Gå ut och dansa

Ibland kommer det över oss, vi mogna singeltanter på några och femtio. Man kanske skulle hasa upp ur soffan, släcka ner Peter Settman och gå på danslokal. Och så gör vi det. Glömska av hur halvdant det var förra gången travar vi iväg. Man vet ju aldrig, kanhända lurar den rätte i environgerna. Vi går till jazzklubben, det är det enda stället vi kommer ihåg namnet på. Där är det härligt mörkt. Trumpetaren knäcker våra trumhinnor redan på väg ner i trappan och det är gott om dansanta kavaljerer som gaskar upp sig ur simmiga glas. Jag tycker egentligen att det är trevligt att hänga i baren och lyssna på bandet. Problemet är att jag småskraj över att bli uppbjuden. Vilket kan tyckas konstigt eftersom jag är där för att dansa. Men, eftersom jag utgår från att jag är en chanslös looser kan jag inte tänka mig att jag ska bli uppbjuden av någon annan än kvällens mönsterfiasko. Medan jag i själva verket är på jakt efter prinsen himself. Reglerna är artonhundratalsmässiga. Gubbarna bjuder upp. En gång frågade jag en man om han ville dansa, men han blev helt förstummad och backade ur min åsyn. Kanske för att ringa polisen, så det gör jag inte gärna om. Så i stället sätter jag mig tillrätta i lokalens dunklaste hörn och lägger armarna i kors. Tittar företrädesvis på mina skor och sippar småförnärmat på mitt billiga survin. Förmodligen ser jag ut som en dryg djävla isprinsessa. Tror ni att någon vågar sig i närheten? Nänä. Jag får sitta ifred, garanterat. Faktum är att jag trivs rätt bra i rollen som den där stela, tondöva kärringen. Jag kan sitta där och lyssna på musiken och kolla läget rätt obesvärat. Jag har faktiskt trevligt. Men jag tycker synd om herrarna som ska gå där och våndas och spana och slita skosulorna innan de vågar säga Får jag lov. Tursamt för dem är de flesta damerna betydligt mer uppknäppta än jag. Om jag stannar framåt natten brukar jag ändå till slut bli uppbjuden. Av någon helt omdömeslös idiot som är tillräckligt snorfull för att missa mina signaler om att endast den bäste är god nog åt mig.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, dansa