onsdag, december 24, 2008

God Jul och Gott Nytt år
till alla kära släktingar och vänner
önskas från självaste tomtemor.

söndag, december 21, 2008

Julstök - eller inte

Det har varit en helt oförsvarlig bloggtorka, jag vet. Och det beror inte på att jag pysslat inför julen. Jag har jobbat som om jag vore en arbetsnarkoman, vilket jag tack och lov inte är. Men veckan före jul var jag inbokad på utvecklingsdagar på annan ort. Ja ni fattar. Inspirationsarbetsgrupper, julsill och schlagertävling. Julgeten som så troget men helt allena står för julstämningen i mitt hem, har framfört sina klagomål genom att lite lagom störande prassla med skägget. Han har anlagt en synnerligen moloken uppsyn vilket får mig att skämmas gruvligt. Försynt hummande påminner han om att jag lovat honom en virkad juleluva till i år, vilket jag naturligtvis försummat jämte övriga julförpliktelser.

Igår tog jag i alla fall tag i situationen. Jag köpte köttfärs och stekte köttbullar så att hela lägenheten blev inosad som en grillkiosk. När jag plockade upp stekspaden från köksgolvet insåg jag att jag verkligen behöver städa. Så jag gjorde ett ryck och torkade av golvlisterna runt köket. Eftersom min lägenhet inte har blivit renoverad på årtionden, följde rätt mycket av färgen med. Jag anfölls av jultrötthet och lät resten av golven vara ifred. Jag åt upp hälften av köttbullarna till middag och tittade på Love actually som gick på teve och som jag alltid snyftar obehärskat till från början till slut.

Idag är jag lika pigg som jag var trött igår. Jag har handlat skinka och oliver och en hel påse grönkål. Jag har förvissat mig om hur Hötorgshallen håller öppet i dagarna så att jag får mina ostar före julafton. Systembolaget tänker jag ta på tisdag. Det finns ingen anledning att planera in den typen av besök i förväg, eller hur? Barnen är på ingående, juleljusen säger hoppsan.

Snart är det faktiskt jul!

torsdag, december 11, 2008

Fyy vad läskigt

Jag åt upp hela mitt påsgodis i rekordfart. Av ren skräck. Svärsonen har nämligen varit på besök och vi bestämde oss för en mysig tevekväll med hyrfilm. Det blev Barnhemmet.

Hu vad rädda vi var. Om husspöket skramlar det allra minsta i veckan kommer han att åka på en snyting. Mina nerver är aningen i olag.

Julgodis

Sedan att jag ser ut som en julgris på det där kortet, det är ju en helt annan femma.

tisdag, december 09, 2008

Långa kjolar




Som den uppmärksamma läsaren noterat grundar jag större delen av min allmänbildning genom iakttagelser på tunnelbanan. Under året har en sak klarnat alltmer: jag är helt ensam om att använda långa kjolar. Alla andra damer har kortkort, oavsett ålder. Vilket föranleder mitt bestämda beslut att fortsätta ha långa kjolar.

måndag, december 08, 2008

Umeå till helgen?

Den som ska vara i Umeå i luciahelgen får inte missa Musikalakademiens julshow! Skynda, skynda. Kanske har ni tur att få en biljett till extraföreställningen på lördag den 13 december klockan 15.00.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag, december 03, 2008

Vintersnor

Ja, ja. Jag håller på att bli gammal. Till stor del märks det på det eviga snorandet så fort jag kommer ut i kylan. Varje dag småspringer jag till tunnelbanan och känner hur den råa luften sätter fart på snorkanalerna. Och tårkanalerna. Som en gammal gisten hund kommer jag in i avgångshallen och droppar och snörvlar. Vis av eländet med att sakna pappersnäsdukar i snorsammanhang, ser jag i allmänhet till att ha fickorna fulla av servetter. I morse inget undantag. Jag satte mig till rätta i en ganska fullknökad sitthörna i vagnen och plockade upp min näsduk. Jag försöker snyta mig någorlunda damigt återhållsamt för de andra passagerarnas skull, man vill ju inte trumpeta loss helt utan grace, även om det är en balansgång att få näsan proper utan att äckla de andra passagerarna. Men min bänkgranne blev ändå förfärad. Han tittade på mig som om jag var pestdrabbad, knuffade upp sig ur sätet och sprang iväg till en ledig stol ett par kupéer bort. Jag kände mig verkligen ocharmig och undrade om jag hade snor i hela ansiktet eftersom jag framkallade ett så brådstörtat uppbrott. Eller utsmetat läppstift eller matrester i ögonbrynen eller vad vet jag för hemskt. Så, jag rotade runt en extra gång i väskan för att hitta en spegel så att jag kunde kontrollera anletet. Det var verkligen inget fel på någonting. Jag såg ut som jag brukar. Resten av resan satt jag och hetsade upp mig över att ha blivit ålderstrakasserad. Fastän vad vet jag. Den unge mannen kanske bara ville ha en fönsterplats.

Läs även andra bloggares åsikter om

tisdag, december 02, 2008

Juletid

Man ska passa sig för att ranta runt i röd toppluva i dessa dagar. En kille i trettiofemårsåldern med fräsigt storstadsskäggstubb med en gnutta grått i, speglade sig i tunnelbanefönstret på väg ut på perrongen. Han var nog rätt nöjd med sin apparence för han kråmade sig en del i smyg. Men det var det där med mössan. För kylan, får man förmoda, hade han tryckt en röd luva på skulten. Det lilla gravt igensnorade barnvagnsbarnet pekade upp mot hans anlete och log igenkännande. "Tonte", sa hon så lyckligt och drömde sig bort till leksakslandet som aldrig hägrar såsom i juletider. Den snorigas pappa, ungefär lika blek som sin avkomma, skrattade rått. Tomten var inte lika road, men han behöll mössan på.

torsdag, november 27, 2008

Vad var det nu igen?

Jag har en otrevlig känsla av att jag har glömt något viktigt. Eftersom jag för tillfället har två arbetsplatser är möjligheterna i stort sett oändliga att glömma att ta med saker mellan respektive skrivbord. Men idag hade jag med mig läsglasögon, terminalglasögon, rapport att skriva vidare på, lapp med nytt lösenord till datorn, båda telefonerna samt laddare. Ändå har jag den där känslan. Jag ska ta göteborgsbussen i morgon för att hälsa på Ros och J. Det kan vara det som spökar. Inte glömma tandborste, telefoner, adress, bokningsnummer, kamera, födelsedagspresenter och plånbok. Men jag har redan packat allt det där och ställt i hallen, så risken är inte så stor såvida jag inte promenerar ut genom dörren tomhänt i morgon bitti. Jag har kanske glömt något jag lovat fixa? Glömt att ringa någon viktig person? Räkningarna? Spisplattorna? Nej allt är avbockat. I ren stress har jag till och med borstat kängorna vilket är klart overkill när det gäller mig. Förmodligen kommer jag att leva i livslång ovisshet vad det är jag har glömt. Om jag nu har glömt något. Tills vidare rådbråkar jag min lilla nallepuhhjärna så den blir alldeles rufsig.

tisdag, november 25, 2008

Skridskor med pälskant och Kasper Goliat

Stella skrev häromnyssens ett rörande inlägg om när hon var liten och fick nya skridskor av sin pappa. Klart då att jag kommer att tänka på mina egna, första stapplande skär över skridskoisen i Vasaparken. Stella fick ett par prinsessdon, det hörde jag direkt på beskrivningen. Jag fick ett par avlagda som Lars-Magnus vuxit ur. Det gick alldeles utmärkt, jag var för liten att förstå någonting annat och förresten hade jag inga som helst talanger att hålla mig upprätt på isen, så jag tror att de första turerna mest fungerade som en förevändning för att den lilla femtiotalsfamiljen skulle få dricka choklad ur rutig termos med skruvlocksmugg. I alla fall så satte jag igång att minnas en massa saker när jag väl började tänka.

Lars-Magnus, som för länge sedan vuxit ur de förbrukade skridskorna, var mycket äldre än jag. Nästan en farbror. Jag var fyra, jag tror han var åtta eller nio. Han bodde i Åkersberga tillsammans med mamma och pappa och en hel flock av bröder och systrar. Tant Ulla och farbror Anders var mina föräldrars bästisar. Vi åkte ofta tilll Åkersberga, som på den tiden var en lantlig avkrok till huvdstaden. Det var med skräckblandad förtjusning jag åkte dit. Jag hade ingen aning om vad vi skulle leka från gång till gång men jag var helt säker på att det skulle vara spännande på gränsen till outhärdlighet för en fyraåring. Det var i Åkersberga jag fick lära mig vad indianer var. Lars-Magnus och hans oräkneliga bröder klängde i träden i den stora vilda trädgården. De hade rödmålade streck i ansiktet och sköt omkring sig med hemsnickrade pilbågar. Jag var kommenderad att stå nedanför och vara sheriff. Det visste jag inte vad det var, men jag fullgjorde min plikt med obrottslig lojalitet och skrek på anmodan: "Indiananfall, indiananfall, papacher, papacher." Jag var som en bekväm och tillmötesgående låtsaskompis som föga ifrågasättande ingick i dessa allt vildare pojklekar.


Rätt ofta fick jag agera publik tillsammans med familjernas övriga småbarn, när Lars-Magnus och hans bror Jonas lekte Kasper Goliat. Kasper Goliat var en synnerligen läskig rollfigur. Lars-Magnus hängde över sig en gammal filt, hade solglasögon på näsan och toppade med en Bombi Bitt -hatt. Han raglade omkring på golvet som ett fyllo och utstötte grymtningar och gjorde farliga utfall mot Jonas som spelade oskyldig småunge. Vi satt uppspetade på stolarna och skrattade hysteriskt. Vi var gastkramande livrädda hela tiden. Sedan gick vi ut och lekte indianer igen. Inte en sekund var tråkig i Åkerberga.

torsdag, november 20, 2008

Yr i mössan

Jag tror att jag har fått ett virus. Jag är alldeles yr i hatten. Uppenbara koncentrationssvårigheter. Kanske bär jag på något livsfarligt. Eller så är jag helt enkelt trött.

tisdag, november 18, 2008

Croissanter i Midsomer

Igår kom jag hem ovanligt sent från min träning. Just avkliven från tunnelbanan fick jag en påträngande längtan efter att titta på ett avsnitt av Morden i Midsomer. Jag gick in i en kiosk strax före stängningsdags och frågade om de hade en till kvällstidningen vidhängande devede.
- Jaa, sa flickebarnet i kassan. Men det är slut på kvällstidningarna och då får man inte sälja.
- Men jag vill ha deveden, hur gör vi då? sa jag och spände ögonen i flickungen.
- Jamen det går inte, jag får inte sälja utan tidning.
- Men om jag betalar för en tidning, sa jag. Fastän de är slut. Tror du att det går?
- Jamen då får du ju ingen tidning sa flickan gråtfärdig. Hon tyckte det var sånt slös på pengar. Hon kunde ju inte veta att jag ändå skulle slängt tidningen i metroinsamlingstunnan så fort jag lämnat kiosken.
Jag fick min film.
- Men du, sa flickan. Eftersom du inte får någon tidning kanske du vill ha en bulle i stället? Så får du ju nånting.
- Ja tack, sa jag. Det var ju snällt.
- Förresten du kan ta hela den här påsen, sa flickan. Jag tycker det är så hemskt att slänga goda bullar och jag kan inte spara dem till i morgon.
- Men tack, vad gulligt sa jag och blev alldeles rörd.
- Ja det är goda bullar, sa flickan och log hela hon.

Jag fick med mig två frasiga croissanter och fem kanelbullar. Det ni. Jag kokade kaffe med varm mjölk och smulade ner hela soffan med feta croissantflisor när jag mumsade och njöt. Efter halva filmen sov jag sött.
Jag säger bara: ungdomen nu för tiden. Förtjusande!

måndag, november 17, 2008

hinner inte...

...hinner inte blogga. Min värld, min vardag upptas av NYA JOBBET. Återkommer snart.

söndag, november 09, 2008

Distraktioner

Jag har börjat på ett nytt jobb. Anspänningen är muskulös. Jag är inte precis en person som slarvar över saker, börjar jag ett nytt jobb gör jag det ordentligt. Min första helg, den här helgen noga räknat, var tänkt till avkoppling. Avkoppling från nya jobbet. Jag har strängt taget inte tänkt på något annat än NYA JOBBET. Eftersom jag efter femtiotre år känner mig själv rätt bra, visste jag att jag skulle reagera så här. All min fritid har därför reglerats enligt ett schema kännetecknat av militärisk precision. Jag har sett till att vara sysselsatt. Under den gångna veckan inklusive lördag och söndag har jag gjort följande:
  • tränat tre gånger
  • missat yogapassen två gånger (synd kanske!)
  • lyssnat på Bodil Malmsten som pratade om sitt författarskap
  • suttit och druckit vin på KB
  • suttit på annan bar på Kammakargatan och ätit älgbiffar (och druckit vin)
  • stått och hängt på Stampen (och druckit vin och till min egen förvåning tagit en svängom på dansgolvet)
  • sett om hela första säsongen av Anna Pihl
  • sett om hela första säsongen av Vänner
  • promenerat längs vattnet
  • lagat mat i storkoksformat som om jag skulle ha hela familjen samlad hela veckan vilket jag inte ska
  • köpt ansiktskrämer för mogen hy

Jag känner mig kanske inte riktigt så utvilad som jag tänkt mig, men det brukar jag inte göra annars heller vid närmare eftertanke. Nu är jag precis på väg att missa veckans tredje försök att gå på ett yogapass men eftersom jag har ett inplanerat besök på Konserhuset klockan tre så är jag ändå ganska nöjd med mitt upplägg för veckoslutsavslappning.

onsdag, november 05, 2008

Novemberbegär

Idag på bussen kände jag doften av florsocker. Mitt i ångorna av avgaser, yllerocksvettiga herrar och fuktiga andedräkter. Då blev jag hysteriskt sugen på semlor. Tyvärr lever vi i en strängt bakverkstraditionell kultur där man inte skönjer semlorna i konditoriernas skyltfönster förrän framåt annandagen. Shame! Jag blir tvungen att hålla mig. Semmelbak står trist nog långt över min förmåga. Jag får trösta mig med en lussebulle så länge, eller vad säger fröken Maria?

fredag, oktober 31, 2008

Konsten som syretillförsel

Min fantastiska väninna Marie köpte häromkvällen biljetter till soaré på restaurang Sjöhästen. Det var jag, Marie och våra yngsta döttrar. Och Thorsten Flinck. Det var nämligen honom vi skulle lyssna på. Utan att egentligen veta någonting, har min bild av Thorsten Flinck alltid varit att han är en begåvad men aningen nervös regissör. Någonstans har jag säkert hört att han framför sånger på estraderna. Men ingenting som jag haft en uppfattning om. Nu har jag det. En uppfattning. En knökfull kvarterskrog och på scenen Thorsten Flinck i svart och raggsockor. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det spelar ingen roll, för jag blev såld. Jag kan inte säga att det var perfektion. En skrapig anläggning till en periodvis rätt söndersjungen röst. Textrader som flög sin kos ur minnets labyrinter. Men,! En omedelbarhet som man sällan får vara med om. Och Revolutionsorkestern som helt avslappnat följde med in i varje nyck och krumelur. Det kändes som ett uppförande som hade en direktlänk till själva andningen. Varje strof, varje harmoni hade en nerv som det gick att ta på. Jag fick en känsla av att det där inte var underhållning, det var ett sätt att hålla sig i livet. Krama mikrofonen och få hjärtslagen att dunka tack vare röstens, ordets och tonernas energi. Att jag och andra i publiken blev paralytiska av hänförelse var liksom bara en sidoeffekt. Bra, bra, bra var vad det var.

onsdag, oktober 29, 2008

Tio år sedan


Jag kommer exakt ihåg när jag hörde om branden. Hela familjen satt i råkall bil och väntade på färjan till fastlandet. Höstlov med frost i mössorna. Bilradion på. Tonåringarna i baksätet som surade för att de var tvungna att åka till landet med ökentorra föräldrar. Då sa de det. Minst sextio död. Ungar födda samma år som de sura i baksätet. Jag grät och grät där i bilen. Göran Persson sade något ovanligt sympatiskt. Det är skorna. Sade han. Man ser skorna i hallen, slarvigt slängda kängor och man drar en lättad suck för att man vet att de är hemma igen. Ungarna.
Ganska många kom aldrig hem den där kvällen. Jag grät igen när de pratade om det på teven ikväll. Tio år senare.

Lyckligt övertagande


Jag är i allmänhet extremt skeptisk till att man överlåter roller skådespelare emellan, när teveserier ska fortsätta i nyinspelade säsonger. (Gud vilken konstig mening men i alla fall.)

När jag såg att Anna Pettersson inte skulle fortsätta att vara Eva Höök, blev jag rätt och slätt vredgad. En favoritserie med en favoritskådis som skulle undergå ett sånt ingrepp! Vafaan! Jag tänkte verkligen inte titta. Men så såg jag att den nya Höök skulle spelas av Cecilia Ljung. Jag gillar ju henne också, så jag bestämde mig för att smygtitta. Och hon var lika bra! Lika mycket Höök, samma tjuriga snut och ändå med total integritet och ett uttryck som inte avslöjar ett skit men säger absolut allt. Applådåskor. Jag bara älskar den serien.
Läs även andra bloggares åsikter om

Litteraturen som kunskapskälla

Gode gud, storstan ÄR verkligen farlig. Vad var det jag sa. Jag ligger och vrider mig i sängen, klockan är 01.05. Cocos har höstlov och är ute i citydjungeln och lockas av nattlivets sirener. Tror jag. Jag har sänglampan tänd och späder på mina kunskaper om HUR DET ÄR!!! genom att läsa Lapidus Aldrig fucka upp. Glåmiga småflickor som utnyttjas å det grövsta, hypade iraksoldater med förvridet rättspatos som skjuter skallen av folk, mafiosos som ler falskt med diamanttänder, missledda albypojkar som pratar egendomlig svenska och dricker muskelbyggardrinkar med samma fart som Carrie Bradshaw dricker Cosmopolitans. Och allt händer i krogmiljöer där prinsessor är på vift.

Klart att ens fantasi skruvar till. Jag ser inte en normal människa framför mig där jag ligger och tokstirrar i sovrumstaket. I stället ser jag påtända, oberäkneliga, aggressiva och sinnessvaga skurkar. Som snärjer, överfaller och lurar mitt lilla barn. Stackars unge! Klart hon ringer och har ångest framåt natten. Ångest för att hon befunnit sig i ett rum utan mobiltäckning så att hon inte kunde ringa hem och lugna mamma. Ibland misstänker jag att jag förstör mina barn mer än vad pundarna på skolgårdarna någonsin lyckats med.

I den överfulla tunnelbanan klockan halv åtta morgonen därpå, ser folk ut som de brukar. Inga testosteronstinna grobianer som överfaller medpassagerarna, inga krypskyttar från forna Jugoslavien, inga dagenefterfestare på avtändning. Människorna som omger mig har vindtygsjackor och småfett hår, skrynkliga kostymer och beiga kappor. Axelremsväskor i fuskläder. De ser inte jättelyckliga ut, men heller inte direkt missbelåtna. Lagom välmående, lagom uttråkade. Den enda som ser ut som ett vrak med ringar under ögonen och ryckig gång är jag själv. Min nästa bok att läsa får bli något från Viveka Lärns Saltön. Jag måste hålla mig borta från stureplansdrogandet ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om

måndag, oktober 27, 2008

Höstkoma? Nej då!

Nej jag har inte försvunnit från jordens yta, som mina tappra läsare börjar oroa sig över. Men jag har funderat mycket över mitt nya jobb som börjar på måndag, så jag har mera suttit i soffan och stirrat rakt ut i luften än klonat ner mig framför datorn. Och jag har umgåtts med min familj massor på senaste tiden. Kajsa har fyllt femtio och haft strålande kalas, mamma har varit här och sprungit med mig på konstutställningar, Kristian och Wyatt har kommit ända från kontinenten med flygmaskin, vi har firat Lull med teater och vin och Cocos är här nu och har höstlov. Men visst ska jag återgå till bloggen. Jag kan ju alltid dra något från mina tunnelbaneresor. De är äventyrligare än vanligt så här års. Men det får bli senare. Nu måste jag jobba.

tisdag, oktober 14, 2008

Dagen efter

Igår kom jag ihåg: Att gå på Buylando och köpa säsong 6 av La Piovra.
Igår glömde jag bort: Att köpa toalettpapper.

måndag, oktober 13, 2008

Nödvändigheter

Toalettpapper, Toalettpapper, Toalettpapper, Toalettpapper!!!! Jag får INTE glömma bort att köpa toalettpapper.

Bokcirklande

I fredags var det dags igen. För läsecirkeln Septima. Tack Karin, darling, för en fantastisk kväll! Ditt gästfria hem är en lisa för en småförvirrad och uppvarvad bibliotekarie en högtryckande fredagskväll.

Bokcirkelkvällarna är ett av mina livselixir. För något år sedan läste jag inget annat än Amelia. Nu läser jag lite av varje. Mycket tack vare de ljuvt färgsprattlande damerna i Septima, som alltid sprider energi med sina infall, funderingar och idéer. Vi är inte alltid överens, närmare bestämt är vi väl aldrig överens, och det är SÅ uppfriskande. Böcker och män står på agendan, mat och vin på bordet. Är det inte fantastiskt att man knyta ihop ett samtal om Pierre Schoris nyputsade skor med den för dagen lästa romanen? I fyra timmar!

Faktaruta: Septima läste med varierande framgång och intresse Anders Paulruds bok Som vi älskade varandra. Vi åt himlagoda wallenbergare och potatismos och drack av Karins ymnigt flödande spanska vin tills vi blev yra i mössan.
Till nästa gång bryter vi mönstret (tillfälligt) att läsa samma bok. I stället väljer vi varsin bok och berättar för varandra.

It takes two for a tango

Numera verkar alla dansa tango. Den ena efter den andra har varit på kurs. Det är tydligen roligt men svårt. Jag blir nästanövertalad. Men så är det det där med panelhöneproblematiken. Jag hatar att stå i en hörna och vara utanför. Och jag har definitivt ingen i eventuellt tangoprojekt ingående partner. Danspartner alltså. "Det gör inget", säger Annie. Man kan gå ensam. Kavaljererna är ombedda att cirkulera. Men man får vara beredd på kufar. Ibland får man vänta, förstås. Jag säger: Kufar OK. Stå i ett hörn och titta på: no,no,no. Jag måste nog ha ett ordentligt samtal med den bräckligare sidan av mitt ego. Det finns saker att bearbeta här märker jag. Sedan kanske. Förutsatt att någon av kufarna är snygg-kufar. Och att de cirkulerar.

Läs även andra bloggares åsikter om

fredag, oktober 10, 2008

Vi samordnar oss

Min bror och hans familj har bjudit ner min familj till Luxemburg över jul och/eller nyår. Vi spritter alla av iver. Klart vi kommer. Vi ska bara bestämma följande:
Ska vi åka över jul eller nyår?
Om vi åker över jul kanske M&J kan hänga med men kanske inte.
Om vi som kan åker över jul, hur firar då M&J?
Om vi åker över nyår, var ska vi då fira jul?
Om vi åker över nyår måste vi bestämma om vi ska åka hem på fredan eller på söndan.
Vill C följa med?
Om A&J&S åker på söndan hur ska O&C ta sig till flyget om de åker på fredan?
Ska vi åka på morgonen eller på kvällen?
Vem ska beställa biljetterna?
Måste man ange personnummer när man beställer?
Finns det pengar på kontot om man ska beställa till alla samtidigt?
Ska vi hyra bil eller ta bussen?
Har alla pass?
Har alla rena underkläder med sig?
Är alla vid sina sinnens fulla bruk?
Come on babies, lets go!

onsdag, oktober 08, 2008

Kulturhysteriskt


Förra helgen överdoserade vi närapå, Annie och jag. På fredagen blev det tre och en halv timme Tre systrar på Stadsteatern. De är SÅ bra de där tjejerna. Och grabbarna med för den delen. Min absoluta övertygelse är att regissören har en del med resultatet att göra. I det här fallet, Alexander Mörk-Eidem. Jag hade förväntningar. Och det var strålande. Hemskt, förstås. Ångest. Men glänsande. Mycket snor och utsmetad mascara. På scenen och i salongen. Teater med nerv utan en massa påklistrat teatraliskt trams, om ni fattar. Jag är av den bestämda uppfattningen att en pjäs tål ganska tuffa dramaturgiska ingrepp, om teatermakarna är pålitliga. Jag är en ivrare av moderna tolkningar. När de är bra. Liksom en ivrare av traditionella tolkningar. När de är bra. När teater är dålig är den dålig av andra orsaker.
På söndagen var vi på Konserthuset och lyssnade på en engelsk konsertpianist som spelade Ravels Vänstra hand-stycke, vad det nu heter på riktigt. Jag fick nästan ont i huvudet av att koncentrera mig. Mellan kulturupplevelserna satt vi på Teaterbaren och drack rött vin på glas och kände melankolin inom oss. Vi försökte reda ut våra liv. Vid ett bord bredvid satt ett sällskap i övre åldersregionerna, med ådrade näsor och generöst med sprit på bordet. Med armarna om varandras ryggar sjöng de sorgsna visor på något språk med öststatsklang. För att därpå bullra ut i en munter sång med hickanden och skratt. Annie och jag bytte bord. Då skrattade de så att de grät. Vi blev ännu mer melankoliska och drack ännu mer vin. På det hela var det en fantastisk helg.

tisdag, oktober 07, 2008

Darling dentist!

Jag kommer just från tandläkaren. Jag har tappat en bit av en plomb och det vet man ju vad det kan kosta i runda sekiner. Men min tandläkare, han är en ängel. "Äsch", säger han. "Jag slipar av lite. Du kan komma tillbaka senare om du skulle krascha tanden ytterligare, så får vi se vad vi hittar på då." Och så slipar han och grejar en stund medan han hummar på en trudelutt. Sedan pratar vi om vad vi gjort på semestern och vad skönt det är på ett sätt att hösten är igång. Jag hänger kvar en stund och vi fnissar åt livet. Jag har varit hans patient i tugofem år, så han börjar alltmer anta konturerna av en kär gammal vän. Vi grånar liksom ikapp och det känns tryggt och bra. Sedan går jag ut till sköterska Gunilla och frågar hur det går med golfen. "Tack bra säger hon, fast det börjar bli lite dragigt på greenen. Då blir det hundrasextio kronor tack. Ha det bra och hej svejs. " Gissa om jag kommer att stanna kvar hos de där två tills jag trillar av pinn!

fredag, oktober 03, 2008

Fredagsmiddag

Kronärtsskocksbottnar, grädde, rött vin, krämig ost, färsk pasta. Det är min inköpslista som jag sitter och funderar på. På jobbet, fy skäms. Men ikväll ska jag bjuda bror, mor och kanske några av barnen (dom har inte svarat än) på middag. Arbetsveckan har varit en tuffing. Kanske att jag köper en kaka också. Det är jag värd.

måndag, september 29, 2008

Gnälligt värre

Fy vad jag har gnällt på sista tiden. Och jag är inte ens förkyld som alla andra. Jag lovar bättring.

Fotgängarhjälm anmodas

Snälla cyklister på Sankt Eriksplan! Jag har full förståelse för att ni har mycket mer bråttom och mycket angelägnare mötestider att passa än alla andra slöfockar som drar fram genom huvudstaden om morgnarna. Men måste ni SIKTA på tanter som sneddar mot tunnelbanenedgången? Jag måste faktiskt kryssa över cykelbanan för att ta mig fram. Om jag inte ska behöva sitta hemma hela dagen och tjura. Ett scenario som jag idag hade en oemotståndlig lust att iscensätta.

lördag, september 27, 2008

Köplust

Idag öppnade Överskottsbolaget vid Fridhemsplan. Jag fick för mig att jag skulle gå dit och köpa stearinljus, lysrör och kaffe. Jag höll på att bli nertrampad. Jag kom aldrig längre än till shampohyllan. Det tog en god stund innan jag kunde rädda mig ut på gatan igen. Genomsvettig. Jag gick hem igen. Utan kaffe. Hur ska jag klara mig framöver med så klena shoppinggener? Jag kanske måste gå ner till city i morgon och provköpa en liten trasa på Indiska i stället. Bara för att få en psykologisk bekräftelse på att jag fortfarande kan. Shoppa alltså.

fredag, september 26, 2008

Sitt medan du är ung....

Igår var det proppat på tunnelbanan. Jag hade sittplats långt inne i ett hörn. Omkring mig flockades företrädesvis studenter i åldrarna tjugo till trettio. Vid Teknis klev det på tre damer och en herre. Någonstans mellan åttio och nittiofem. Svårt att avgöra åldern på dagens pigga panschisar, men jag uppfattade dem som betydligt äldre än mina föräldrar.
Här kommer jag till den oerhörda iakttagelsen: Ingen, jag upprepar INGEN, av de yngre sittfläsken kom på idén att erbjuda sin plats. Jag hade spontanrest mig om jag suttit bättre till. Som det var nu fick den äldre generationen stå där och vingla i mittgången. Med glatt humör förvisso, men i alla fall. Jag fick en plötslig lust att dra de där äppelkindade Polyannaflickorna i flätorna. Men jag sa ingenting och gjorde ingenting. En skamfylld iakttagare, men vad hjälper det.

onsdag, september 24, 2008

Pappsen

Min far ska komma och bo hos mig ett par dagar. Storstilad som jag är av min natur erbjuder jag mig att kvista hem från jobbet dagtid för att låsa upp min lägenhet och ge honom nycklarna. En procedur som vi har genomlevt förut, så det känns tryggt och vant. Men så upptäcker jag att jag missat att föra in ett möte i kalendern samma tid. Dubbelbokning alltså. Jag gör mitt yttersta för att nå pappa för en annan mötestid. Jag ringer en gång i halvtimmen på hans mobil men får bara en konstig tutsignal som avslutar uppringningen utan krusiduller. Jag ringer hans fasta telefon där en röst meddelar att röstbrevlådan är avstängd. Jag mejlar den nya e-postdressen jag just fått men där är det heldött. Vad sysslar människan med där uppe i Lappland? Ska han inte var inne och packa inför avresan? Jag ringer hem till honom igen och lyckas nu prata in ett meddelande i falsett som uppmanar till återkoppling. Ingenting händer. Nu är klockan snart tio och jag är för trött för att engagera mig vidare. Kanske låter jag honom bara stå där med väska och förvånad uppsyn på gatan. Kanske ombokar jag mitt möte på något sätt. Jag måste sova på saken.

tisdag, september 23, 2008

Jag renoverar

I helgen tog jag en tur till landet. Det är alltid underbart att drälla runt på ägorna en septemberhelg med blånande fjärdar och rödrosiga lönnar i blickfånget. Men jag är alltid lite småskraj när jag låser upp och tassar in i mitt hus efter en tids frånvaro. Måtte det inte skönjas sprickor i spismuren, mystiska fläckar på tapeterna, plötsligt uppkomna vädringshål tillverkade av vår egen Hacke Hackspett. Den här gången var det förhållandevis lugnt. Men, dock. En brunaktig fläck på sovrumsgolvet. Någon sorts klet har droppat från taket. Följdriktigt kan jag icke somna om kvällen. Jag vrider mig. Tänk om det blivit röta i husgrunden? Mögelsporer och svampar och annat gift som äter mitt hus. Min vind är händigt igenspikad sedan många år. Storstadsbor som inte fattar att det kan vara finemang att ha åtminstone en inspektionslucka till vinden. Jag föreställer mig att ett spirande ekosystem med smådjur, djungelväxter och sankmark ska ha brett ut sig på vinden under de obevakade åren. Min fantasi vet inga gränser under den här typen av nattliga tänkerier. På lördagsmorgonen är jag helt utvakad och ringer öns alltiallo för en panikpåkallad vindsinspektion. Hasse. Hasse är på skubb i nejden och fixar en skorsten men frun som jag pratar med lovar att Hasse ska höra av sig när han nedstigit från taket. Hasse återkommer utan föranmälan och annat tjafs. I arla morgonstund parkerar han dagen därpå sin aningen ankomna HANTVERKAR-VAN på min gräsmatta. Cocos står i duschen, jag har morgonfrisyr och i sovrummet luktar det ovädrade sängkläder. Hasse vill genast inspektera sovrumsgolvet och fläcken. Naturligtvis. Sedan utspinner sig följande konversation: " Ha du en stege?" "Näe, i alla fall inte en lång." " Ha morsan din en stege da?" "Kanske, men hon sover nog." "-Jag åker förbi na å ser efter."

Han äe borta i fyra minuter. Så fräser han upp med bilen på gräsmattan igen, med en stege nonchigt uppslängd på taket. " Ha du en hammare?" "Vet inte. Ska se efter."


Eftersom han inte ids vänta på att jag skulle hitta min hammare grabbar han sin egen från bagageluckan, lutar stegen mot vinden, spettar bort fönstret och kikar in på vinden. Konstaterar att där ser det torrt ut, beordrar mig att kliva upp och kolla, beordrar ner mig och lägger omständligt in en snus medan han bligar på mig under kepsbrättet. Jag står där och dumflinar i mina citypoppiga jeans och sneakers. Jag uppfyller hans förväntningar om odugliga storstadsbönor med råge. Han ser så nöjd ut när han erbjuder sig att snickra ihop en lite bod till min gräsklippare och min hammare. Jag tackar snällt ja och frågar inte efter kostnaderna. Jag är alltför euforiskt över att pölarna på golvet inte innebär att jag måste riva huset. Jag skakar energiskt hans hand och lotsar honom mot bilen.
- Du har mina nummer, säger jag käckt och vinkar jag av honom. Hasse plirar så förnöjt. En ovärderlig bekanskap är etablerad.

lördag, september 13, 2008

Elräkning

Jag har fått en elräkning för min sommartorp som var klart magstark. Tusentals, TUSENTALS kronor. Jag ringde och fick dela upp den som tur var, men sedan satt jag och hetsade upp mig. Hur kan elräkningen gå upp flera tusen på ett år för en eluppvärmd sommarstuga som befinner sig i den mest uppenbart klimatförändrade zon man kan tänka sig? Snöade det någon gång i Ångermanland förra året? Var det en endaste dag något som man tillnärmelsevis kan kalla en bister vinterdag? Nej knappast. Det enda klimatprat jag hörde från norrlänningarna förra vintern var att de blev blöta om strumporna när det regnade genom skorna. Jag sätter mig således till rätta framför datorn för att göra jämförelser på nätet så att jag ska kunna välja ett mindre utsugande elföretag än det jag hittills anlitat. Men det var ju inte det lättaste. Jag måste bestämma om jag föredrar fast pris framför rörligt.Mmiljömärkt el eller el från ljuskygga producenter. Hur har jag det med mitt nuvarande avtal? Frågas det. Hur ser flytträttigheterna ut? Tänk på att man kan förlora i längden om flyttkostnaderna blir höga. Och var står allt det här? Titta på räkningen småputtrar min informationssajt med blomklockor runt pratbubblorna. Jag tittar på min elräkning, lägger tillbaka den i räkningshögen och går in på cdon i stället.

tisdag, september 09, 2008

Arga Stina

Idag har jag varit på bottenhumör. Det började i morse med hål på tårna på strumpbyxorna. Vilket jag hatar. Tårna rumsterar runt på egen hand i skorna som om de ägde hela världen. På tunnelbanan till jobbet hamnade jag i ett kamratgäng där en liten spenslig flicka i hårresande makeup skrek i mobilen och gnuggade gymnastikskorna mot sätet. Jag fick hålla hårt i morgontidningen för att inte kasta henne av tåget. När jag skulle gå av stod ett fläskberg medhavande rullväskor mitt i utgången. Han flyttade inte på sig fastän jag sa URSÄKTA. Han borde ha förnummit en näradödenupplevelse men stod rotad på sin post som en förstenad flodhäst. Jag rev av ett par tunnelbaneresor till mitt på dagen eftersom jag skulle släppa in min gästande far i lägenheten. Mitt i allt blev jag hysteriskt hungrig på trashfood. Så jag åt en besynnerlig friterad kycklingburgare med röksmak. Hela vägen tillbaka till min arbetsplats torkade jag flott från ansiktet. På plats igen blev en av mina medarbetare så utskälld av en tant att vi var tvungna att stänga in oss i ett rum och djupandas. Efter ett tag började vi fnittra, jag hoppas att det var ett gott tecken. Jag funderar på allvar att skaffa en boxboll till det rummet.

När jag kom hem upptäckte jag att mitt femmånaders långa mensuppehåll inte betydde att jag härmed skulle slippa regleringar för alltid. Jag hade a real flow som de säger i teveserierna. Min ättiksdryga dagsform fick en förklaring. Kanske.

måndag, september 08, 2008

Blank hjärna

När jag sitter på tunnelbanan hem om eftermiddagarna kommer jag alltid på en massa smarta saker jag ska skriva om i bloggen så fort jag kommer hem. Det kan vara illvilligheter om gamla lovers som jag tänker twista till och hotta upp och förvandla till skrattretande anekdoter, det kan vara pikanta tokprinsessor jag noterar på bussen som jag förevigar i oförglömliga texter, det kan vara historier om någonting jag kommer ihåg från förr eller någonting exceptionellt intressant jag drömmer om att göra. En massa sånt. När jag kommer hem och sätter mig vid datorn är det blankt. Helt blankt. Inte ett äventyr.

tisdag, september 02, 2008

Library lover

Inspirerad av Marias husliga sida började jag möblera om. Jag fick för mig att min hall skulle passa till bibliotek. Det gjorde den. Jag ångrar ingenting.

måndag, september 01, 2008

Golgatavandring

Jag ska strax stå i en aula och säga uppmuntrande saker inför 700 personer. Sjuhundra! Vojne, vojne. Det är en rysligt stor aula. Med en lång, lång sluttande trappa som man måste gå nerför innan man kommer ner till scenen som man sedan ska äntra och stå och torrsvälja och hoppas på att ens värdesentenser når fram till auditoriet. Fy för den lede. Jag kanske ska gå hem i stället? Tunnelbanan ligger åt samma håll. Eller så inte.

söndag, augusti 31, 2008

Läsecirkel i augustikväll

Tack Solis, för i fredags. Vad trevligt vi hade det och vilken god mat!

Det var nämligen läsdags igen, i fredags. Som vanligt ägnade vi ganska mycket tid åt att försöka lösa livets pussel. Vi ägnade också tid åt boken för dagen. Jag var den enda som inte tyckte den var så jättebra. Men jag hade å andra sidan inte läst den ordentligt. Det är konstigt det där, att man kan låta sig beröras i så olika grad. Vi läste Elsie Johanssons Sin ensamma kropp, så det var verkligen inget fel på vare sig roman eller författare. Hyllad, skulle man väl snarare kunna kalla henne, Elsie alltså. Men det hjälptes inte. För mig var det bara ord, ord, ord. Inget som fäste tillräckligt för att bli en upplevelse.

Jag pratade om saken med en mig närstående person, om hur konstigt det är att man kan tycka så olika. "Ja", sa hon. "Jag kan då inte med Mariannne Fredriksson." " Marianne Fredriksson? Men hon är ju jättebra," sa jag. "Nej absolut inte. Hon är urtrist. Tråkig, tråkig." Sa mitt kött och blod. Och Ros, hon hade synpunkter på Den amerikanska flickan. Prisbelönt och upphaussad. Urtrist, tråkig, tråkig. Ja verkligen. Där håller jag med. Obegripligt att prisa en fyrahundrasidig nödberättelse och få en sådan lyster i blicken som vissa av mina belästa och förståndiga vänner fick när boken i fråga var på tapeten.

Så där kan det vara. Ingen går säker. Litterär eller inte, död eller levande. Väldigt uppfriskande enligt min mening.

måndag, augusti 25, 2008

Mobila telefoner

Min jobbmobil gick sönder för ett tag sedan. Det har medfört visst trassel. Jag har hållit på att ta ut sim-kortet stup i kvarten för att lyssna av meddelanden i min privata telefon. Djädrans fipplande med sim-kort. Mina fingrar är trubbigare än andras, det har tydligt framgått under den senaste månadens sim-kortsbytande. I alla fall. Nu har jag fått låna en gammal mobil från IT-avdelningen, min nybeställning drar ut på tiden. Men det konstiga är att mina uppgifter inte följer med mitt sim-kort. Min adressbok finns inte kvar. Däremot har jag en annan persons adressbok som verkar sitta fast i själva telefonen. Ska det vara så? Den observante läsaren noterar att jag inte är en telecom-expert. Så nu kan jag utan problemas ringa upp Bengt, bilbärgning och Pelle med en enkel knapptryckning. Men mina kollegor kan jag inte nå eftersom alla deras namn är raderade. Som tur är har jag dubbelsparat tjänsterelaterade telefonnummer så ordentligt i min privata mobil. Så jag kan ju alltid på något vis föra över de numren till lånetelefonen. Jag har ju trots allt två händer, så det ska nog gå bra.

Sensommarnostalgi

Igår slog det stora vemodet an. Det kröp fram redan på morgonen, kanske påhejat av insikten att min bebis packade det sista för att flytta ur boet. Från och med måndag, idag alltså, är jag definitivt ensamboende.

Jag proppar ipoden i öronen och går ut i den sneda augustisolen. Musiken är extremt randomiserad i mina lurar. Jag har inte lärt mig att reglera mina musikstycken till ett läge när jag själv kan bestämma ordningen. Jag får hålla tillgodo. Tom Waits överrumplar mig på Sankt Eriksgatan med Waltzing Matilda. Den sorgsna, raspiga ljuvligheten knastrar i mina lomhörda trumhinnor och jag ökar ljudet ytterligare. Min älsklingspromenad är som bäst så här när hösten ligger och lurpassar. En energisk stadspuls signalerar skolstart och sensommarförhoppningar. Nere vid Smedsuddsbadet har några ungar badkläder och grodfötter men de kommer inte längre än till bryggan. En skärgårdsbåt segar förbi. Vid rosenträdgården bortanför höghuset står jag i evigheter och stirrar på vattenspegeln. Duetten med Waits och Midler som jag aldrig kommer ihåg namnet på. Jag är nära att lipa utan skäl. I mitt huvud snurrar min ickeroman som jag ickeskriver. Den skulle kunna bli ofantligt bra. Jag uppfattar att människor jag möter stirrar på mig. Ser jag oberäknelig ut eller är det musiken som slipper ut ur hörlurarna som besvärar? Jag rycker plopparna ur öronen för att förvissa mig om att det inte dunkar rytmer obehärskat ut i det fria. Jag stoppar in dem i öronen igen och går in till Stadshuset och fantiserar om att jag har en ickestockholmsk vän som jag visar runt staden. Jag sätter mig med honom och dinglar med benen ner mot vattnet. Det är en han, nämligen.

Sedan blir det på riktigt. Jag måste snabba på lite. Jag har bjudit barnen på middag och jag ska både hinna hitta på vad jag ska bjuda på och handla. Det blir ett antal röror på bordet som inte är så tokiga. Det är det bästa. Att få prata och skratta med storungarna. Och äta röror som smakar bättre än de ser ut. Då blir jag glad igen. Sensommarsöndag.

torsdag, augusti 21, 2008

Ambivalent återgång till det normala

Så då, eftersom jag har svällt ut som en gris och tappat kondisen efter sommaren, begav jag mig till träningslokanen. Med energi och entusiasm började jag med ett step-pass. Jag fick hjärtslag, utslag och nästan slag. Det var hemskt. När jag kom hem hade jag en migrän som jag inte haft på säker tio år. Min vän T ringde och bekagade sig. Han hade just landat från en längre semester i Skåne och började vardagen med ett möte. Sedan fick han en migrän som han inte haft på tio år. Vi jämrade oss över sakernas tillstånd. Att vi inte får gå och skrota på våra lantställen i evigheter, eller åtminstone tills snön börjar ryka. Och att vi börjar bli så till åren att det nästan inte är kul att komma tillbaka till stenstan efter sommaren. Som vi ju trodde att vi älskade så.

I alla fall så är det en ny dag idag och nu känns det lite bättre. Träningsvärken sipprar långsamt ur musklerna, det är varmt och fuktigt och inte så tokigt att flanera längs Kungsgatan en helt vanlig onsdagkväll. En augustifest planeras i en prunkande villaträdgård på lördag. Då blir det sol och vin och glam. På jobbet har tempot ökat den senaste veckan, nu är alla här och jobbar och stimmar. Plötsligt är det uppfriskande att kränga på sig en vit, nystruken skjorta och leta fram en väska där pärmar ryms. Jag funderar på att uppgradera mina terminalglasögon. Jag ska snabbläsa nästa bokcirkelbok. Jag ska vinka av Cocos som ska flytta till Umeå och sjunga. Det är rätt och slätt igång igen.

måndag, augusti 18, 2008

Konsekvenser av en lat sommar

Jag har blivit så tjock att jag inte kan plocka upp pennorna jag tappar på golvet. Jag måste börja träna. Och visa lite mer behärskning när det serveras efterrätter.

måndag, augusti 11, 2008

Grekland

Den här sommaren var fantastisk. Den är svår att återge så här i klump, när jag kommit hem och allt liksom är över. Veckan i Grekland måste ändå återges åtminstone något lite. Sistaminuten är alltid sistaminuten. Man vet inte riktigt vart man kommer. Beslut blir fattade i all hast, man slår till, man har bestämt sig för ett högstapris och vet redan från början att det kommer att överskridas. Cocos och jag överskred våra tillgångar genom att fastna för grekisk landsbygd. En liten håla som heter Valtos. Citronlundar och gräshoppor. Slingriga, heta stigar. Ödetomter. Drömmar om att stanna kvar. Eftersom vi inte hade några pengar kvar när vi betalt resan och lägenheten fick vi sitta på balkongen och inta alla våra måltider och dricka öl i tandborstglas i stället för att gå på bar. Det gjorde inget. Vi orkade i alla fall inte göra så mycket mer än hasa oss mellan stranden, mataffären och balkongen.
När vi satt på balkongen tittade vi in i familjens vedbod.


Vi bodde som sagt i en citronlund...
..och det var här vi tillbringade nästan hela vår vistelse.

Vår egen balkonginneboende som vi var lite rädda för.

Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.


Varje dag när vi gick till stranden, stannade vi vid ett hus. Det är vitt med blå fönsterluckor. Det är vackert men ser slitet ut. Vi såg aldrig någon som gick in i huset. Aldrig någon som öppnade ett fönster. Färgen på de blå luckorna har inte flagnat, men det kommer inte att dröja länge innan de måste målas om. För fukten och rötan. Trädgården är igenvuxen. Järngrinden, också blå, skulle behöva en smörjning. Vi stannade alltid utanför huset. Fantasin tog skruv. Tänk om man hade, tänk om man kunde.... Då skulle vi öppna fönsterluckorna, vädra ur rummen, måla vitt och möblera. Vita gardiner med fladder. Cocos skulle ta fram järngrytorna och göra sina stuvningar. Gästerna skulle få dricka det lokala vinet, strävt och starkt. Vi skulle bjuda hela vår stora familj att sitta i trädgården och lyssna till cikadorna. Mormor skulle se över rosorna. Vi skulle...
Varje dag stannade vi till och lät drömmarna ta oss med. Sedan gick vi ner till havet och simmade.


Och sedan åkte vi hem till Sverige.

söndag, augusti 10, 2008

Civilisationen igen

Igår kväll rullade Norrlandsbussen in på Cityterminalen och min semester börjar verkligen närma sig slutet. Jag har inte varit hemma på fem veckor, förutom två korta stopp för att packa om. Lägenheten ser ut som en rövarkula. Tydligen lade jag inte ner mycket försemesterenergi på städning. Det får bli uppsnyggning idag. Men än så länge har jag mest gått igenom semesterbilderna. Sortering pågår.


söndag, juli 27, 2008

Omgruppering

Nu är jag hemma ett halvt dygn för att packa om mina väskor. Cocos har lurat iväg mig på en sistaminuten. Till Grekland. Det ska bli skönt med lite värme. Sedan åker jag till landet igen och sitter där och ugglar helt allena tills det är dags för knog och kneg igen. Det mest anmärkningsvärda som hänt under sommaren är att först gick jag ner två kilo sedan gick jag upp två kilo.
Och att vi har tama harungar utanför huset.


Återkommer när livet återgått till det normala.

måndag, juli 07, 2008

Sol i sinne

Ibland är det som att vara utomlands när man gästar sitt eget land. Den allra första, skälvande semesterhelgen när jag var i Göteborg kändes lite så. Jag hälsade på Ros och J och hade en topphelg. Vädret var syditalienskt, de avslappnade middagarna på gården utsökta. Barnen har köpt en pastamaskin vilket innebär hemgjord ravioli med chèvre och pinjenötter. Bland annat.

Vi strövade i delar av staden som jag inte alls känner. Vi hamnade på en halvt surrealistisk förevisning av Majgrabbarnas klubbhus i Majorna och jag köpte en bok som jag faktiskt
bläddrade i på bussen hem.




Vi såg flocken av brucebeundrarna som häckade ståndaktigt i gasset utanför hotell Elite. Kanske fick de framåt eftermiddagen se kungen, kanske inte. Han skrev visst några autografer såg jag i tidningen dan där på. Vi åt pistageglass och tittade på trutar som livnärde sig på bortslängd meximat bakom Saluhallen.



Jag gick fram och tillbaka längs Avenyn. Ett gammalt span jobbar där på en läkarmottagning och jag tänkte att kanske får jag syn på honom och kan säga morsning hur är läget. Det är klart att jag inte såg honom, och hade jag gjort det hade jag naturligtvis ändå inte hälsat. Solen sken ihållande och svetten rann så att klänningen klibbade. Som den ska göra på en riktig sommarsemester. Jag kunde spegla mig i alla solglasögon som mötte mig från trottoarserveringarna. Det kluckade och klirrade från ett ansenligt antal mittpådagenöl.

Jag läste ut två böcker och på tågresan konstaterade jag att hörlurarna till min Ipod är för stora för mina öron. Malandet från damen mitt emot mig skavde i mina hörselgångar och i alla andras hörselgångar också på det tåget.

Jag bara ÄLSKAR miniresor på några dagar. Särskilt när det innefattar att jag får vara med mina barn. Puss på er!

Semester

Nu har min semester börjat på riktigt. Första måndagen, det är alltid lite speciellt. Det speciella med den här dagen är att det är tretton grader och hällregn.

Bild från mitt fönster.

Ändå är det ljuvligt. Jag har en oändlighet av ledig tid framför mig.
Vad som helst kan hända. En sak som strax kommer att hända vet jag med säkerhet. Jag kommer att bli blöt. Jag måste ut och handla första frukostmaten och jag hittar inte mitt paraply.

tisdag, juli 01, 2008

Veckorapport

Veckan så här långt kommen har följande hänt:

  • En grobian kom in på min arbetsplats och skällde ut mig så att jag fick hjärtklappning. Han hade fel och jag hade rätt. Förstås.
  • Jag har slutat vara tonårsmorsa. Mellan hösten 1993 och i lördags 2008 har jag haft tonåringar. Nu är det över. Tonåringarna är vuxna. Lite tomt, lite skönt. (Fast ni kommer alltid att vara mina bebisar!)
  • Jag har sett filmen! Jag kunde inte tänka på mycket annat där i biofåtöljen än att Chris Noth hade hissat upp ögonlocken till pannbenet. Numera ser han ut som Sylvester Stallone. Inte så lyckat, inte så lyckat.
  • Jag har köpt en ipod. Den billigaste på marknaden, men i alla fall.
  • Jag upptäckte idag att jag hade ovanligt mycket pengar på mitt lönekonto. Jag var sprudlande glad i femton sekunder. Sedan såg jag att jag glömt att betala hyran. Blodet isade sig i mina ådror. Har jag nämnt att jag är punktlig av mig? Att vara sen med hyran är en KATASTROF.
  • I morgon är sista dagen på jobbet före fem semesterveckor. Sedan packar jag min ipod och mina gummistövlar och åker till Götet. I augusti kommer jag att kunna alla Rufus Wainwrights sånger utantill. Det är nästan bara Rufus som får plats i ipoden. Jag sa ju at den var billig.

Läs även andra bloggares åsikter om

Sommarbilder

Än är det inte semester. Jag jobbar en dag till. Men sommar är det.

Midsommar i det ljuvligaste Småland. Stadspromenader i Stockholm. Snart blir det sommartorka på bloggen. På torsdag lämnar jag staden och uppkopplingarna. Jag ska sitta i skogen och meditera i fyra veckor. Kanske måla ett fönster. Kanske.

Annie och jag spankulerar i Kungsan och inbillar oss att det är det här som är storstadsidyll.
Riktig idyll. Tack mina underbara vänner som bjöd mig till det vackra och gästvänliga Småland!

Kemtekn.

Jag var på Åhléns igår för att köpa tvättmedel och hushållspapper. Bland annat. Jag viker in på avdelningen som heter Kemtekn. Stor skylt. Och jag är helt bortkollrad. Jag ÄLSKAR kemtekn. Jag måste hålla hårt i shoppingvagnen med båda händerna för att inte börja slänga ned allt möjligt i korgen. Det är hushållsassistenten i mig som spritter. Möjligheterna till impulsköp är oändliga. Mitt begär efter svinto, frystejp, svabbar, doftsprejer, mirakeltrasor, småborstar, storborstar och förslutningsbara plastpåsar har missbrukardrag. Egentligen är jag inte ens särskilt huslig, vilket besökare i min belamrade och ostajlade lägenhet kan intyga. Kanske lurar den perfekta husmodern i garderoben. Och på Åhléns, men bara där, finns en chans till lössläppthet utan krav.


Jag köpte oliver, kikärter och hushållspapper. Tvättmedlet glömde jag.

fredag, juni 27, 2008

Rolig fråga

Jag är en sådan där tant som antagligen ser tillräckligt snäll ut för att kreti och pleti törs stanna mig på gatan och ställa frågor. Häromdagen blev jag stoppad av en kille i tjugoårsåldern med mobilen i högsta hugg. "Vet du hur man stavar till törtels? Är det TURTLES (bokstavsuttalat) eller stavas det som det låter, TÖRTELS alltså?" "TURTLES. Hundra procent säker!" "Åh, tack så mycket då." sa han och knappade in det rätta svaret på mobilen.

Semestertider

I morse pratade jag med min telefon. Jag satte mig upp med ett ryck i sängen, fumlade fram glasögonen och stirrade stelt på min mobil. Sedan tilltalade jag den med orden; Tio över åtta! Jag hade försovit mig, men bara två timmar. Aldrig har någon sett mig dricka ett glas juice så snabbt, klä på mig så tornadolikt och löpa till tunnelbanan i en sådan fart. Följande fick anstå till påföljande dag: tandborstning, klädurval, kamning. Jag hade en rätt viktig tid att passa klockan nio. Ett uteblivande hade INTE varit roligt. Fyrtio minuter senare kom jag inångande på min arbetsplats iförd egendomliga kläder, med håret på ända och rösten i falsett. Så kan det gå när man börjar tagga ned för semester.

onsdag, juni 18, 2008

På banan igen

Mitt modem ligger och väntar hos tobakisten på Odengatan. Jag ska hämta ut det idag. Yes!

fredag, juni 13, 2008

webboholics

Igår när jag kom hem hade jag fortfarande inte fått mitt modem. Jag klampade in till min telefon med skor och kappa på. Ringde upp leverantören som jag kanske inte behöver namnge men som börjar på Co- och slutar på-em. Jag var placerad på fyrtioförsta plats i telefonkön. Medan jag väntade kunde jag passa på att få information om nya produkter och sommarerbjudanden om sextio tevekanaler. Jag la telefonluren åt sidan och tog av mig kappan. Mina nya gympaskor skavde för mycket att dra av. De fick vara kvar. Jag kokade en kopp te. I luren hördes: Om du har problem med internet, prova att dra ur sladden och starta om datorn. Det brukar hjälpa. Jag hittade gamla syltkakor i skafferiet. Jag åt och smulade ner telefonen. Du är fortfarande placerad i kö. Din köplats är trettiosju. Grinigheten lurade i vassen. Magen reagerade på syltkakorna så jag gick till badrummet och borstade tänderna. Jag packade ur träningspåsen och samlade ihop lite tidningar. Tiden gick. Plötsligt hade jag köplats 2. Klockan hade hunnit bli halv åtta. Då försvann all kommunikation. Ett dystert surrande ur luren. Hallåå! pep min försvagade stämma. Syltkakorna var slut, jag var förbi. Jag ringde upp igen. Välkommen till Co-em. Just nu är det många som ringer... Klimakteriesvettningarna knockade mig till sängläge. Jag väntade ytterligare en halvtimme. För att höra att mitt modem inte hade blivit ivägskickat. På onsdag kanske det kommer fram, eller på torsdag. Eller till påsk. Hallå, jag BETALAR för min uppkoppling och jag LIDER av internettorka.

Fortsättning följer.

tisdag, juni 10, 2008

Skit också!

Internetet har pajat hemma. Jag kan inte skriva på bloggen. och jag som hade så mycket roligt för mig i helgen som jag tänkte berätta om! Jag får summera när jag fått mitt nya modem. Tills vidare smygsurfar jag på jobbet.

fredag, juni 06, 2008

Fötter

Min damtidning hade ett reportage om hur man anordnar en lyckad fest. En punkt förspråkade att man skulle låta gästerna ha på sig skorna, de känner sig bekvämare då. Och, sade texten: Fötter är fula, skor är snygga.
Om det kan man väl tycka vad man vill, men någonstans är jag benägen att hålla med. Som många andra har jag ett kluvet förhållande till fötter. Fötter kan var det ljuvligte som finns. Fötter kan vara outsägligt frånstötande. Så här års slår de i alla fall ut i blom. Direkt från insvettade vinterstövlar och grovkängor till sandaletter och flip-flop. Knotiga. Vita. Vackra. Anskrämliga. Gulliga. Ganska många med ingniden brunutansol. Så även mina. Eftersom jag som sagt håller på att gå igenom mina foton kommer en bild på ett par icke anskrämliga fötter.
Läs även andra bloggares åsikter om

Lasternas summa är konstant

Jag håller på att försöka ordna upp mitt bildarkiv. Och då pratar jag inte bara om ormboet i min dator där mapparna heter saker som för tankarna till en borderlinediagnos. Jag skulle så gärna vilja ha lite koll även på fotolådan. Om ni förstår vad jag menar.



När jag nostalgiskt går igenom mina gamla bilder slår det mig. Fokus har liksom förskjutits under åren. I mina gamla fotoalbum finns det gott om killar.


En ung sprudlande fransman anno 1975

På senare år har jag förvånansvärt många bilder på...ja gissa! Mat.



Man håller väl på att bli en gammal stofil helt enkelt.

torsdag, juni 05, 2008

Sökordstoppen

Ibland undrar jag hur min blogg skulle klassificeras i ett bloggkatalogsystem. De senaste sökningarna som letat sig fram till min blogg lyder:
  • Skansens jätteråtta
  • Marockanska män
  • Bantningsmetoder med spruta
  • Atlasvampyren
  • Tips för att ta tag i sitt liv
  • Vad har tigrarna för historia
  • Varma toasitsar

söndag, juni 01, 2008

Kiss my Rice

Oh kära nån. Prominenser på samma hotell i vår lilla ankdamm. Det visste jag inte men det visste Maria som håller reda på saker bättre än jag. Själv fick jag vänta i evigheter innan jag kunde komma över Torsgatan i torsdags. KORTEGEN skulle nämligen flänga in till city efter samtalen i Väsby. Jag stod med mina ica-kassar och väntade och drogs med i den allmänna stämningen av "snart kommer de". När de första motorcykelpoliserna blåste förbi i hundrafemti och tjöt med både larm och blåljus drevs jag av en inre kraft att ställa mig vid vägkanten för att försöka få en skymt av HENNE. Några svarta piketer susade förbi. Man såg biffarna med solglasögon i framsätena. Sedan kom fyra eller fem (tror jag) limos med gråa rutor och ännu fler biffar. Farten var som i amerikanska polisfilmer. Jag försökte se städad och icke-våldsbenägen ut där jag stod och glodde i jeansjacka och matkassar. Man har ju fattat att situationen är spänd vid dylika statsbesök. Obetänksamma rörelser och egendomligt uppträdande kan få direkt ohälsosamma konsekvenser. Man har väl läst sina Sjövall Wahlöö.

Stolt mor!

Jag kan verkligen inte ta åt mig äran av deras bedrifter. Men jag blir stolt i alla fall. Över ungarna. Igår bevistade jag ett föredrag där analysen av Marx påverkan från Hegel stod i fokus. Auditoriet bestod av filosofer som kunde konsten att ställa adekvata frågor och dricka vin samtidigt. Frågorna besvardes namnkunnigt av föredragshållaren. Som var min son. Applåd!
Friedrich Hegel

lördag, maj 31, 2008

På alerten.

Jag ängslas en smula över att jag håller på att bli gaggig. Jag står och hummar och säger påfallande ofta ööhh och ääh i stället för att producera kvickheter. Så jag tänkte att jag kanske skulle börja lösa korsord. Det lär vara oslagbart när man behöver motionera hjärnan. Jag tycker inte det är så överdrivet lustigt, men vad gör man inte för att inte bli en slappskalle. Så jag tog fram DNs lördagskryss när jag inte kunde somna om i morse. Efter två timmar ser det ut så här.

(Som vanligt framträder detaljerna i min skarpsinnighet extra tydligt om man klickar på bilden. )


Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag, maj 29, 2008

Några dagar i maj

Jag tog ledigt några dagar bara för att jag behövde det. Och åkte till mitt eget chateau i den ångermanländska skogen. Där blev jag bjuden på vår en gång till. Och goda middagar hos mamma. Jag trodde att jag skulle vara för stressad för att kunna koppla av men det var fel. Jag sov tolv timmar per natt. Jag funderade på att ringa till jobbet och säga upp mig, men nu är jag tillbaka i stan igen.

Mitt eget Tara

Klarbärsträdet

Jag tittade upp i himlen några timmar

Medan jag lallade omkring och petade i mina rabatter hann det bli skinn på kaffet. Rätt gott ändå faktiskt.
Torpstugeägaren leker med sin kamera, inte alltid med så lyckat resultat.

söndag, maj 18, 2008

Rocka loss




I går var det Björkhagens dag. Festligheter och korvätande. Den där innerliga förortsatmosfären som jag nästan hunnit glömma men som utan att knacka på dörren trasslar sig rakt in i hjärtat igen, hos en i roten hängiven förorting. Fastän det är tre grader och alla sitter och sneglar misstroget mot gråmolnen på himlen, så finns skrattet och värmen där. Barnen springer och de vuxna säljer saker och är på plats. Fröken Siri och jag möts av en slump på tunnelbanan och laddar med pastasallad och cola i förväntan inför SPELNINGEN. Rockbandets första. Två månader i replokalen och så hej hopp upp på den råkalla utomhusscenen.



Ni kommer att inta världen mina darlingar! Så bra ni är. Hur kan ni vara så coola och rutinerade, det var ju typ i förrgår ni stod på fritids och sjöng i shampoflaskor?










onsdag, maj 14, 2008

Chics talk

Vindrickning på välfrekventerad bar på Odengatan.
Två herrar i ÖVRE medelåldern.
Bordet bredvid.
Annie och jag lyssnar förundrat.
Vem har sagt att killar inte pratar känslor?

" Å då sa hon, skärp dej Pelle, jag va aldrig tillsammans me honom, å då sa jag, men det verkade så, du titta ju på han som om du gilla han å sen gick ni in i andra rummet. Va gjorde ni där? Å då sa hon inget, å då börja ja grina, för hon kan ju inte bara skita i å svara liksom, å så gick hon å sen sprang jag efterna och sa att att jag ju för fan älska na och tycker du ja gjorde rätt? Eller skulle ja liksom inte ha sagt nåt å i stället liksom låta na va osäker? Va skulle du ha gjort? I alla fall tänkte ja påna hela kvällen. Hon e ju så fin! Tyckeru ja ska ringa na ikväll? Eller så skiter ja i de för ...nä ja vet inte. Kanske ja ringer i alla fall, annars sticker hon väl till honom fast hon sa ju...."
Vi var tvungna att gå därifrån. Vi blev helt desorienterade. Vi hade faktiskt egna problem att prata om.
(Bilden från Anna-Karin Eldes Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem)

tisdag, maj 13, 2008

Elefanterna trumpetar


Jag är mot bättre vetande förtjust i dem. Ni vet, elefanterna på parnassen. Jag råkar tycka att det finns vissa kvaliteter. Nu har den ene retat upp den andre. Tompa beskyller Larsa för att vara grund. Lite halvt på dekis efter åttiotalshöjdarna som var granne med gud. Själv besväras Tompa av att han inte på ett tillräckligt finkänsligt sätt kan tacka nej när Larsa erbjuder honom att regissera hans pjäser. Tompa sätter hellre upp Ibsen eller Pinter. Jo man tackar. Men finkänslig, nja jag vet inte. Jag tycker nog att Tompa fläskar på rätt bra när han kräks över Larsas skaldjursfaiblesse och tillhörande magknip. Jag har inte läst dagboken (eller vad det är), men jag ska. Var så säker. Ce säger att man skrattar hela resan till jobbet. Jag älskar den där typen av sofistikerat skitprat. Det jag inte fattar är att de gitter bråka. Båda är giganter i sin branch. VEM ifrågasätter egentligen deras storheter? Och vem intresserar sig för att stå och heja på än den ena än den andra? Två präktiga gamla hannar som vässar sina betar och rusar mot varandra för att vi markattor ska vara helt säkra på vem som är virilast. Min snaskiga fantasi målar upp att det är en kvinna med i bilden. Vem kan DET vara?
Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag, maj 08, 2008

Att analysera

Jag sitter hemma och skriver på en analysdel till en rapport som ska vara klar när som helst. Jag har alltså sjappat från den aningen stimmiga kontorsdelen av min arbetsplats för att få arbeta i fred, så att jag ska kunna tänka klart och rationellt och, ja just precis, analytiskt.
Men först tog jag en promenad hem i vårvädret. Sedan åt jag en präktig lunch. Min damtidning hade dumpit ner i brevinkastet. Således kände jag mig nödd att läsa den minutiöst tillsammans med laxpytten. Eftersom jag lovade jobbet att hålla mig uppkopplad så att jag kan besvara mina inkommande jobbmejl under min hemjobbareftermiddag, kopplade jag så småningom upp mig. (Efter pytten.) Nu är jag uppkopplad. Eftersom klockan redan är tre börjar det snart bli dags för en slurk kaffe. Jag lovade Caroline, min analysarbetspartner, att skicka henne ett utkast framåt eftermiddagen. Jag får väl helt enkelt försöka skriva fort.
Läs även andra bloggares åsikter om ,