Utflykt ett

Min första heldagsutfärd går genom södra delen av Marocko och upp i den del av Atlasbergen som heter Anti Atlas. Jag blir upphämtad av en buss klockan sju. Det är jag och femtio danskar. Som tur är har vi en norsk guide. Hon berättar om det moderna Marocko och om det Marocko som inte är fullt så modernt. Bussen tuffar på längs väg N10 mot staden Taroudant. Agadirs stadsbebyggelse känns snart avlägsen när vi färdas genom Sousslätten, som ser allt annat än bördig ut men där det odlas en del efter vad jag förstår. För varje by vi passerar känns det som att förflyttas bakåt i tiden. Åsnekärrorna blir fler och fler, kvinnornas klädsel blir allt mer heltäckande. Vi rullar vid kanten av Saharaöknen. Det är hisnande. Det är inte den sanddynsöken jag automatiskt tänker på. Det är stäpp, vilket enligt guiden utgör nittio procent av Sahara. Vi stannar vid en oasstad som heter Tiznit. En liten oansenlig stad med skygga människor och trånga gränder. I en av gränderna besöker vi en silversmedja. Jag vet att jag kommer att förköpa mig. Vi kliver in och får se fantastiska smycken knackas till. Danskarna är törstiga. De undrar när det blir vätskestopp. "Snart" lugnar guiden.

När vi lämnar oasen tar ökenlandskapet över på riktigt. Vi stannar snart igen. Det känns som en utpost till no mans land. Det ser ut så här:

Och så här:

Jag är helt förhäxad. Jag står och stirrar ut i öknen. Bredvid stenmuren ligger ett skrangligt café. Vi kommer att stanna vid ett antal skrangliga caféer under de närmaste dagarna. Danskarna som jag åker med är mer intresserade av att röka cigariller och hitta något att äta än att titta på utsikten. Jag får ha öknen för mig själv. Det finns ingen öl så mina resvänner får hålla tillgodo med myntate och kakor. Det går också bra. Den pyttelilla skinntorra caféägaren i alldeles för stor kaftan ler brett. Han har fyllt sin dagskassa med råge. Sonen som ser ut att vara sju springer runt och serverar om från kakfaten. Danskarna röker och skrattar bullrigt. Jag står på andra sidan vägen och fotograferar.

Så går vägen uppför. Ganska brant kan jag tycka som har fönsterplats. Vi åker förbi berberbyar som inte har rinnande vatten. Deras brunnar ligger inte på bekvämt avstånd direkt. Vi ser kvinnor som klättrar uppför berget med sina vattenkrus. Vi får veta att det är sällsynt med rinnande vatten, men de flesta byar har el. Det har den framstegsvänlige kungen pushat för. Kvinnornas klädedräkter släpar mot det steniga underlaget. Det ser svettigt ut. Det är 29 grader och ännu bara april.

De här bilderna måste man nog klicka på för att se byarna. De är så små (byarna alltså).

Vi närmar oss den muromgärdade staden Taroudent för en sen lunch. Innanför muren ska vi äta av det traditionella marockanska köket med harrirasoppa, taginegrytor och färsk frukt. Öl är uppforslat från Agadir för de utländska gästernas skull men efter första rundan tar ölen slut. Det gör inte så mycket. Mitt jovialiska bordssällskap skrattar och pratar och berättar om barnen hemma i Köpenhamn. De röker en cigarett och tar ett glas myntate i stället för öl. Ett par dagar senare kommer vår svenska guide att dra en anekdot om skillnaden mellan de danska och svenska gästerna. Hon gör det för att vi vid det tillfället är övervägande svenskar och vi kommer allihop tio minuter före utsatt mötestid. Guiden berättar att det är skillnad med danskarna. De kommer inte i tid, dem får man ofta gå runt och samla ihop. Men det gör inte så mycket säger guiden, det är bara att gå och hämta dem på byns café där de sitter och tar igen sig. Vid det laget förstår jag vad hon menar. Ett roligare och mer avslappnat ressällskap än den där danska busslasten har jag sällan skådat. Jag lovar mig själv att bli lite mer danskt fryntlig, men utan cigariller.

Vi åker en bit till men efter all öl måste det snart bli stopp igen av naturliga skäl. Det är en bussresa med väldigt många pauser. Arrangörerna har helt klart varit med förut. Vi fotar, kissar och röker. Landskapet förändras hela tiden men landskapets röda färgnyanser följer oss genom turen.

I den här byn pratar jag med några ungar som springer runt benen på oss. De är helt fascinerade av oss fastän det knappast kan ha varit den första bussen som passerar deras by, så inklämd bland stenbumlingarna. En liten tjej vill inte släppa iväg mig. Hon pratar och pratar, och tycker att det var så roligt att prata med en fransk tant. Jag säger att jag är en svensk tant. Det vet hon inte vad det är men hon vet att man pratar franska där jag bor. Vi stannar inte kvar så länge att vi kan reda ut begreppen. Tyvärr.

Det sista stoppet blir i en berberby som ligger hur högt upp som helst i bergen. Vi ska besöka en eldsjäl som på eget initiativ moderniserat byn med vatten och el och driver hotellverksamhet. Helt obegripligt men ack så fascinerande. Bussen stannar nedanför en jättelång stentrappa som leder upp till byn. Här ska det alltså klättras. Det är rätt jobbigt med både lutningen, värmen den plötsliga vinden som ligger på från öknen. Väl uppe tror jag att några av de korpulentare danskarna ska dö. Men det gör de inte. De bara lutar sig över muren och rosslar lite halvotäckt en stund. Sedan reser de sig och tänder en cigg och drar ett skämt. Alla skrattar, jag också fastän jag inte fattar ett smack av vad de säger.

Bergsbyn där man får klättra i trappan

Hotellvärden bjuder på en uppvisning av hur man ceremoniellt brygger myntate. Det tar ganska lång tid. Vattnet ska bytas och hällas enligt vissa principer. Under tiden berättar guiden om det marockanska skolsystemet. Jag är ganska trött och lyssnar mer på teet som porlar ur kannorna än om hur berberbarnen tar sig till skolan. När teet är klart bjuds det runt. Teet serveras med små torra skorpor och det smakar gudomligt. Långt ifrån den beska brygd man blir påprackad i soukerna.

Jag somnar på hemvägen och är ganska nöjd när bussen bromsar in framför mitt hotell. På kvällen känner jag att det är på sin plats att vara lite sällskaplig. Jag äter middag med nyfunna vänner och stannar uppe till både dansen och showen. (Ja, ja det är ett sånt hotell. Mer om det senare.) Samir bjuder upp till dans och vi buggar så våldsamt att jag nästan ramlar ner i poolen. När jag tittar på dansshowen kan jag inte låta bli att tänka på Cocos som är i Umeå och provar in på musikalskola. Undrar hur det går? Varför messar hon inte? Sedan går jag tämligen slutkörd ner till min bungalow och somnar sött.

Läs även andra bloggares åsikter om Marocko, Semester