I väntans tider

2009-04-03 10:32
"Din produkt är vidaresänd till en auktoriserad verkstad. Reparationen tar normalt 2-3 veckor, men avvikelser kan förekomma. Du kommer att få ett meddelande från oss så snart produkten är klar för avhämtning. Ta kontakt med vårat kundcenter om du önskar ytterligare information."

Jag har tills vidare tappat intresset att formulera mig i skrift. Som ni kanske förstår. Mitt verktyg är beslagtaget. "Avvikelser kan förekomma"! Bah. Hur förtröstansfullt tycker ni att det låter? Maj? Augusti? Never?

Dysterkvist

Jag är SÅ irriterad. Jag kan inte hitta min batteriladdare till kameran. Jag har vänt upp och ned på hela lägenheten och även anklagat mina barn för att ha snott den. Det har de inte. Men den är borta. Jag kan alltså inte fotografera. På min sedvanliga söndagspromenad stod jag och tittade på sothönorna vid Smedsuddsbadets brygga. De var mer fotogeniqua än nånsin. Jag lider. Jag har i ren frustration målat om mina köksstolar och en garderobsdörr. Men vad hjälper det. Kameran och lappisen är mina älsklingsprylar. Jag BEHÖVER dem. De ska fungera. Vad ska jag göra???

Nyhetsrapportering

För er som jobbar och har viktiga saker att tänka på och inte haft tid att titta på morgonnyheterna kan jag meddela: det ska bli bröllop nästa försommar. I övrigt har inget särskilt hänt. I världen.

Tristess och muskelsveda

Jag är sjuk och det värker bakom mina ögon men jag har ingen feber tror jag så det är nog inte influensan men blä ändå. Jag har varit hemma en halv dag och ledan håller på att ta över mitt liv. Jag längtar efter mina gamla böcker om Timothy Cone som är sorgligt bortstädade. Varför får man inte tag på dem längre?

Shortcoming

Tyvärr sjunger jag som en potta, men jag har ändå hyfsat gott gehör. Jag lyssnar på Melodifestivalen och mår inte riktigt bra.

Det rör på sig....

Hoppsan, så sprintade tiden iväg och det är den...tjugoandra januari.
Redan!

Julgodis

Sedan att jag ser ut som en julgris på det där kortet, det är ju en helt annan femma.

Fotgängarhjälm anmodas

Snälla cyklister på Sankt Eriksplan! Jag har full förståelse för att ni har mycket mer bråttom och mycket angelägnare mötestider att passa än alla andra slöfockar som drar fram genom huvudstaden om morgnarna. Men måste ni SIKTA på tanter som sneddar mot tunnelbanenedgången? Jag måste faktiskt kryssa över cykelbanan för att ta mig fram. Om jag inte ska behöva sitta hemma hela dagen och tjura. Ett scenario som jag idag hade en oemotståndlig lust att iscensätta.

Köplust

Idag öppnade Överskottsbolaget vid Fridhemsplan. Jag fick för mig att jag skulle gå dit och köpa stearinljus, lysrör och kaffe. Jag höll på att bli nertrampad. Jag kom aldrig längre än till shampohyllan. Det tog en god stund innan jag kunde rädda mig ut på gatan igen. Genomsvettig. Jag gick hem igen. Utan kaffe. Hur ska jag klara mig framöver med så klena shoppinggener? Jag kanske måste gå ner till city i morgon och provköpa en liten trasa på Indiska i stället. Bara för att få en psykologisk bekräftelse på att jag fortfarande kan. Shoppa alltså.

Pappsen

Min far ska komma och bo hos mig ett par dagar. Storstilad som jag är av min natur erbjuder jag mig att kvista hem från jobbet dagtid för att låsa upp min lägenhet och ge honom nycklarna. En procedur som vi har genomlevt förut, så det känns tryggt och vant. Men så upptäcker jag att jag missat att föra in ett möte i kalendern samma tid. Dubbelbokning alltså. Jag gör mitt yttersta för att nå pappa för en annan mötestid. Jag ringer en gång i halvtimmen på hans mobil men får bara en konstig tutsignal som avslutar uppringningen utan krusiduller. Jag ringer hans fasta telefon där en röst meddelar att röstbrevlådan är avstängd. Jag mejlar den nya e-postdressen jag just fått men där är det heldött. Vad sysslar människan med där uppe i Lappland? Ska han inte var inne och packa inför avresan? Jag ringer hem till honom igen och lyckas nu prata in ett meddelande i falsett som uppmanar till återkoppling. Ingenting händer. Nu är klockan snart tio och jag är för trött för att engagera mig vidare. Kanske låter jag honom bara stå där med väska och förvånad uppsyn på gatan. Kanske ombokar jag mitt möte på något sätt. Jag måste sova på saken.

Elräkning

Jag har fått en elräkning för min sommartorp som var klart magstark. Tusentals, TUSENTALS kronor. Jag ringde och fick dela upp den som tur var, men sedan satt jag och hetsade upp mig. Hur kan elräkningen gå upp flera tusen på ett år för en eluppvärmd sommarstuga som befinner sig i den mest uppenbart klimatförändrade zon man kan tänka sig? Snöade det någon gång i Ångermanland förra året? Var det en endaste dag något som man tillnärmelsevis kan kalla en bister vinterdag? Nej knappast. Det enda klimatprat jag hörde från norrlänningarna förra vintern var att de blev blöta om strumporna när det regnade genom skorna. Jag sätter mig således till rätta framför datorn för att göra jämförelser på nätet så att jag ska kunna välja ett mindre utsugande elföretag än det jag hittills anlitat. Men det var ju inte det lättaste. Jag måste bestämma om jag föredrar fast pris framför rörligt.Mmiljömärkt el eller el från ljuskygga producenter. Hur har jag det med mitt nuvarande avtal? Frågas det. Hur ser flytträttigheterna ut? Tänk på att man kan förlora i längden om flyttkostnaderna blir höga. Och var står allt det här? Titta på räkningen småputtrar min informationssajt med blomklockor runt pratbubblorna. Jag tittar på min elräkning, lägger tillbaka den i räkningshögen och går in på cdon i stället.

Blogglista

Jag har så länge tänkt skaffa mig en sån där imponerande lista på bloggar jag läser, som de flesta bloggare med anseende håller sig med. Men det kommer av sig hela tiden. Min lista bara krymper och krymper i stället för att expandera. Jag har fullt sjå att hålla reda på min egen blogg. Jag börjar smått inse att jag är en usel bloggare.

Gå ut och dansa

Ibland kommer det över oss, vi mogna singeltanter på några och femtio. Man kanske skulle hasa upp ur soffan, släcka ner Peter Settman och gå på danslokal. Och så gör vi det. Glömska av hur halvdant det var förra gången travar vi iväg. Man vet ju aldrig, kanhända lurar den rätte i environgerna. Vi går till jazzklubben, det är det enda stället vi kommer ihåg namnet på. Där är det härligt mörkt. Trumpetaren knäcker våra trumhinnor redan på väg ner i trappan och det är gott om dansanta kavaljerer som gaskar upp sig ur simmiga glas. Jag tycker egentligen att det är trevligt att hänga i baren och lyssna på bandet. Problemet är att jag småskraj över att bli uppbjuden. Vilket kan tyckas konstigt eftersom jag är där för att dansa. Men, eftersom jag utgår från att jag är en chanslös looser kan jag inte tänka mig att jag ska bli uppbjuden av någon annan än kvällens mönsterfiasko. Medan jag i själva verket är på jakt efter prinsen himself. Reglerna är artonhundratalsmässiga. Gubbarna bjuder upp. En gång frågade jag en man om han ville dansa, men han blev helt förstummad och backade ur min åsyn. Kanske för att ringa polisen, så det gör jag inte gärna om. Så i stället sätter jag mig tillrätta i lokalens dunklaste hörn och lägger armarna i kors. Tittar företrädesvis på mina skor och sippar småförnärmat på mitt billiga survin. Förmodligen ser jag ut som en dryg djävla isprinsessa. Tror ni att någon vågar sig i närheten? Nänä. Jag får sitta ifred, garanterat. Faktum är att jag trivs rätt bra i rollen som den där stela, tondöva kärringen. Jag kan sitta där och lyssna på musiken och kolla läget rätt obesvärat. Jag har faktiskt trevligt. Men jag tycker synd om herrarna som ska gå där och våndas och spana och slita skosulorna innan de vågar säga Får jag lov. Tursamt för dem är de flesta damerna betydligt mer uppknäppta än jag. Om jag stannar framåt natten brukar jag ändå till slut bli uppbjuden. Av någon helt omdömeslös idiot som är tillräckligt snorfull för att missa mina signaler om att endast den bäste är god nog åt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, dansa

I Agadir

Innan jag åkte till Marocko läste jag diverse reseguider. Så här står det i en:

Utländska kvinnor som reser i Marocko råkar ofta ut för trakasserier från män ur lokalbefolkningen. En kvinna som åtföljs av en man är inte lika utsatt för uppmärksamhet, men det är ingen garanti. ...Det är viktigt hur ni klär er. Klä er vårdat i långbyxor eller kjol som täcker knäna och en långarmad, ledig tröja. Undvik ögonkontakt med marockanska män och strunta i oförskämda kommentarer.

Eftersom jag är en nästintill löjeväckande ordentlig person som gör som jag blir tillsagd, så täckte jag armar och ben när jag promenerade omkring. Rätt många andra resenärer hade inte haft tillgång till min reseguide. Nordiskt stabbiga par gick obekymrat omkring i shorts och linnen som kanske skulle gjort sig bättre på privata svenska lantställen. Skärt grillade arm-och lårvalkar skvimpade omkring på gatorna. Dekolletagen hos de skandinaviska damerna vill jag helst slippa beskriva. I vilket fall såg det inte så respektabelt ut som man kunde önska. Vad är det med folk? Varför kan man inte försöka respektera den kultur man befinner sig i? Det handlar inte om att hux flux bli muslim, det handlar om att uppträda anständigt.

Min första promenad var ganska försiktig. Jag höll mig till de internationella kvarteren, som kvarteren närmast stranden kallas. Jag blev tilltalad men inte oförskämt. Jag noterade att de flesta utlänningarna på gatan var par. Jag kände mig som en sällsynt fågel i min ensamhet. När jag blev lite modigare drog jag mig mot de marockanska kvarteren. Här var det glesare med shortsparen och jag uppfyllde helt på egen hand kvoten; ensamgående nordeuropeisk kvinna. Jag fick blickar och en och annan kommentar men inget otrevligt. De flesta på gatan var män.

Under de här stadspromenaderna utvecklade jag en snabbhet i steget som gjorde att jag snodde runt lite överallt, utan att stanna. Det kändes bekvämast så. Från den här delen av staden har jag inga fotografier. Mitt fotande har varit begränsat överlag eftersom seden enligt religionen är restriktiv när det gäller avbildande av människor och djur. Och människor är det överallt på gator och torg. Liksom på stranden. Stranden är som en stor myllrande lekplats. Framåt kvällen verkar det som om hela Agadir går ner för att träffas och svalka sig i havsbrisarna.

Så småningom övergav jag flanerandet på egen hand. Jag måste vänja mig så sakteliga att bli så nyfiket betittad. Min upplevelse är i alla fall att vänligheten överträffar fräckheten hos det marockanska folket. Om någon inte kan låta bli att slänga glåpord efter de avklädda turisterna så har de min förståelse. Jag skulle kunna göra detsamma så icke-religiös och sekulariserad jag är. Jag anslöt mig stillsamt till utflykterna med guide. Fortfarande dock med kläder på.

Sen eftermiddag på stranden

Moskén i Agadir.

Stadsbild

Resenären börjar gruva sig

När jag ska ut och resa händer alltid samma sak. Några dagar före avresa ångrar jag mig. Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde vara så dum att beställa en utlandsresa. Vad ska det vara bra för? När man kan vara hemma och ta det lugnt och spara pengar. Jag blir trött i kroppen och oroar mig för (ja ni känner mig vid det här laget) allt som kan hända mig själv och inte minst barnen som är kvar hemma. Den här gången är situationen extra riskabel eftersom jag har hittat på att jag ska resa själv. Inget ressällskap som kan larma busschauffören och vänta in mig om jag skulle tappa bort mig i en okänd stad. En okänd FARLIG stad.

Det här med ensamresandet får mig att spela upp olika scenarier över hur jag kommer att hantera min situation som medelålders svensk dam i Afrika. Eftersom jag inte rest iväg än kan jag gotta mig åt fantasier där jag hamnar i de mest prekära situationer. Jag kanske helt plötsligt förvandlas till en excentrisk enstöring. Som bara sitter på hotellrummet. Det kanske är FÖR läskigt att gå ner i hotellmatsalen och välja ett ensambord. Jag ser framför mig hur jag smyger ut när de andra gästerna vilar siesta, slinker in på ett euroanpassat snabbköp och köper en klase bananer, lite kex och mineralvatten och så lever jag på det en vecka inne på rummet. Och läser den tusensidiga boken som jag till allas fasa valt till nästa läsecirkelträff. Kanske att jag går ner en sen eftermiddag och promenerar längs med havet. Jag får se om jag törs.

Eller så spottar jag upp mig och framkallar en hos mig ännu inte förekommande supersocial sida. Jag klämmer mig ner i sällskap som jag inte känner, barnfamiljer och trånande par, babblar och visar bilder på min lägenhet hemma i Vasastan. Jag tar tillfället i akt att förse mig duktigt av de alkoholhaltiga drycker som ingår i resans pris i såväl hotellbaren som i poolbaren. De andra resenärerna kommer att minnas mig som hon som satt och vinglade på barstolen och stötte på bartendrarna tjugoplus. Jag kommer att ha min nyinköpta bikini på mig i både tänkbara och mindre tänkbara sammanhang.

Kanske kommer jag att bete mig ungefär som vanligt. Vi får se.

Influensan och hypokondrikern

Det borde inte vara sant men jo, jag har blivit sjuk igen. Influensa, skulle jag själv gissa. Typiska symtom med muskelvärk, torrhosta, illamående, trötthet, aptitlöshet. Jag har läst på på internetet. Symtombilden stämmer. Men så står det att influensa varar normalt 3-5 dagar. Jag har varit sjuk i sex dagar. Jag läser vidare. "Ja, influensa kan bli allvarligt om det utvecklas till lunginflammation och andra bakteriella infektioner. Om dessa följdsjukdomar dyker upp kan det sluta med dödlig utgång" Dödlig utgång! Det står att man ska kontakta läkare om man har särskilt allvarliga symtom. Jamen vad är det? Muskelvärk på sjätte dagen? Ont bakom ögonen? Grötig torrhosta med astmainslag? Vojne, vojne. På Wikipedia kan man läsa: I allvarligare fall påverkas cirkulationsorganen så att till och med döden kan inträffa. Döden igen. Hur ska det här gå. Muskelvärken i ryggen kanske beror på att njurarna håller på att klappa ihop. Eller lungorna. Var sitter de? Är de cirkulationsorgan? Vidare står det at man bör avhålla sig från sprit och cigaretter, eftersom dylika droger förvärrar symptomen och fördröjer tillfrisknandet. Men herregud vad gör man. Med min självutnämnda domedagsprognos fanns inte mycket att välja på igår kväll. Hälla upp ett glas rött och titta på ytterligare ett avsnitt av Desperate housewives. Om jag inte är bättre i morgon får det bli husläkarakuten

Trycket och jag

Jag har lite högt blodtryck. Det är det västerbottniska arvet, säger min bror Jonas lakoniskt. Ja, det kan så vara. Vi är en hjärtkänslig släkt. Så jag kollar trycket regelbundet och äter blockare. Till saken hör att jag som många tryckare med mig, blir lätt échaufferad när jag ska ta trycket. Jag känner hur jag pumpar på onödigt energiskt därute i väntrummet. Så numera försöker jag ta det lite lugnt innan jag ska till doktorn. Ta god tid på mig, promenera makligt, titta i skyltfönster, tänka på något trevligt. Sist gick det inte så bra. En timme innan jag skulle lämna jobbet gick brandlarmet. Jag är tyvärr utrymningsledare. Det innebär att man ska kränga på sig en självlysande väst och ställa sig i lämpligt hörn och lugnt men bestämt mota ut alla etablissemangets besökare. (Jag jobbar på en inrättning med i snitt fyratusen besökare om dagen, bara så ni förstår.) Så värst fattad kände jag mig inte. Visserligen var det inte tal om rökutveckling, men när larmet går ska alla ut och stämningen blir lite lagom hysterisk.

När jag stressat iväg till doktorn satt jag och försökte magandas i väntrummet. Vilket skämt! Gissa hur bra det gick. Min söta lilla doktorinna tog trycket tre gånger och ordonnerade sedan en långtidsundersökning. Det innebär att man har manchett och pump på kroppen ett dygn. Det är inte farligt men aningen besvärande. Utrustningen tickar och piper och väser med en viss regelbundenhet när den går igång. Man blir tvungen att förklara sig.

När allt var påkopplat och fastklistrat promenerade jag till jobbet. Tog fram protokollet som ska ifyllas under dygnet. Jag bestämde mig för att "leva som vanligt" men ändå försöka hålla mig hyfsat lugn. Jag satte mig till rätta vid datorn och började jobba. Då gick brandlarmet. På med västen, schasa ut besökarna, skrika i falsett åt de som gick in i stället för ut, räkna in medarbetarna, förklara för kreti och pleti att byggnaden måste utrymmas fastän vi inte den här gången heller såg några lågor. Det var en elledning som klippts av under ett byggjobb i källaren.
Dagen därpå ringde jag till doktorn och fick en tid för uppföljning. Jag ska få komma dit på måndag. Wish me luck!

Jag har sett...

följande teveserier:
Greys anatomy
Emergency room
Friends
Christine
Friends igen (reprisen dan därpå)
Andra avenyn

Jag har skippat skidskytte, Bolibompa och nyheter på finska. Jag önskar att jag orkade läsa men koncentrationen är inte på topp. Jag är en sjukling och det är obeskrivligt synd om mig.

Vildanden och den überpretentiösa publikkritikern

Jag har svårt att fördra människor som tisslar och tasslar på bio. Men jag kan stå ut med det så länge de inte väsnas för mycket, börjar byta plats med varandra eller häller pop-corn över mina kläder. Men på teatern, då blir jag stilfascist ögonaböj. Jag vet att det inte är pk, men nu är jag en gång sådan. Teatern är till för alla och alla kan njuta av mediet, det tycker faktiskt jag också. Och tänk bara på the Globe på 1600-talet när alla var där och alla var fulla och glada och man kastade färdigtuggade rester av matsäcken på skådespelarna om pjäsen inte var till belåtenhet. Ja, ja jag vet. Jag vet. Visst är det en härlig tanke.

Men så sätter jag mig i teatersalongen för att avnjuta Vildanden och två damer ur publiken som uppenbarligen är mer lomhörda än jag, börjar genast samspråka: Oj nu tappade jag boken på golvet. Ser du den? Näe. Men vart tog den vägen. Hyssjningar. Jag blir svettig i handflatorna. Vad säger han? Hör du vad han säger? Näe. Jag jag hör då ingenting. Väldigt vad tyst de pratar. Hör du? Näe. Hyssjningar. Detta till öppningsreplikerna mellan Gregers Werle och Hjalmar Ekdal, som är viktiga så tillvida att de anger tonen för resten av föreställningen. Tycker jag då, som alltså är en riktig surkärring. Sedan pratar inte damerna mer, tack och lov.

Men vad är det med detta skrattande på teatern? Jag begriper inte. Så fort skådespelarna går in på scenen börjar någon skratta. Oavsett pjäs. Den som någon gång kommit i kontakt med Ibsen vet att han må vara mångbottnad, men det är inte för sina buskisskämt han gått till historien. Och visst, jag kan också dra på munnen åt farfar Ekdal när han rumsterar i sin imaginära skog. Eller när Hedvig och Hjalmar sjunger opera. Men det är en vemodets tragikomik som snarast bereder vägen för dramats peripeti. Jag kan för mitt liv inte fatta hur man kan lägga av ett pärlande skratt när den i kropp berusade men i tanken nyktra doktor Relling avlevererar sina farhågor om sanningsbekännelsernas överlägsenhet. Jag har svårt att tro att Globe-publiken skulle varit så omdömeslös.

För övrigt, om ni inte sett Vildanden på Stockholms stadsteater: marsch pannkaka och gå och köp biljetter. Men skratta för faan på rätt ställe!

Prinsar och prinsessor

När jag läser kontaktannonserna (för det gör jag!) så slås jag igen och igen över herrarnas oförtröttliga önskan om att träffa "en lite yngre tjej". Ja ja, jag fattar. Gamla kärringar göre sig icke besvär. Men så har vi ju kvinnorna då, med sina drömmerier. Jag minns inte vem, men någon prominent skådespelerska tror jag det var. Hon uttalade sig häromsistens så här i tidningen:

Ja män i min egen ålder kan inte komma på fråga. De ser så förbannat gamla ut.





Så där håller vi på. Inte undra på att singlarna vinner procentligan med 60/40 över paren.

(Bilderna fräckt lånade från passagen, aftonbladet, imdb)