Utländska kvinnor som reser i Marocko råkar ofta ut för trakasserier från män ur lokalbefolkningen. En kvinna som åtföljs av en man är inte lika utsatt för uppmärksamhet, men det är ingen garanti. ...Det är viktigt hur ni klär er. Klä er vårdat i långbyxor eller kjol som täcker knäna och en långarmad, ledig tröja. Undvik ögonkontakt med marockanska män och strunta i oförskämda kommentarer.
Eftersom jag är en nästintill löjeväckande ordentlig person som gör som jag blir tillsagd, så täckte jag armar och ben när jag promenerade omkring. Rätt många andra resenärer hade inte haft tillgång till min reseguide. Nordiskt stabbiga par gick obekymrat omkring i shorts och linnen som kanske skulle gjort sig bättre på privata svenska lantställen. Skärt grillade arm-och lårvalkar skvimpade omkring på gatorna. Dekolletagen hos de skandinaviska damerna vill jag helst slippa beskriva. I vilket fall såg det inte så respektabelt ut som man kunde önska. Vad är det med folk? Varför kan man inte försöka respektera den kultur man befinner sig i? Det handlar inte om att hux flux bli muslim, det handlar om att uppträda anständigt.
Min första promenad var ganska försiktig. Jag höll mig till de internationella kvarteren, som kvarteren närmast stranden kallas. Jag blev tilltalad men inte oförskämt. Jag noterade att de flesta utlänningarna på gatan var par. Jag kände mig som en sällsynt fågel i min ensamhet. När jag blev lite modigare drog jag mig mot de marockanska kvarteren. Här var det glesare med shortsparen och jag uppfyllde helt på egen hand kvoten; ensamgående nordeuropeisk kvinna. Jag fick blickar och en och annan kommentar men inget otrevligt. De flesta på gatan var män.
Under de här stadspromenaderna utvecklade jag en snabbhet i steget som gjorde att jag snodde runt lite överallt, utan att stanna. Det kändes bekvämast så. Från den här delen av staden har jag inga fotografier. Mitt fotande har varit begränsat överlag eftersom seden enligt religionen är restriktiv när det gäller avbildande av människor och djur. Och människor är det överallt på gator och torg. Liksom på stranden. Stranden är som en stor myllrande lekplats. Framåt kvällen verkar det som om hela Agadir går ner för att träffas och svalka sig i havsbrisarna.
Så småningom övergav jag flanerandet på egen hand. Jag måste vänja mig så sakteliga att bli så nyfiket betittad. Min upplevelse är i alla fall att vänligheten överträffar fräckheten hos det marockanska folket. Om någon inte kan låta bli att slänga glåpord efter de avklädda turisterna så har de min förståelse. Jag skulle kunna göra detsamma så icke-religiös och sekulariserad jag är. Jag anslöt mig stillsamt till utflykterna med guide. Fortfarande dock med kläder på.
Sen eftermiddag på stranden
Moskén i Agadir.
Stadsbild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar