Ankomst

Mina förväntningar är oerhörda när jag kliver av planet i Agadir. Jag känner mig öppen i sinnet som ett småbarn. Jag är inte särskilt resvan. Jag har aldrig varit i Afrika och jag har heller aldrig varit i ett land där 99 procent av befolkningen är troende muslimer. Så jag vet alltså inte vad som ska möta mig. Redan på färden in mot Agadir lagrar sig intrycken. På vägen, som är en huvudled med mycket trafik, trängs bilar, bussar och lastbilar med åsnekärror och hästdroskor. På fullastade lastbilsflak av öppen modell trängs beslöjade kvinnor på träbänkar. De är på väg för att arbeta på odlingarna på Sousslätten. De ler och vinkar mot oss i turistbussen. Deras vänliga ansikten är representativt för det marockanska bemötande jag kommer att komma i åtnjutande av under min vecka. Ibland kommer jag att känna mig besvärad och ibland osäker men jag kommer aldrig att vara rädd. I slutet av min semestervecka kommer jag att ha ett minne av vänliga och fridsamma marockaner med mig hem. Men det vet jag inte då, när jag sitter på min första busstur in mot Agadir.

Läs även andra bloggares åsikter om Marocko, Semester