Ninna

Ninnas blogg är som snask för tanter som inte bara vill se ut som Alfons Åbergs faster Fiffi. Ninna visar kläder som är roliga. Färg och tyll. Och skorna har uppiggande oförståndiga klackar. De är åt helsike för dyra, både skorna, väskorna och klädesplaggen men det gör ingenting. Man kan fantisera och sedan gå och köpa något ungefärligt på Myrorna/Indiska/HM. Kul är det i alla fall.


Bilden snodd från Ninnas blogg

Dagen efter

Igår kom jag ihåg: Att gå på Buylando och köpa säsong 6 av La Piovra.
Igår glömde jag bort: Att köpa toalettpapper.

Köplust

Idag öppnade Överskottsbolaget vid Fridhemsplan. Jag fick för mig att jag skulle gå dit och köpa stearinljus, lysrör och kaffe. Jag höll på att bli nertrampad. Jag kom aldrig längre än till shampohyllan. Det tog en god stund innan jag kunde rädda mig ut på gatan igen. Genomsvettig. Jag gick hem igen. Utan kaffe. Hur ska jag klara mig framöver med så klena shoppinggener? Jag kanske måste gå ner till city i morgon och provköpa en liten trasa på Indiska i stället. Bara för att få en psykologisk bekräftelse på att jag fortfarande kan. Shoppa alltså.

Kemtekn.

Jag var på Åhléns igår för att köpa tvättmedel och hushållspapper. Bland annat. Jag viker in på avdelningen som heter Kemtekn. Stor skylt. Och jag är helt bortkollrad. Jag ÄLSKAR kemtekn. Jag måste hålla hårt i shoppingvagnen med båda händerna för att inte börja slänga ned allt möjligt i korgen. Det är hushållsassistenten i mig som spritter. Möjligheterna till impulsköp är oändliga. Mitt begär efter svinto, frystejp, svabbar, doftsprejer, mirakeltrasor, småborstar, storborstar och förslutningsbara plastpåsar har missbrukardrag. Egentligen är jag inte ens särskilt huslig, vilket besökare i min belamrade och ostajlade lägenhet kan intyga. Kanske lurar den perfekta husmodern i garderoben. Och på Åhléns, men bara där, finns en chans till lössläppthet utan krav.


Jag köpte oliver, kikärter och hushållspapper. Tvättmedlet glömde jag.

Den rosa sagostaden

Du måste se Marrakech! Det säger alla som varit i Marocko. Och jag åkte till Marrakech.
Staden är stor och består inte bara av sagoberättare. Bilarna åker gärna fem i bredd om de får plats. Det får de inte men det finns ju trottoarer. Det tutas. Jag skulle aldrig våga åka hästdroska i Marrakech. Bussarna touchar ekipagen men hästarna svarar inte ens med ett frust. De är förmodligen höga på avgaser. Flickorna åker vespa. De har inte alltid slöja. Nästan alltid, men ibland är det bara de mörka lockarna som fladdrar.

Vår chaufför styr minibussen mot Djema el Fnaa. Torget mitt i stan. Vi går genom soukerna och jag är glad att jag går med guide. Jag hade aldrig hittat hem igen om jag gått ensam genom smedernas souk, vävarnas souk eller apotekarnas souk.

Vi äter en trerätterslunch i en restaurang med låga kuddsoffor. Det marockanska vinet ingår. Mina medresenärer från minibussen beställer in en pava till, knyter upp skorna och lägger sig till rätta i sofforna. Jag gör mig redo för en egen promenad. Vi har rätt mycket Fri tid, vilket känns befriande. Jag börjar bli lite blasé på alla medelålders par, hur välmenande och rara de nu än är. Mitt mål för dagen är att köpa tofflor. Det är det enda jag verkligen vill ha med mig hem. Toffelmakarnas souk är en våt dröm för en shoegal. Kilometrar av toffelstånd. Jag köper två par, ett par knallröda och ett par ljusblå med broderier och klack. De blå är tveksamt om jag någonsin kommer at bära, men i alla fall.

Jag irrar omkring i soukerna ett par timmar. Jag kan inte bestämma mig för om det är befriande eller läskigt att jag inte riktigt vet var jag är. Det börjar regna och dropparna faller mellan strå- och plåttaken. Kryddförsäljarna täcker sina varor. Det doftar fuktig kanel och kummin.

När jag närmar mig torget igen tittar solen fram. Det är varmare än någonsin tidigare och jag längtar efter min solhatt som ligger kvar på hotellet. Jag köper dadlar och går runt och tittar på folklivet.

Från ett café ser jag torget fyllas. Det blir tätare och tätare med folk. Jag uppskattar myntatéet i värmen.

Plötsligt börjar torghandlarna fälla ihop sina stånd. Fram springer restaurangägarna med sina kärror. Bord, bänkar och kokkärl ställs i ordning. I ett huj förvandlas torget till en stor utomhusmatsal. Människor strömmar till från alla håll. När mörkret faller är Djema el Fnaa helt förvandlat. Längs torgets sidor står sagoberättarna och berättar sagor. De förtrollar sin publik. Uppmärksamheten är total. Samma seriositet ser jag inte hos ormtjusarna. De flöjtar på och får glasögonormarna att vaja men plötsligt springer de upp och jagar skrikande iväg turister som de inte tycker är frikostiga nog med sina dirham. I mitten av torget äter Marrakechborna sin middag. Familj efter familj doppar fingrarna i taginegrytor och couscous.

Vi äter en sen middag i ett fantastiskt palats. Men ingenting kan mäta sig med nattlivets Djema el Fnaa. Jag känner att jag måste sova in mina intryck för att kunna njuta av morgondagens färd mot kuststaden Essaouiria.

Tant Stina

Det här har alla andra vetat sedan flera år tillbaka. Att Stina är en tant. Men det var först idag som det på allvar gick upp för huvudpersonen. Mig själv alltså. Det var när jag skulle köpa skor till min resa.

För bara några år sedan skulle första paret skor ner i kappsäcken sett ut ungefär så här:

Följt av några andra läckerbitar.

Idag kan jag inte annat än erinra mig Agatha Christies kvinnoskildringar när hon beger sig ut på av mysterier kryddade utflykter på exotiska resmål. Där är kvinnorna; vackra, fulländade i perfekt skurna resdräkter och nätta skor. Sedan har vi tanterna. Ljuvligt tecknade som storhyddade, rödfnasiga och pottklippta i förståndiga promenadskor.

När jag plockar fram mina nyinköpta Ecco-sandaler framgår det med största önskvärda tydlighet vilken kategori jag numera tillhör: tantgänget.

Jag kommer att packa ner mina finskor, men det par jag troligen kommer att ha på mig hela veckan är det här:

Suck. Det värsta är att jag tycker att det är helt i sin ordning.

Bekvämt och praktiskt, och så passar de så bra till de löst skurna byxorna i beige linnetyg med resår i midjan.

Vi julhandlar

Igår skulle Annie och jag julhandla. Vi stämde av per telefon på morgonen. Moni skulle också hänga med, i alla fall en stund. Vi sågs klockan ett utanför Hötorgshallen. Ce och Mette dök också upp. (Fem damer som ska synka sin julhandel i City två dagar före julafton måste väl ändå vara värda all repekt. )Vi började med att staga upp oss på sushi-baren i Hötorgshallen. Vi fick bord och blev sittande någon timme. Sedan började vi titta på våra klockor, vi hade ju en del ärenden, nota bene. Det var hundra nummer före Moni i köttdisken. Vi skildes åt för att träffas på Piccolino en timme senare för kaffeintag.

Annie och jag drällde runt en stund ovan jord och köpte blockljus och saker till oss själva. Vi köpte snittamaryllisar på Hötorget och jag fick komplimanger av en man. Vi tog rulltrappan ner till Hallen igen. På mitt julbord ingår ostbricka med goda ostar, så på förekommen anledning jag gick till osthörnan och köpte den torra italienska getosten som jag aldrig kommer ihåg namnet på, en bit Morbier, någon kittost och Gorgonzola. Annie skulle ha lax. Sedan var det kaffetime. Damerna samlades och det krånglades en del med påsar. Vi pustade ut och jämförde våra fynd. Vi hälsade på människor vi känner. Runt omkring pågick handeln med de hundratusen julshopparna som var på Hötorgshallen samtidigt som vi. En far böjde sig mot sin son i tioårsåldern och förkunnade: Det här Pelle, det är helvetet på jorden. Han kanske skulle ställa sig i skinkkön, vad vet jag. Cappuccinon på Piccolino är i alla fall utsökt.

Monis H ringde. Han satt på KB och ville att Moni skulle komma dit. Vi andra bjöd in oss själva. På KB var det julstämning av det klassiskt fryntliga slaget. Ryggdunkningar och tillönskningar om en riktigt god jul. Alla våra påsar fick utan problem plats i garderoben. Amaryllisarna hade fått en egendomlig krumning över stjälkpartiet men det var ett problem som Annie och jag tänkte ta itu med senare. Vi fick mer komplimanger. Ce sa att det berodde på att vi hade flow. Jag tror henne. Vi drack ett fantastiskt vin från högländerna i Peru och gottade oss åt Mettes julklappsböcker till barnbarnen. Vi blev simmigt nostalgiska och önskade god jul till höger och vänster. Utan genans även till kändisarna vid bordet bakom. När vi löste ut våra ytterplagg för hemgång hade mina ostar lagt en markant doft över etablissemanget. Ostar med rondör, alldeles klart. När jag kom hem hade mina amaryllisar tappat stinget. De ser numera ut så här:

Uppiggad

Jag talade med min bror. Vi bestämde att åka till IKEA efter jobbet. Såvida det inte blir snöstorm. Man vet aldrig. Jag blir så upplivad! Det var jättelängesedan. När man inte har egen bil blir turerna till IKEA rena feststunderna. Tidpunkten känns väl vald. Två veckor före jul, typ. Kommer där att kännas tomt och ödsligt tro.

Jag ska köpa:

• Vitrindörrar till en urgammal och avskavd billy ek. Må de fortfarande finnas i ek.
• Tesil. Till jobbet. Min gamla läcker.
• Julpynt. Kanske en slinga, kanske en ljusstake.
• Ljus, värmeljus, servetter (obligatorium)
• Toaborste (obligatorium)
• Glödlampor
• Kanske något oväntat festligt. En badrumsmatta ?

Facit kommer att komma.

Fredag i city

Efter jobbet handlade jag födelsedagspresenter. Till Rosgrynet som fyllde i veckan och inte fått någon present än av slarvig mamma. Till svärmor (jag vägrar säga ex-svärmor!) som fyller åttio i morgon. Jag gjorde det jag skulle. Stod i kö, betalade, släppte artigt förbi barnvagnar. Men så ledsnade jag tvärt på mig själv. Less på mitt übersnälla jag. (Jag kan vara intill utplåning förstående när jag sätter den sidan till.) Plötsligt trängde sig en man fram snett framför mig. I det överfulla folkvimlet på Åhléns. Snabbt, kantigt, ryckigt. Jag hann knappt se honom. Men jag kände hans dragresväska som han drog över mina fötter samtidigt som jag klev in i den. Vet ni vad jag gjorde då? Jo jag hasplade ur mig: Åh förlåt, jag såg dig inte. Och gubbtrasan tittar tillbaka på mig med en FÖRDÖMANDE blick. Sedan blev jag så arg. Men det var så dags då. Varför är jag en sån som ber om ursäkt för allt möjligt hela tiden? Som i det här fallet när det inte ens var befogat. Jag ska genast sluta.
På tunnelbanan hem blev det nästan slagsmål mellan en tant som delade ut någon sorts pamfletter och en herre som kände sig oerhört förolämpad över att bli tilltalad. En tjus-mamma med grön ögonskugga stod mellan mig och konflikthärden och kände sig kallad att högljutt kommentera händelsen ord för ord. Samtidigt som hon diskuterade med sina tonåringar om de skulle köpa mobiltelfoner för tre eller fem tusen. "Dom för fem är nog bäst för de har ju så många finesser."
Om jag någon gång i livet skulle ha rutit ut i tomma luften: MEN SITT NER OCH HÅLL KÄFTEN FÖR FAN! så skulle det ha varit där på tunnelbanan. Nu gjorde jag ju inte det, som ni säkert redan gissat. Men jag sa inte förlåt heller.

Nödutrustning

Igår skulle jag kila ner på stan för att köpa en inomhustermometer. Vintern nalkas och jag vill kunna visa värden att jag har i snitt fjorton grader inomhus när nordan friskar på. Nåväl. Eftersom jag är stadsbo känner jag mig sällan nödd att klä upp mig för att gå ut och handla. En ovana jag märker att jag delar med andra medboende i mitt kvarter. Igår skulle jag emellertid gå några meter till. Närmare bestämt neråt city. Iklädd lustig mössa och en jacka som jag vid närmare beskådan inte tror är min, drog jag mig genom Vasaparken neråt Drottninggatan. Vasaparken är fri lejd. Där ser man ut efter behov. Drottninggatans norra del är också rätt chosefritt. Där är det mest folk som ska fika, rasta hunden och handla på seven eleven. Men sedan går det inte längre. Allt närmare city man kommer kan man inte bortse från att människor på shopping i huvudstan en lördag klär sig propert. Inga egendomliga mössor, inga saggiga tensonjackor. Här är det fräsiga ytterplagg, stövletter, chicka väskor och smink som gäller. Jag kände mig mer och mer som en påstant där jag sjavade på. Jag skulle dessutom köpa termometern på Claes Ohlson var det tänkt, vilket innebar ett ansenligt exponernade av mitt jag både längs Hamngatan och i Gallerian. Normalt är jag inte jättetrendkänslig, men plötsligt föll det över mig. Jag såg en ful, gammal och illa klädd kärring i skyltfönstrena och det var jag. Det var hemskt. Då löste jag problemet på nolltid. Stövlade in på Åhléns och köpte en hatt! Mitt tankeflöde var snabbare en någonsin förr. Jag kom plötsligt på att jag alltid velat ha en Annie Hall-hatt. En sådan som jag köpte på Portobello Road 1970 när jag var i London med mamma. Det kan tänkas att det till och med var före filmen. På Åhléns där de tack och lov har allt, hittade jag en svart filthatt med brätte för 249. Aldrig har ett kontokort varit med om en snabbare transaktion. Nu var det ju inte så att jag satte hatten på huvudet när jag gick vidare till Claes Ohlson. Den fick ligga kvar i påsen. Men den styrkte mitt jag. Mina steg blev käckare, min blick klarare (tror jag) och jag kände mig inte alls så gammal och anskrämlig längre. Hemma blev det ett provande. Snygg är den men frågan är när jag kommer att bära denna skapelse. Trots allt är jag tyvärr inte Annie Hall.

Den nya väskan!

Jag satt på ett sextimmars chefsmöte i måndags. Bra möte, men långt. Redan innan hade jag lovat mig själv en present på stan när jag gick därifrån. Problemet var att jag helt glömt bort vad jag tänkte ge mig, när jag klev av på T-centralen. Glömt, glömt, glömt. Men när jag kom till väskavdelningen kom jag på vad det var. En ny väska! Nu är inte jag en väskoman, faktiskt. Ett nytt väskinköp var helt i sin ordning. Min gamla såg ut som ett containeravfall. Det ruskiga var att just den väska jag skulle köpa var slut. Så jag köpte en annan. Dyrare. Vem har sagt att shopping inte hjälper? Faktum är att det hjälper mot det mesta. I alla fall i mitt lilla triviala liv.

En ovanligt solig torsdag i mars

Sushi-lunch på filt på gräsmattan. Jag kan inte äta med pinnar trots pedagogiska instruktioner. Jag häller soja över kjolen.
Jag köper en mockakappa utan att blinka som jag sparar kvittot på, men inte tänker byta.
Jag träffar kusin Henke och fikar i ett par timmar innan han flyger hem och känner mig så varm och glad över min nära, kära och omtänksamme kusinkompis.

Bekännelser från en o-fashionista

Jag vill ha en trenchcoat! Ja, ja, bekännes härmed: gärna Madonnas. Vilket jag ivrigt förnekade när P ställde frågan rakt upp och ner: har inte ni trängts som dom andra på HM? Nänänä, njet, nonono, absolutely fucking NO. Sån är inte jag. Det är sånt som andra ägnar sig åt. Flåsar, flänger, sliter i kläder. Förnedrar sig. Inte jag inte! Men nu råkar jag BEHÖVA en trenchcoat och den råkar se ut just så där. Som Madonnas, den jag BEHÖVER.

Nu är de slut förstås. Hela kollektionen utsåld på trekvart i vanlig ordning. Och jag får gå i min gamla våröverrock, eller vad man nu kan kalla den. Den ser ut som ett väl använt militärtält, skrynklat och nött av oräkneliga fjällmarscher. Lika stor också. Jag vet inte om det var modernt med så stora rockar 1994 när plagget inköptes, förmodligen inte. Vem minns?

Man börjar bli som gammelfarfar med sina knickerbockers. Var tjugonde år är man modern igen. Men det gäller inte mig just i år. Nu är det smalt och skärp och Madonna som gäller. ÅH vad jag vill HA!!!!

Fröken nippertippa

Tänk att jag gick och köpte mig ett par ljusbruna mockastävlar! Samma vecka som TANDEN. Klart att jag fattade att TANDEN skulle kosta femtusen. Men mockastövlar är bra. Man kan vara säker på att de inte passar i något sammanhang. När det är vinter är de för kalla. När det är slask blir de förstörda. När det börjar torka upp går det inte att gå i klackar för allt grovgrus. När det är maj är de för varma. Färgmässigt passar de inte till någonting. Men väldigt bra att ha. I alla fall.

Prioriteringar

På tunnelbanan hem stod mina vänner och jag och ondgjorde oss över att det ser så överdjävligt ut hemma hos oss. Alla har det lika bedrövligt. Tomflaskor, skabbiga gardiner, rangliga bokhyllor, damm, damm, damm .Jag bestämde mig för att göra något åt saken. Ta tag i gardinerna, köpa en soffa kanske, lite kuddar och nya glas. Piffa upp. Det kan jag unna mig. Tänkte jag för mig själv när jag klev av. Och vips, utan mellantid, så stod jag utanför Elgiganten på Kungsgatan. Med en färgsprakande platspåse i handen. I den låg en ny digitalkamera. Tretusen spänn. Så nu kan jag fotografera min sunkiga kvart.

Provrumsfest för påstanter

Idag gick jag tidigare från jobbet. Jag skulle köpa jeans. Jag var vid förvånansvärt gott mod trots att det rörde sig om akutinköp av byxor med generösare midjemått. Eftersom jag tydligen är en obotlig optimist och hade trängt bort bilden av morgonens kroppsvidunder i badrumsspegeln, stegade jag in i provhytten med ett lass modejeans i storlek trettioåtta. Påpälsad naturligtvis, det är ju vinter. Jag började alltså med att krångla av mig de utslitna, numera även urvuxna jeansen och lade dem i en hög på golvet med jacka, pälsmössa, vantar, halsduk, systempåsar och en kasse med dessertostar från Hötorgshallen. Provhytten var av storlek mindre. Varje gång jag vispade runt med ett knä eller armbåge klonkade jag i någon av speglarna. Min mjölkvita lekamen gjorde sig fint i närkontakt med nämnda speglar.

Byxorna gick galant att dra upp till knäna, men inte längre. När jag skulle ta på de gamla korviga brallorna igen tappade jag balansen och klev på ostarna. Den arom de spridit redan från början blev nu intensiv. Ute i affären gick jag sedan runt, fullt påklädd igen förstås, för att leta storlekar för mogna damer. Ostpåsen hängde med, jag ville ju inte gärna att någon skulle sno den. Liksom spritpåsen. Efter tjugo byxpåtagningar, den ena mer deprimerande än den andra, bytte jag affär. Fem modebutiker senare var jag förbannat trött på vinterkläder, trött på att knyta och snöra upp mina kängor och så less på jeans att jag funderade på att bära klänning resten av livet. Men byxor blev det till slut. Två par till och med, vilket är överlägset personbästa när det gäller mig. Ett par riktigt snygga men ack så för trånga, i en prisklass som inte riktigt är i nivå med min övriga outfit. Och så ett par förståndiga tantjeans, med linning någonstans i armhålorna och så mycket löst tyg runt baken att chokladpralinerna kan hänga med ett tag till. Och här sitter jag och tröstar mig med resterna av de feta ostarna.

(Bilden lånad från Claire Bretechers seriealbum Oss kvinnor emellan...)

Les demies bouteilles

Jag sitter och glor in i DNs webbteve där vinexperten rekommenderar viner inför helgen. Det är trevligt. Trevligt därför att halvpavan får en upprättelse av helt nya mått. Det är absolut inte så att "la bottiglia piccola" enbart är tänkt för oss patetiska singlar som inte ska dra i oss ett helrör per kväll, får jag veta, hur ensamma och sorgliga vi än månde vara. Nej då. Det där har jag helt fått om bakfoten. Halvflaskorna kan med fördel nyttjas även i sällskap om två, tre eller fyra personer som kanske vill smaka ett riktigt gott vin och rentav prova på lite olika sorter i gott sällskap. Jag försöker verkligen se problematiken i detta nya, förklarande ljus. Men lyckas inte så bra. Det som kommer för min inre syn är när jag står där framför singelhyllan på Systemet. Småbuteljhyllan. Scenariot är inte helt sällan en fredagkväll framåt halvåtta på Klarabergsgatan. Jag har jobbat sent och står och velar mellan rött och vitt.

Omkring mig rör sig herrar och damer i alla åldrar, alla ensamma och vi sneglar högdiskret på varandra. Vi gör vårt bästa för att se ut som om vi ska ha den där vita tredeciliters schardonnään till SÅSEN. Men det ska vi inte. Vi ska välja vårt lilla vin, gå till nästa butik och köpa en laxkotlett och lite babyspenat och några cocktailtomater och sen ska vi gå till videobutiken och hyra precis den film vi vill se. Där har de Ben & Jerry i singelförpackning så det tar vi en av också. Det är faktiskt inte ett dugg synd om oss. Det kan bara verka så framför småvinhyllan.