Du måste se Marrakech! Det säger alla som varit i Marocko. Och jag åkte till Marrakech.
Staden är stor och består inte bara av sagoberättare. Bilarna åker gärna fem i bredd om de får plats. Det får de inte men det finns ju trottoarer. Det tutas. Jag skulle aldrig våga åka hästdroska i Marrakech. Bussarna touchar ekipagen men hästarna svarar inte ens med ett frust. De är förmodligen höga på avgaser. Flickorna åker vespa. De har inte alltid slöja. Nästan alltid, men ibland är det bara de mörka lockarna som fladdrar.
Vår chaufför styr minibussen mot Djema el Fnaa. Torget mitt i stan. Vi går genom soukerna och jag är glad att jag går med guide. Jag hade aldrig hittat hem igen om jag gått ensam genom smedernas souk, vävarnas souk eller apotekarnas souk.
Vi äter en trerätterslunch i en restaurang med låga kuddsoffor. Det marockanska vinet ingår. Mina medresenärer från minibussen beställer in en pava till, knyter upp skorna och lägger sig till rätta i sofforna. Jag gör mig redo för en egen promenad. Vi har rätt mycket Fri tid, vilket känns befriande. Jag börjar bli lite blasé på alla medelålders par, hur välmenande och rara de nu än är. Mitt mål för dagen är att köpa tofflor. Det är det enda jag verkligen vill ha med mig hem. Toffelmakarnas souk är en våt dröm för en shoegal. Kilometrar av toffelstånd. Jag köper två par, ett par knallröda och ett par ljusblå med broderier och klack. De blå är tveksamt om jag någonsin kommer at bära, men i alla fall.
Jag irrar omkring i soukerna ett par timmar. Jag kan inte bestämma mig för om det är befriande eller läskigt att jag inte riktigt vet var jag är. Det börjar regna och dropparna faller mellan strå- och plåttaken. Kryddförsäljarna täcker sina varor. Det doftar fuktig kanel och kummin.
När jag närmar mig torget igen tittar solen fram. Det är varmare än någonsin tidigare och jag längtar efter min solhatt som ligger kvar på hotellet. Jag köper dadlar och går runt och tittar på folklivet.
Från ett café ser jag torget fyllas. Det blir tätare och tätare med folk. Jag uppskattar myntatéet i värmen.
Plötsligt börjar torghandlarna fälla ihop sina stånd. Fram springer restaurangägarna med sina kärror. Bord, bänkar och kokkärl ställs i ordning. I ett huj förvandlas torget till en stor utomhusmatsal. Människor strömmar till från alla håll. När mörkret faller är Djema el Fnaa helt förvandlat. Längs torgets sidor står sagoberättarna och berättar sagor. De förtrollar sin publik. Uppmärksamheten är total. Samma seriositet ser jag inte hos ormtjusarna. De flöjtar på och får glasögonormarna att vaja men plötsligt springer de upp och jagar skrikande iväg turister som de inte tycker är frikostiga nog med sina dirham. I mitten av torget äter Marrakechborna sin middag. Familj efter familj doppar fingrarna i taginegrytor och couscous.
Vi äter en sen middag i ett fantastiskt palats. Men ingenting kan mäta sig med nattlivets Djema el Fnaa. Jag känner att jag måste sova in mina intryck för att kunna njuta av morgondagens färd mot kuststaden Essaouiria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar