Sällskapshotellet

Som sagt, jag är inte särskilt resvan om man jämför med många av nutidens globetrotters. Redan på planet ner till Agadir hör jag de andra resenärerna prata om sina Indien-, Turkiet-, Thailand- och Venezuelaresor. Och vilka hotell de bott på. Eftersom jag inte kan mäta mig med de här superaktiva charterresenärerna kan jag heller inte bräcka med särskilt ingående hotellkunskap. Ett är dock säkert. Jag har aldrig tidigare upplevt något liknande i hotellväg än det All inclusive-pang jag tillbringade min semestervecka på. I mitt tidigare liv bodde jag på billigast tänkbara syltor. YMCA-inrättningar i halvstora amerikanska städer, där man sov på golvet. Ett sjabbigt hotell i Marseille där jag tvingade B att baxa ett skåp för dörren eftersom den inte gick att låsa. Hotel Orient i Paris som var sju våningar högt och bara kostade några sous natten. Madamen tog aldrig av sig den allt annat än fräscha morgonrocken med tillhörande tofflor och hon svor åt oss om vi satt kvar i frukostmatsalen längre än fem minuter. Jag minns Monsieur som något mer sofistikerad. Han bar åtminstone kläder. På det här hotellet bodde hela vänkretsen på sjuttiotalet. Det var ju så billigt.
Åter till Marocko. Club la Kasbah. Så heter hotellet. Jag möts i ingången av en bärare och en vakt. Det ska visa sig att vakterna granskar de inpasserande med örnblick. Icke betalande göre sig ej besvär. Det är imponerande stort. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag checkat in. Poolområdet breder ut sig, det är stoj och glam i barerna, människor som ser ut att ha bott där forever springer runt och dricker drinkar och plumsar i poolen. Jag känner mig tafatt och önskar att jag kunde trolla bort min ylleponcho som luktar hund och väger ett ton på mina axlar. Termometern står på 29 grader. Det är varmt.

(bild:ving.se)
Men undsättning kommer. Jag är inte den enda svensken på hotellet. Tre reskamrater uppenbarar sig och presenterar sig. Ammi och Kiki är systrar och har varit på hotellet åtta gånger tidigare. Mike är den enes son. De blir mina trogna ledsagare i tillvaron. Visar alla gratisbarer och gratisrestauranger. De hugger ett bord vid baren och beställer vin. Jag gör likadant. Klockan är tolv. En timme senare, när vi kommit igenom ungefär hälften av den marockanska buffén, är jag ordentligt slirig. Ovan att dricka svalt vitt vin mitt på dagen och trött efter tidiga morgonbestyr och flygresa. Jag lullar så småningom ner till mitt rum och packar upp och somnar som en sten.

Utanför mitt fönster.

Av den tid då jag inte sitter i olika utflyktsfordon tillbringar jag rätt mycket på hotellområdet. Det är oerhört bekvämt. Maten är utsökt, genomgående marockanskt kök. Jag äter och äter och dricker och dricker utan att på något sätt kunna tävla med de franska gästernas konsumtion. Hotellet är nämligen franskt. Gästerna är franska, språket är franskt, stilen är marockansk med MÄRKBARA FRANSKA INFLUENSER, om man så säger. Tjattret vid barerna är öronbedövande. Jag gör mitt bästa för att smälta in. Första kvällen innebär en viss vånda att behöva trava iväg till middagen på egen hand. Jag hittar ett litet ensambord i den inre delen av baren och beställer mot bättre vetande ett glas vitt. Jag tycker själv att jag är snyggt klädd i kjol och blus men inser att här är det fransyskt mode som gäller. Stilettklackar och klänningar som blänker. Frisyrer. En smörsångare i glansig hästsvans brölar i lite skiftande tonarter vid en ljudanläggning vid poolkanten. Dansörerna snurrar damerna mjuka. Jag känner mig ensammast i världen. Jag undrar hur pass snart jag kan gå och hitta ett dunkelt hörn i matsalen för att sedan så snabbt som möjligt försvinna in på mitt rum. Då kommer en liten yngling och bockar sig. Madame hit och madame dit. Säger han. Har jag trevligt? Ähum, säger jag och struttar iväg ungefär lika elegant som kamelerna på Kasban när han lotsar mig till dans. Det är en av grabbarna i l´ équipe de loisir. Fritidstruppen. En hårt arbetande skara ska det visa sig, som inte bara står för KVÄLLSSHOWEN utan också har till uppgift att bjuda upp tanter och farbröder, konversera vid midagsborden, spela vattenpolo och leka egendomliga lekar som ser ut att vara ämnade för barn men som det företrädesvis är halvpackade franska gentlemen som deltar i. Senare i veckan säger Mike efter att ha kollat in de middagsätande franska sällskapen i hotellmatsalen: Det här hotellet är precis som det i Dirty dancing. Och ja, det kan jag hålla med om. Precis. Fastän med friska inslag av Semestersabotören.

Här kunde jag sitta och läsa när jag tröttnade på poolen och baren, även om det inte hände så överdrivet ofta.

Le salon the thé

Om man händelsevis hade svårt att bestämma sig för poolen eller baren så gick det utmärkt att kombinera.

Backpacking och loppiga vandrarhem, baha baha.
Det här var ljuvligt!

Läs även andra bloggares åsikter om Marocko, Semester, Hotell