Jag är ute och far

I fredags skulle jag åka till Uppsala. Det kan tyckas banalt. Det gör pendlare varje dag. För mig kändes det som ett projekt. Starkt uttröttad masade jag mig till Centralen. Ett tåg med lokproblem stod överlastat på perrongen. Jag gick in i vänthallen och inväntade nästa tåg. Det skulle gå från en annan perrong. Snabb som en iller äntrade jag tåget och fick fönsterplats. Det drog ut på tiden. Efter en stund annonserades att problemtåget skulle tas ur trafik. Passagerarna från det tåget vällde fram. Perrongen var svart av folk. I tågvagnarna på det avgående tåget packades människor så hårt att de inte skulle ramla ens vid en rätt ordentlig knyck. En dam sprang fram och åter på perrongen, vildsint stirrande upp mot kupéfönstren. Hon bar en inslagen tavla med de ungefärliga måtten två gånger två meter. En herre av det elegantare slaget tog sats och HOPPADE på tåget, fastän det var helt fullt.


Tåget sattes i rörelse, en havtimme försenat. Det blev vansinngt varmt. Jag somnade med glasögon på. Efter en stund ryckte jag till och vaknade av att jag snarkade. Det är vansinnespinsamt att snarka offentligt. Jag satte mig upp med det där knycket som är så betecknande för människor som fallit i sömn i okontrollerat skick. Jag torkade dreglet från hakan och fortsatte min bokläsning som om ingenting hänt. Telefoner ringde. Meddelanden om förseningar levererades och togs emot. Jag klev av i Uppsala, gjorde det jag skulle och var fyra timmar senare på väg mot tågstationen igen för hemfärd. Mitt tåg var en och en halvtimme försenat. Vinden piskade och det började snöa finkornigt snett från norr och jag fick den Doktor Zjivago-känningen jag alltid erfar när jag fryser på tågstationer. Det var erbarmligt kallt och mina stadskläder gjorde sig inte så väl. Jag var inte ensam. Vart jag såg virades halsdukar runt öron och det stampades i backen av frusna fötter. Perrongen var åter full av huttrande tågresenärer med stela rörelsemönster. Ett tåg frustade in på perrongen med en tämligen oklar ordinarie avgångstid. Jag fick en sittplats bland en flock illaluktande ungdomar som suttit och pimplat alkoholhaltiga drycker sedan Ånge. De var mer än lovligt skräniga och det blev ingen hejd på min hemlängtan.

Men tro aldrig att jag ångrade min Uppsalafärd! Själva vistelsen var bästa tänkbara. Ankie svängde förbi stationen och plockade upp mig i Chryslern. Sedan bar det av till ett ljuvligt gott och väldoftande lucia- och födelsedagsbord som Nettan bjöd på. Älskliga, goa och glada Nettan! Nytt bedårande hus och trevliga vänner. Och sådana är alltid uppsalaturerna; roliga, uppiggande, energigivande i de bästa vännernas samvaro. Jag kommer igen om några dagar, men det är precis så förunderligt som K säger: Uppsala ligger väldigt långt från Stockholm, men Stockholm är verkligen inte långt från Uppsala.