkliven pyjamasen for jag omkring och flyttade böcker. Efter fyra timmar mådde jag illa och gick och lade mig. Då såg det ut så här.

Klockan fyra insåg jag att ingen människa i hela världen skulle komma och städa upp efter mig. Så jag klev upp och fortsatte och blev så småningom belåtet färdig.

Jag fantiserar alltid om böckerna när jag går igenom bokhyllan. Jag undrar om Werup trivs där bredvid Wine, och jag undrar vad Sara Lidman och Stig Larsson tisslar om när de står där och trycker mot varandra. Det är lite som Sagan om den ståndaktige tennsoldaten. Tingen får liv i min överhettade städhjärna. Sedan tummar jag alltid på de sladdriga franska pocketarna som jag köpte i Frankrike på sjuttiotalet. De håller inte ihop, de har märkliga fläckar och bladen är gråbruna. Jag funderar alltid på att slänga dem. Göra rent hus liksom. Vem kommer att läsa om Le noeud de vipère? Någonsin! Men de får vara kvar. I mina hyllor får det mesta bli oslängt. Till och med gamla deckare får nåd. Och vem ska annars prata med Maupassant om jag kastar Mauriac? Det är en fråga det.

Sedan gick jag tillbaka till sängen med matbricka och folköl och glodde på ett par avsnitt av Sex and the city. Det var den helgen.