Peter Karlsson och blå grodorna

Igår var jag på en livsförlängande föreställning. Peter Karlsson och Blå grodorna uppträdde i Uppsala för utsålda hus. Jag hade visserligen hört att han skulle vara sevärd, men SÅ bra! Ni vet när man ser en föreställning som är välarbetad på det där perfekta sättet att man får för sig att det är en begåvad improvisation. Total närvaro med ett hejdlöst fabulerande och samtidigt plåtkoll i uttryck och koreografi. Roligt, snällt, varmt och inkännande. Och ett musicerande med drag av både jazz och visa som träffar både hjärta och hjärna.
Tack mina darlingar A&A för en toppfödelsedagspresent och tack för godis-middag i sällskap med goda vänner. En sådan söndag och man kan möta arbetsveckan med tillförsikt.

Fyy vad läskigt

Jag åt upp hela mitt påsgodis i rekordfart. Av ren skräck. Svärsonen har nämligen varit på besök och vi bestämde oss för en mysig tevekväll med hyrfilm. Det blev Barnhemmet.

Hu vad rädda vi var. Om husspöket skramlar det allra minsta i veckan kommer han att åka på en snyting. Mina nerver är aningen i olag.

Umeå till helgen?

Den som ska vara i Umeå i luciahelgen får inte missa Musikalakademiens julshow! Skynda, skynda. Kanske har ni tur att få en biljett till extraföreställningen på lördag den 13 december klockan 15.00.

Läs även andra bloggares åsikter om Musikalakademien, julshow

Bokcirklande

I fredags var det dags igen. För läsecirkeln Septima. Tack Karin, darling, för en fantastisk kväll! Ditt gästfria hem är en lisa för en småförvirrad och uppvarvad bibliotekarie en högtryckande fredagskväll.

Bokcirkelkvällarna är ett av mina livselixir. För något år sedan läste jag inget annat än Amelia. Nu läser jag lite av varje. Mycket tack vare de ljuvt färgsprattlande damerna i Septima, som alltid sprider energi med sina infall, funderingar och idéer. Vi är inte alltid överens, närmare bestämt är vi väl aldrig överens, och det är SÅ uppfriskande. Böcker och män står på agendan, mat och vin på bordet. Är det inte fantastiskt att man knyta ihop ett samtal om Pierre Schoris nyputsade skor med den för dagen lästa romanen? I fyra timmar!

Faktaruta: Septima läste med varierande framgång och intresse Anders Paulruds bok Som vi älskade varandra. Vi åt himlagoda wallenbergare och potatismos och drack av Karins ymnigt flödande spanska vin tills vi blev yra i mössan.
Till nästa gång bryter vi mönstret (tillfälligt) att läsa samma bok. I stället väljer vi varsin bok och berättar för varandra.

Pappsen

Min far ska komma och bo hos mig ett par dagar. Storstilad som jag är av min natur erbjuder jag mig att kvista hem från jobbet dagtid för att låsa upp min lägenhet och ge honom nycklarna. En procedur som vi har genomlevt förut, så det känns tryggt och vant. Men så upptäcker jag att jag missat att föra in ett möte i kalendern samma tid. Dubbelbokning alltså. Jag gör mitt yttersta för att nå pappa för en annan mötestid. Jag ringer en gång i halvtimmen på hans mobil men får bara en konstig tutsignal som avslutar uppringningen utan krusiduller. Jag ringer hans fasta telefon där en röst meddelar att röstbrevlådan är avstängd. Jag mejlar den nya e-postdressen jag just fått men där är det heldött. Vad sysslar människan med där uppe i Lappland? Ska han inte var inne och packa inför avresan? Jag ringer hem till honom igen och lyckas nu prata in ett meddelande i falsett som uppmanar till återkoppling. Ingenting händer. Nu är klockan snart tio och jag är för trött för att engagera mig vidare. Kanske låter jag honom bara stå där med väska och förvånad uppsyn på gatan. Kanske ombokar jag mitt möte på något sätt. Jag måste sova på saken.

Sol i sinne

Ibland är det som att vara utomlands när man gästar sitt eget land. Den allra första, skälvande semesterhelgen när jag var i Göteborg kändes lite så. Jag hälsade på Ros och J och hade en topphelg. Vädret var syditalienskt, de avslappnade middagarna på gården utsökta. Barnen har köpt en pastamaskin vilket innebär hemgjord ravioli med chèvre och pinjenötter. Bland annat.

Vi strövade i delar av staden som jag inte alls känner. Vi hamnade på en halvt surrealistisk förevisning av Majgrabbarnas klubbhus i Majorna och jag köpte en bok som jag faktiskt
bläddrade i på bussen hem.




Vi såg flocken av brucebeundrarna som häckade ståndaktigt i gasset utanför hotell Elite. Kanske fick de framåt eftermiddagen se kungen, kanske inte. Han skrev visst några autografer såg jag i tidningen dan där på. Vi åt pistageglass och tittade på trutar som livnärde sig på bortslängd meximat bakom Saluhallen.



Jag gick fram och tillbaka längs Avenyn. Ett gammalt span jobbar där på en läkarmottagning och jag tänkte att kanske får jag syn på honom och kan säga morsning hur är läget. Det är klart att jag inte såg honom, och hade jag gjort det hade jag naturligtvis ändå inte hälsat. Solen sken ihållande och svetten rann så att klänningen klibbade. Som den ska göra på en riktig sommarsemester. Jag kunde spegla mig i alla solglasögon som mötte mig från trottoarserveringarna. Det kluckade och klirrade från ett ansenligt antal mittpådagenöl.

Jag läste ut två böcker och på tågresan konstaterade jag att hörlurarna till min Ipod är för stora för mina öron. Malandet från damen mitt emot mig skavde i mina hörselgångar och i alla andras hörselgångar också på det tåget.

Jag bara ÄLSKAR miniresor på några dagar. Särskilt när det innefattar att jag får vara med mina barn. Puss på er!

Stolt mor!

Jag kan verkligen inte ta åt mig äran av deras bedrifter. Men jag blir stolt i alla fall. Över ungarna. Igår bevistade jag ett föredrag där analysen av Marx påverkan från Hegel stod i fokus. Auditoriet bestod av filosofer som kunde konsten att ställa adekvata frågor och dricka vin samtidigt. Frågorna besvardes namnkunnigt av föredragshållaren. Som var min son. Applåd!
Friedrich Hegel

Rocka loss

I går var det Björkhagens dag. Festligheter och korvätande. Den där innerliga förortsatmosfären som jag nästan hunnit glömma men som utan att knacka på dörren trasslar sig rakt in i hjärtat igen, hos en i roten hängiven förorting. Fastän det är tre grader och alla sitter och sneglar misstroget mot gråmolnen på himlen, så finns skrattet och värmen där. Barnen springer och de vuxna säljer saker och är på plats. Fröken Siri och jag möts av en slump på tunnelbanan och laddar med pastasallad och cola i förväntan inför SPELNINGEN. Rockbandets första. Två månader i replokalen och så hej hopp upp på den råkalla utomhusscenen.

Ni kommer att inta världen mina darlingar! Så bra ni är. Hur kan ni vara så coola och rutinerade, det var ju typ i förrgår ni stod på fritids och sjöng i shampoflaskor?

Vi julhandlar

Igår skulle Annie och jag julhandla. Vi stämde av per telefon på morgonen. Moni skulle också hänga med, i alla fall en stund. Vi sågs klockan ett utanför Hötorgshallen. Ce och Mette dök också upp. (Fem damer som ska synka sin julhandel i City två dagar före julafton måste väl ändå vara värda all repekt. )Vi började med att staga upp oss på sushi-baren i Hötorgshallen. Vi fick bord och blev sittande någon timme. Sedan började vi titta på våra klockor, vi hade ju en del ärenden, nota bene. Det var hundra nummer före Moni i köttdisken. Vi skildes åt för att träffas på Piccolino en timme senare för kaffeintag.

Annie och jag drällde runt en stund ovan jord och köpte blockljus och saker till oss själva. Vi köpte snittamaryllisar på Hötorget och jag fick komplimanger av en man. Vi tog rulltrappan ner till Hallen igen. På mitt julbord ingår ostbricka med goda ostar, så på förekommen anledning jag gick till osthörnan och köpte den torra italienska getosten som jag aldrig kommer ihåg namnet på, en bit Morbier, någon kittost och Gorgonzola. Annie skulle ha lax. Sedan var det kaffetime. Damerna samlades och det krånglades en del med påsar. Vi pustade ut och jämförde våra fynd. Vi hälsade på människor vi känner. Runt omkring pågick handeln med de hundratusen julshopparna som var på Hötorgshallen samtidigt som vi. En far böjde sig mot sin son i tioårsåldern och förkunnade: Det här Pelle, det är helvetet på jorden. Han kanske skulle ställa sig i skinkkön, vad vet jag. Cappuccinon på Piccolino är i alla fall utsökt.

Monis H ringde. Han satt på KB och ville att Moni skulle komma dit. Vi andra bjöd in oss själva. På KB var det julstämning av det klassiskt fryntliga slaget. Ryggdunkningar och tillönskningar om en riktigt god jul. Alla våra påsar fick utan problem plats i garderoben. Amaryllisarna hade fått en egendomlig krumning över stjälkpartiet men det var ett problem som Annie och jag tänkte ta itu med senare. Vi fick mer komplimanger. Ce sa att det berodde på att vi hade flow. Jag tror henne. Vi drack ett fantastiskt vin från högländerna i Peru och gottade oss åt Mettes julklappsböcker till barnbarnen. Vi blev simmigt nostalgiska och önskade god jul till höger och vänster. Utan genans även till kändisarna vid bordet bakom. När vi löste ut våra ytterplagg för hemgång hade mina ostar lagt en markant doft över etablissemanget. Ostar med rondör, alldeles klart. När jag kom hem hade mina amaryllisar tappat stinget. De ser numera ut så här:

Jag är ute och far

I fredags skulle jag åka till Uppsala. Det kan tyckas banalt. Det gör pendlare varje dag. För mig kändes det som ett projekt. Starkt uttröttad masade jag mig till Centralen. Ett tåg med lokproblem stod överlastat på perrongen. Jag gick in i vänthallen och inväntade nästa tåg. Det skulle gå från en annan perrong. Snabb som en iller äntrade jag tåget och fick fönsterplats. Det drog ut på tiden. Efter en stund annonserades att problemtåget skulle tas ur trafik. Passagerarna från det tåget vällde fram. Perrongen var svart av folk. I tågvagnarna på det avgående tåget packades människor så hårt att de inte skulle ramla ens vid en rätt ordentlig knyck. En dam sprang fram och åter på perrongen, vildsint stirrande upp mot kupéfönstren. Hon bar en inslagen tavla med de ungefärliga måtten två gånger två meter. En herre av det elegantare slaget tog sats och HOPPADE på tåget, fastän det var helt fullt.


Tåget sattes i rörelse, en havtimme försenat. Det blev vansinngt varmt. Jag somnade med glasögon på. Efter en stund ryckte jag till och vaknade av att jag snarkade. Det är vansinnespinsamt att snarka offentligt. Jag satte mig upp med det där knycket som är så betecknande för människor som fallit i sömn i okontrollerat skick. Jag torkade dreglet från hakan och fortsatte min bokläsning som om ingenting hänt. Telefoner ringde. Meddelanden om förseningar levererades och togs emot. Jag klev av i Uppsala, gjorde det jag skulle och var fyra timmar senare på väg mot tågstationen igen för hemfärd. Mitt tåg var en och en halvtimme försenat. Vinden piskade och det började snöa finkornigt snett från norr och jag fick den Doktor Zjivago-känningen jag alltid erfar när jag fryser på tågstationer. Det var erbarmligt kallt och mina stadskläder gjorde sig inte så väl. Jag var inte ensam. Vart jag såg virades halsdukar runt öron och det stampades i backen av frusna fötter. Perrongen var åter full av huttrande tågresenärer med stela rörelsemönster. Ett tåg frustade in på perrongen med en tämligen oklar ordinarie avgångstid. Jag fick en sittplats bland en flock illaluktande ungdomar som suttit och pimplat alkoholhaltiga drycker sedan Ånge. De var mer än lovligt skräniga och det blev ingen hejd på min hemlängtan.

Men tro aldrig att jag ångrade min Uppsalafärd! Själva vistelsen var bästa tänkbara. Ankie svängde förbi stationen och plockade upp mig i Chryslern. Sedan bar det av till ett ljuvligt gott och väldoftande lucia- och födelsedagsbord som Nettan bjöd på. Älskliga, goa och glada Nettan! Nytt bedårande hus och trevliga vänner. Och sådana är alltid uppsalaturerna; roliga, uppiggande, energigivande i de bästa vännernas samvaro. Jag kommer igen om några dagar, men det är precis så förunderligt som K säger: Uppsala ligger väldigt långt från Stockholm, men Stockholm är verkligen inte långt från Uppsala.

Lucia

Mina arbetskamrater kommer senare eller går tidigare idag. De ska lussa på dagis och i skolan. Sentimentaliteten slår till igen. Jag minns de tidiga morgnarna när familjen steg upp i natten. Yra i huvudet av trötthet. Lusselinnen och glitter på galgar i hallen. Glåmighet och förväntan i salig blandning när de tidiga morgonlussebullarna doppades i chokladen. Och så iväg.

Dagisluciorna i för korta eller för långa linnen. Sugandes på de elektriska ljusen så somliga slocknar. Fröknarna med glitter i håret och tongaffel. Den ljusa sången, barnrösterna. Tomtarna som ryker ihop längst bak i ledet. Någon har klätt ut sig till gran, någon har vanliga hängselbyxor, några kryper upp i varma föräldrafamnar och skiter i traditionerna.

Stallets luciatåg! Familjen fryser nästippen av sig på ridhusets läktare, trots dubbla långkalsonger. Papporna serverar glögg och korv i stallgången. Luciashowen är bejublad. Hästarna är välryktade och har små tomteluvor.

Skol-luciorna! Liten Lull som går runt i alla klasser och sjunger Staffanssången. Storasyster i storklassen kommer hem och berättar stolt att han var så duktig.

Sångfågeln får också solosång och nästansvimmar varje gång från värmen av ljusen och sångfågelnerverna.

En lussenatt satt jag och sydde ett lucialinne till Ros av ett lakan. Affärernas linnen var tvärslut.

Spetskrage av en babyskjorta från femti-talet.

Ett annat år bakade vi pepparkakshus som blev så mjukt att det sjönk ihop till en pöl. Vi bakade ett kilo pepparkaksgrisar i stället. Ungarna hade kamrater hemma. Vi tittade på Tre kronor och åt upp kakorna till sista grisen.

I år ska jag på processamordnar-mys med glögg och bullar. Tiderna förändras och vi med dem.

Uppiggad

Jag talade med min bror. Vi bestämde att åka till IKEA efter jobbet. Såvida det inte blir snöstorm. Man vet aldrig. Jag blir så upplivad! Det var jättelängesedan. När man inte har egen bil blir turerna till IKEA rena feststunderna. Tidpunkten känns väl vald. Två veckor före jul, typ. Kommer där att kännas tomt och ödsligt tro.

Jag ska köpa:

• Vitrindörrar till en urgammal och avskavd billy ek. Må de fortfarande finnas i ek.
• Tesil. Till jobbet. Min gamla läcker.
• Julpynt. Kanske en slinga, kanske en ljusstake.
• Ljus, värmeljus, servetter (obligatorium)
• Toaborste (obligatorium)
• Glödlampor
• Kanske något oväntat festligt. En badrumsmatta ?

Facit kommer att komma.

På söndag

På söndag ska vi hjälpa Maria darling att riva ner hennes halltapeter. Jag ser fram emot det. Härligt handfast hushållsarbete. Men så är det det här med kläderna. Normalt brukar den här typen av evenemang inte vara så problematiskt ur fashionista-hänseende. Man sätter på sig ett par gamla utnötta och älskade jeans. Men för mig är det inte aktuellt. Ja ni vet. KLIMAKTERIET. Vilket utan hymmel betyder att jag ser ut som Nalle Puh numera. Och för Nalle Puh finns ingen hjälp att tillgå om man tänker jeans. Sjuttiotalets snickarbyxor hade varit bra. Men de hade nog också varit för små.
Jag kanske kommer i mjukiskjol. Det går väl också bra?

November, september och juni.

De båda äldsta barnen är födda i november och september. Höstmånader, höstbarn.

November åtti. Förstagångsmamman låg och tittade oavbrutet ner i korgen där den lilla runda och fjuniga ungen låg och snusade. Ett mirakel hade skett. Ett barn var fött. Sköterskorna arrangerade adventsljusstakarna i fönstren, jag drack varm mjölk och åt skorpor. Det skulle gynna amningen. Jag minns smulorna i sängen, fem-påmorgon-amningen i skenet av adventsljusen, brysselkålen till lunchen, doften av babyhud. Bebisarna låg i sovsal. Mammorna fick glo på de små genom fönstret. Sittringen. Den kommer jag också ihåg. Den blev en kär vän.

September åttitre. Septemberbarnet fick en turbostart. Novemberbarnet som hade hunnit fylla två och ett halvt hade kikhosta och barnsköterskorna på BBt sade vojne, vojne. Jag hade grav blodbrist. Sköterskorna sa vojne, vojne. Den handlingskraftige B tog oss från BBt fast sköterskorna sa att det borde kanske liggas kvar, mamman och barnet. Vi åkte hem. Novemberbarnet tog fram alla sagoböcker och läste högt för septemberbarnet. Pappan serverade mamman blodiga biffar. Järnvärdet steg och hostorna försvann. Septemberbarnet älskade att ligga på rygg i sin korg och titta på lampan.

Juni åttiåtta. Minstjäntan. Kom i juni. Sommarbarn. Den varmaste sommaren på länge. Vi badade och badade och junibarnet låg och dröjde sig kvar och blev nästan ett julibarn. Men så en dag kom åskan. Junibarnet fick bråttom ut. Himlen small så vi trodde att sjukhustaket skulle ramla in i förlossningssalen. Det var 30 grader varmt mitt i natten och alla fönster var öppna och alla nattens föderskor födde på rekordtid. Ylande ut i sommarnatten. På morgonen efter det stora skyfallet kom novemberbarnet och septemberbarnet och lade sig i sängen bredvid den minsta syster de sett. Mamman fick teckningar där det stod GRATIS MAMA. Hormoner och tårar stänkte.


Och det här kommer jag alltid att tänka på när midsommarblomstren blommar, när skolbarnen just köpt nya pennskrin och som nu, när adventsljusstakarna börjar pryda fönstren.

De ljuvliga barnen som har blivit så stora. Jag blir SÅ sentimental.

Kalas!

Jag ska på födelsedagskalas i morgon kväll. Jag ska ha min röda klänning och de röda skorna med smal klack som jag ärvt av Ros. Men först ska jag bara fettsuga magen, lägga in lite botox under kindknotorna, sola solarium, styrketräna tricepsen, färga/klippa/permanenta håret, lägga pancake och dricka en halvliter blutsaft så att jag ser ut som folk. Eller så inte. Jag får väl duga som jag är. Intala mig att det är den inre skönheten som räknas. Ha, ha, ha.

Ljuvlig semester

Nu har jag kommit hem från den ljuvligaste lilla minisemester. Sonen, mellanbrorsan och jag stuvade in oss i ett ryanairplan och slöt upp hos familjen på kontinenten. Så trevligt hos min gästfria bror! Så mysigt att få andas lite Frankrike, sniffa lite Tyskland och njuta rätt mycket Luxemburg. Och få träffa Cocos! Som vi längtat efter. Och de små grynen, som växer för varje gång man ses. Bilderna får prata den här gången.
(Som det går att klicka på så att vi syns ordentligt.)

Familjen samlad (i alla fall delar av den). Det blir inte så ofta, men är desto roligare när vi ses.

Franskt varumärke?

Metz. Trevlig stad i norra Frankrike som går bra att återkomma till många gånger.

La petite Suisse i norra Luxemburg. Ronjaskog säger barnen.

Mina underbara ungar - en gång till

Jag får sån energi av att ha er omkring mig! Senaste helgen var full av mina storbarn som sov över. Och av god mat, spännande filmer, diskussioner om Scorsese verkligen är så bra som det sägs, Nationalmuseum, promenad, godis och en massa skratt. Och en rekordlång söndagsfrukost med kaffe och ostar och marmelader och morgontidningar. Och så ringde vi till lillasyster som blev en smula avis för att vi hade det så bra. Fastän hon har det lika bra hon, därborti Europa.

Ångermanländsk hösthelg

Färjan stånkar oförtrutet fram i natten. Vi är framme vid vårt mål. Det är fredag kväll. Hösthelg på den ångermanländska skärgårdsön. Och, nej, det finns ingen kiosk att köpa hembygdssouvenirer i medan man väntar till nästa färja ska gå. Det finns två färjegubbar i lysande västar och det finns två gula lampor på ösidan som visar vägen över sundet. Annars är det svart. Men vi är inte ensamma. En bil till har rullat på. När vi kommer till torpet dricker vi te och punch och äter en tunnbrödskiva med honung. Sedan ramlar vi i säng. Vi sover oroligt. Jag drömmer om jobbet. Det är svårt att släppa vardagen. När dagen ljusnar äter vi frukost och gör en liten utflykt. Vi tittar på den vitmålade träkyrkan och vi vänder på stenar vid uthavssidan. Vi fryser om fingrarna när vi ska fotografera. Den första vinterdagen ger sig till känna. Det är vindstilla. Sedan gör vi pannkakor och dricker mera punch. Sover middag. Och plötsligt är det middagsdags med mor och G. Skratt och prat. Och så är det sovdags igen. Svart natt utan stjärnor. Grävlingen skrapar i buskarna, eller är det under huset? En typisk hösthelg. Vi har stirrat över fjärden ganska mycket. Vi är tillfreds med att återvända til stan. Vi funderar på om filmerna på bussen kommer att vara lika usla på nervägen. I Hudiksvall äter vi grovarbetarportioner av skinkstek och sås. När vi vaknar på Cityterminalen har vi ränder av våra regnjackor i ansiktet. Det var en riktigt lyckad helg.

Härlig helg

Ibland är helgerna precis så som man vill att de ska vara.

Start fredag kväll med Stockholms coolaste och roligaste bokcirkel. Tack Monica för den goda maten och den självklara gästfriheten. Och tack till bokmalarna som berikar mitt liv med visheter och roligheter och som njuter lika mycket som jag av god mat och några glas rött och så lite bokprat förstås. Jag vinglade in i lägenheten klockan 2 på morgonen där sonen låg ned bäddad i gästsängen och undrade vad morsan egentligen hade för sig mitt i stockholmsnatten.

Lördagen skulle Cocos ha beskrivit som "fett chill". Jag mötte Ankie och lill-Anna vid 12. Vi köpte blommor på Hötorget och pratade. Intog italiensk mat bland turisterna i Gamla stan och pratade ännu mer. Kyparen var nittifem och sur och såg möglig ut. Han trampade i Ankies väska som låg pyttelite i vägen. Gubben småväste och såg ut som om han tänkte slänga ut oss för oordnat uppträdande. Han fick ingen dricks men maten var god.

När vi var mätta gick vi på vernissage i Gamla stan och beundrade stor-Annas konst och fick inspiration och motivation. (Love your art Anna!) Och träffade gamla och nya vänner och bekanta. Vi pratade vidare.

Promenad till söder där befolkningen har korviga yllestrumbyxor och håret färgat i nyanser som inte går att köpa hemma i Vasastan. Men vad gör det, vi älskar Söder i alla fall. Plötsligt var vi lite frusna och kaffesugna och hittade ett förtjusande kafé på Bondegatan där personalen var älskvärd men glömde bort allt vi beställde. Men det gjorde ingenting för de kom trippande med kaffet och juicen och morotskakorna omedelbums när vi sade till.

På lördagskvällen var jag trött och kände mig så behaglig. Åt rester och pratade i telefon.

Nu: söndag.

Jag har ätit frukost och druckit kaffe i två timmar. Jag får göra vad jag vill utom att sätta sprätt på pengar och det känns befriande och lyxigt. Jag tror att jag ska städa lådor och läsa IKEA-katalogen. Det ligger helt rätt en helg som den här.

Alldeles, alldeles underbart...

Ja bättre kunde det inte bli. Bröllopet. Att se sin dotter gå uppför altargången och se så lycklig ut. Det var en upplevelse. Så söt, så beslutsam, med den mest förtjusande unga man vid sin sida. Allt var perfekt. Vigselceremonien var högtidlig men avslappnad. Sångerskan sjöng bedårande. Gästerna var glada och maten topp. Det är svårt att beskriva. Det får bli lite bilder. Inte mina dock. Jag avstod från fotande. Jag ville uppleva min dotters bröllop utan att behöva se det genom en lins. Bilderna är Cocos, tack för flitigt fotograferande!

The lovely couple!

Förväntansfulla gäster i kyrkan

Tårtan. Vit prinsess.


Bröllopsdans.

Föräldrarna.

Syskonen

Mormor och farmor.

Morbröderna

Moster, morbror och syskonbarn.

Kusinerna och kusinbarnen.

De Goda vännerna.

Några höll tal...

...och sedan blåste dansen igång.

Och för er som undrar hur det gick med klänningarna. Här är de.