Peter Karlsson och blå grodorna

Igår var jag på en livsförlängande föreställning. Peter Karlsson och Blå grodorna uppträdde i Uppsala för utsålda hus. Jag hade visserligen hört att han skulle vara sevärd, men SÅ bra! Ni vet när man ser en föreställning som är välarbetad på det där perfekta sättet att man får för sig att det är en begåvad improvisation. Total närvaro med ett hejdlöst fabulerande och samtidigt plåtkoll i uttryck och koreografi. Roligt, snällt, varmt och inkännande. Och ett musicerande med drag av både jazz och visa som träffar både hjärta och hjärna.
Tack mina darlingar A&A för en toppfödelsedagspresent och tack för godis-middag i sällskap med goda vänner. En sådan söndag och man kan möta arbetsveckan med tillförsikt.

Se filmen

Den där Scott Thomas-filmen var precis så bra som jag misstänkte. Gå genast och titta på den. Men ta med en hushållsrulle och träna hemma först. På att snörvla ljudlöst.
Faktaruta: Jag har älskat dig så länge. Som avslöjar:

• ett knepigt systerskap
• en trulig kåkfarare
• en valpig och välmenande lillsyrra
• en fransk bedårande småstad
• en extremt begåvad barnskådespelerska

Kristin Scott Thomas

Jag hörde att det kommer en ny fransk film med Kristin Scott Thomas i en av rollerna. Huvudrollen kanske till och med. Den blir det till att se. Jag älskar hennes gåtfulla, garbomystiska uttryck. En vassing.

Faktaruta: Jag har älskat dig så länge. Premiär typ nu.

Vinter i Stockholm

Vinter i Stockholm när det är som bäst. (Igår)

Vinter i Stocholm när man blir blöt om tårna även i nyinköpta kängor.

Då är det bra att ha väninnor som föredrar inomhuskultur. Solis och jag såg Vårsalongen som var ovanligt varierande och bra.

Och så tog vi förstås den obligatoriska fikalunchen på Blå porten efteråt, där vi satt och rapade giftigheter om bufflar i vår omgivning. Styrkta av soppa, konst och skitprat åkte vi hem och fann den söndagsfrid som är oss så väl förunt.

Shortcoming

Tyvärr sjunger jag som en potta, men jag har ändå hyfsat gott gehör. Jag lyssnar på Melodifestivalen och mår inte riktigt bra.

Fastnaglad i biofåtöljen

Fy, fy vilken hemsk film! Men bra också. Men HEMSK. De två töserna längst bak satt och kramade sina näsdukar och drog efter andan. Efteråt var vi helt ur balans. En av filmens begåvade skådespelare heter Jason Butler Harner och han ser ut så här normalt. I filmen vi såg var han ett monster.

Faktaruta: Vi såg filmen Changeling med Angelina Jolie, John Malkovich och andra.

Ingen Gomorra i fredags

Jag läste inte ens hundra sidor, fastän den lär vara så fantastisk. Camorraboken. Mina darlingar i bokcirkeln hade inte heller läst, förutom värdinnan förstås. Hon hade läst boken, fixat i köket och lagat den godaste maten. Tack Connie för en toppkväll! Så vi pratade om annat i fredags stället. På våra bokcirkelkvällar gör vi nämligen vad vi vill. Fastän i fortsättningen ska jag försöka att inte vilja dricka sådana ofantliga mängder rött vin. Det är inte bra för håret.

Sen ankomst på grund av giltigt förhinder

I dag stövlade jag in på min arbetsplats sist av alla. Lite ankommen av gårdagens fryntligheter på lokal med ölrättigheter, men mest var det Carl-Johans fel. Han tog nämligen plats i tevesoffan kvart i åtta på morgonen. Verserad, artig och avslappnad satt han där och förtjusade sin samtalspartner. Min svaghet för den mannen är dokumenterad. Nu kommer han med en ny roman. Jag hoppas på offentliga uppläsningar så att jag kan sitta och gotta mig i auditoriet. Och ja. Jag ska läsa romanen.

Snurrar i huvudet just nu...

• Gomorra. Den ska ju vara så bra. Och jag kommer inte någon vart. Måste man komma ihåg alla personer? Jag blir dizzy. Gomorra är boken till nästa bokcirkelläsning, så jag måste skärpa til mig. Räcker det om man ser filmen?
• Allt om min mamma. Kritikerna tycker sådär. Publiken tycker om den. Jag ÄLSKADE den. Att känslorna inte når fram till publiken, tycker jag är pretentiöst nonsenssnack. Vi var i alla fall en salong som berördes ordentligt under gårdagens matinéföreställning. Dessutom är det roligt att se den nya generationen begåvade skådespelarna ta sats och plats på scenen.
• Gaza. Jag försöker förstå vad som händer men fattar ingenting. Bara att det är hemskt. Beordrar mig själv omläsning av följande böcker för att få lite perspektiv: Inshallah, Det förlorade landet.
• Traktordäcket runt magen. Hur i hela friden hamnade det där? Träningspasset klockan fyra: be there!

Lyckligt övertagande

Jag är i allmänhet extremt skeptisk till att man överlåter roller skådespelare emellan, när teveserier ska fortsätta i nyinspelade säsonger. (Gud vilken konstig mening men i alla fall.)

När jag såg att Anna Pettersson inte skulle fortsätta att vara Eva Höök, blev jag rätt och slätt vredgad. En favoritserie med en favoritskådis som skulle undergå ett sånt ingrepp! Vafaan! Jag tänkte verkligen inte titta. Men så såg jag att den nya Höök skulle spelas av Cecilia Ljung. Jag gillar ju henne också, så jag bestämde mig för att smygtitta. Och hon var lika bra! Lika mycket Höök, samma tjuriga snut och ändå med total integritet och ett uttryck som inte avslöjar ett skit men säger absolut allt. Applådåskor. Jag bara älskar den serien.

Läs även andra bloggares åsikter om Höök

Litteraturen som kunskapskälla

Gode gud, storstan ÄR verkligen farlig. Vad var det jag sa. Jag ligger och vrider mig i sängen, klockan är 01.05. Cocos har höstlov och är ute i citydjungeln och lockas av nattlivets sirener. Tror jag. Jag har sänglampan tänd och späder på mina kunskaper om HUR DET ÄR!!! genom att läsa Lapidus Aldrig fucka upp. Glåmiga småflickor som utnyttjas å det grövsta, hypade iraksoldater med förvridet rättspatos som skjuter skallen av folk, mafiosos som ler falskt med diamanttänder, missledda albypojkar som pratar egendomlig svenska och dricker muskelbyggardrinkar med samma fart som Carrie Bradshaw dricker Cosmopolitans. Och allt händer i krogmiljöer där prinsessor är på vift.

Klart att ens fantasi skruvar till. Jag ser inte en normal människa framför mig där jag ligger och tokstirrar i sovrumstaket. I stället ser jag påtända, oberäkneliga, aggressiva och sinnessvaga skurkar. Som snärjer, överfaller och lurar mitt lilla barn. Stackars unge! Klart hon ringer och har ångest framåt natten. Ångest för att hon befunnit sig i ett rum utan mobiltäckning så att hon inte kunde ringa hem och lugna mamma. Ibland misstänker jag att jag förstör mina barn mer än vad pundarna på skolgårdarna någonsin lyckats med.

I den överfulla tunnelbanan klockan halv åtta morgonen därpå, ser folk ut som de brukar. Inga testosteronstinna grobianer som överfaller medpassagerarna, inga krypskyttar från forna Jugoslavien, inga dagenefterfestare på avtändning. Människorna som omger mig har vindtygsjackor och småfett hår, skrynkliga kostymer och beiga kappor. Axelremsväskor i fuskläder. De ser inte jättelyckliga ut, men heller inte direkt missbelåtna. Lagom välmående, lagom uttråkade. Den enda som ser ut som ett vrak med ringar under ögonen och ryckig gång är jag själv. Min nästa bok att läsa får bli något från Viveka Lärns Saltön. Jag måste hålla mig borta från stureplansdrogandet ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om Jens Lapidus

Bokcirklande

I fredags var det dags igen. För läsecirkeln Septima. Tack Karin, darling, för en fantastisk kväll! Ditt gästfria hem är en lisa för en småförvirrad och uppvarvad bibliotekarie en högtryckande fredagskväll.

Bokcirkelkvällarna är ett av mina livselixir. För något år sedan läste jag inget annat än Amelia. Nu läser jag lite av varje. Mycket tack vare de ljuvt färgsprattlande damerna i Septima, som alltid sprider energi med sina infall, funderingar och idéer. Vi är inte alltid överens, närmare bestämt är vi väl aldrig överens, och det är SÅ uppfriskande. Böcker och män står på agendan, mat och vin på bordet. Är det inte fantastiskt att man knyta ihop ett samtal om Pierre Schoris nyputsade skor med den för dagen lästa romanen? I fyra timmar!

Faktaruta: Septima läste med varierande framgång och intresse Anders Paulruds bok Som vi älskade varandra. Vi åt himlagoda wallenbergare och potatismos och drack av Karins ymnigt flödande spanska vin tills vi blev yra i mössan.
Till nästa gång bryter vi mönstret (tillfälligt) att läsa samma bok. I stället väljer vi varsin bok och berättar för varandra.

Kulturhysteriskt

Förra helgen överdoserade vi närapå, Annie och jag. På fredagen blev det tre och en halv timme Tre systrar på Stadsteatern. De är SÅ bra de där tjejerna. Och grabbarna med för den delen. Min absoluta övertygelse är att regissören har en del med resultatet att göra. I det här fallet, Alexander Mörk-Eidem. Jag hade förväntningar. Och det var strålande. Hemskt, förstås. Ångest. Men glänsande. Mycket snor och utsmetad mascara. På scenen och i salongen. Teater med nerv utan en massa påklistrat teatraliskt trams, om ni fattar. Jag är av den bestämda uppfattningen att en pjäs tål ganska tuffa dramaturgiska ingrepp, om teatermakarna är pålitliga. Jag är en ivrare av moderna tolkningar. När de är bra. Liksom en ivrare av traditionella tolkningar. När de är bra. När teater är dålig är den dålig av andra orsaker.

På söndagen var vi på Konserthuset och lyssnade på en engelsk konsertpianist som spelade Ravels Vänstra hand-stycke, vad det nu heter på riktigt. Jag fick nästan ont i huvudet av att koncentrera mig. Mellan kulturupplevelserna satt vi på Teaterbaren och drack rött vin på glas och kände melankolin inom oss. Vi försökte reda ut våra liv. Vid ett bord bredvid satt ett sällskap i övre åldersregionerna, med ådrade näsor och generöst med sprit på bordet. Med armarna om varandras ryggar sjöng de sorgsna visor på något språk med öststatsklang. För att därpå bullra ut i en munter sång med hickanden och skratt. Annie och jag bytte bord. Då skrattade de så att de grät. Vi blev ännu mer melankoliska och drack ännu mer vin. På det hela var det en fantastisk helg.

Elefanterna trumpetar

Jag är mot bättre vetande förtjust i dem. Ni vet, elefanterna på parnassen. Jag råkar tycka att det finns vissa kvaliteter. Nu har den ene retat upp den andre. Tompa beskyller Larsa för att vara grund. Lite halvt på dekis efter åttiotalshöjdarna som var granne med gud. Själv besväras Tompa av att han inte på ett tillräckligt finkänsligt sätt kan tacka nej när Larsa erbjuder honom att regissera hans pjäser. Tompa sätter hellre upp Ibsen eller Pinter. Jo man tackar. Men finkänslig, nja jag vet inte. Jag tycker nog att Tompa fläskar på rätt bra när han kräks över Larsas skaldjursfaiblesse och tillhörande magknip. Jag har inte läst dagboken (eller vad det är), men jag ska. Var så säker. Ce säger att man skrattar hela resan till jobbet. Jag älskar den där typen av sofistikerat skitprat. Det jag inte fattar är att de gitter bråka. Båda är giganter i sin branch. VEM ifrågasätter egentligen deras storheter? Och vem intresserar sig för att stå och heja på än den ena än den andra? Två präktiga gamla hannar som vässar sina betar och rusar mot varandra för att vi markattor ska vara helt säkra på vem som är virilast. Min snaskiga fantasi målar upp att det är en kvinna med i bilden. Vem kan DET vara?

Läs även andra bloggares åsikter om Thommy Berggren, Lars Norén

Läsecirkelboken

Jag är på sidan 161. Hur långt har ni kommit? Förlåt, förlåt. Nästa gång jag får välja bok ska jag ta någon tunnare. Om jag får fortsätta att vara med i läsecirkeln efter den här provokationen vill säga. Kvar att läsa till nästa träff: 656 sidor.

Faktaruta: Läsecirkeln Septima läser just nu Rafik Schamis Kärlekens mörka sida. Läsecirkelmedlemmarna turas om att välja bok. Sist var det min tur.

Älskaren

Det är min tur igen. Att husera läsecirkeln. Det är ganska prick ett år sedan vi var här. Det ska bli kul. Det är alltid kul med läsecirkeldamerna. Det är rätt mycket runtomkringprat. Men väldigt bildat. I alla fall i början. Till seden hör (vi har varit snabba att ange tonen för de här träffarna) att vi brukar korka upp ganska många vinflaskor. Det gör att diskussionerna flödar med en viss frispråkighet. Vi surfar runt rätt hämningslöst mellan det litterära observationerna och de egna erfarenheterna om man så säger.

Just nu läser vi Duras Älskaren. Jag har läst den förr, den är bra. Men den här gången har jag lånat bibliotekets exemplar och det är full av understyrkningar, krumelurer som jag inte kan tyda och marginalanteckningar som är helt hypade. Det stör min läsning oerhört. Den här hysteriskt antecknande personen har nämligen gjort anteckningar på helt andra ställen än vad jag skulle ha gjort. Min läsning har övergått till att försöka tolka vad X menar med att skriva CU överallt där modern nämns. Inte i specifika sammanhang utan varje gång hon säger något, uträttar något, eller bara beskrivs som person. En massa andra stycken, som jag själv hänförs av, står helt fria från denna klotter-tourette. Det är ju smått stressande att upptäcka att man går igång så av vad någon helt okänd läsare har noterat i en bok, boken är inte ens min, men det känns ändå som om någon pinkat i mitt revir. Jag måste försöka skita i den där X och läsa vidare i stället, så att jag blir klar någongång. Förhoppningsvis kommer jag att komma ihåg något litet stycke av handlingen. Som inte nödvändigtvis handlar om modersbilden.

Vildanden och den überpretentiösa publikkritikern

Jag har svårt att fördra människor som tisslar och tasslar på bio. Men jag kan stå ut med det så länge de inte väsnas för mycket, börjar byta plats med varandra eller häller pop-corn över mina kläder. Men på teatern, då blir jag stilfascist ögonaböj. Jag vet att det inte är pk, men nu är jag en gång sådan. Teatern är till för alla och alla kan njuta av mediet, det tycker faktiskt jag också. Och tänk bara på the Globe på 1600-talet när alla var där och alla var fulla och glada och man kastade färdigtuggade rester av matsäcken på skådespelarna om pjäsen inte var till belåtenhet. Ja, ja jag vet. Jag vet. Visst är det en härlig tanke.

Men så sätter jag mig i teatersalongen för att avnjuta Vildanden och två damer ur publiken som uppenbarligen är mer lomhörda än jag, börjar genast samspråka: Oj nu tappade jag boken på golvet. Ser du den? Näe. Men vart tog den vägen. Hyssjningar. Jag blir svettig i handflatorna. Vad säger han? Hör du vad han säger? Näe. Jag jag hör då ingenting. Väldigt vad tyst de pratar. Hör du? Näe. Hyssjningar. Detta till öppningsreplikerna mellan Gregers Werle och Hjalmar Ekdal, som är viktiga så tillvida att de anger tonen för resten av föreställningen. Tycker jag då, som alltså är en riktig surkärring. Sedan pratar inte damerna mer, tack och lov.

Men vad är det med detta skrattande på teatern? Jag begriper inte. Så fort skådespelarna går in på scenen börjar någon skratta. Oavsett pjäs. Den som någon gång kommit i kontakt med Ibsen vet att han må vara mångbottnad, men det är inte för sina buskisskämt han gått till historien. Och visst, jag kan också dra på munnen åt farfar Ekdal när han rumsterar i sin imaginära skog. Eller när Hedvig och Hjalmar sjunger opera. Men det är en vemodets tragikomik som snarast bereder vägen för dramats peripeti. Jag kan för mitt liv inte fatta hur man kan lägga av ett pärlande skratt när den i kropp berusade men i tanken nyktra doktor Relling avlevererar sina farhågor om sanningsbekännelsernas överlägsenhet. Jag har svårt att tro att Globe-publiken skulle varit så omdömeslös.

För övrigt, om ni inte sett Vildanden på Stockholms stadsteater: marsch pannkaka och gå och köp biljetter. Men skratta för faan på rätt ställe!

Bokhyllan behöver ordnas, typ NU

I söndags var det så här fint väder.

Då var jag inte ute och promenerade, fastän jag borde. Bilden är från förra söndagens Rålis-runda. Nej i söndags fick jag för mig att jag var tvungen att städa bokhyllorna. Sätta alla böcker i bokstavsordning. De har stått huller om buller i två och ett halvt år. Sedan inflytten närmare bestämt. Och det har gått bra hittills, men i söndags var det dags för ett städutbrott. Aldrig urkliven pyjamasen for jag omkring och flyttade böcker. Efter fyra timmar mådde jag illa och gick och lade mig. Då såg det ut så här.

Klockan fyra insåg jag att ingen människa i hela världen skulle komma och städa upp efter mig. Så jag klev upp och fortsatte och blev så småningom belåtet färdig.

Jag fantiserar alltid om böckerna när jag går igenom bokhyllan. Jag undrar om Werup trivs där bredvid Wine, och jag undrar vad Sara Lidman och Stig Larsson tisslar om när de står där och trycker mot varandra. Det är lite som Sagan om den ståndaktige tennsoldaten. Tingen får liv i min överhettade städhjärna. Sedan tummar jag alltid på de sladdriga franska pocketarna som jag köpte i Frankrike på sjuttiotalet. De håller inte ihop, de har märkliga fläckar och bladen är gråbruna. Jag funderar alltid på att slänga dem. Göra rent hus liksom. Vem kommer att läsa om Le noeud de vipère? Någonsin! Men de får vara kvar. I mina hyllor får det mesta bli oslängt. Till och med gamla deckare får nåd. Och vem ska annars prata med Maupassant om jag kastar Mauriac? Det är en fråga det.

Sedan gick jag tillbaka till sängen med matbricka och folköl och glodde på ett par avsnitt av Sex and the city. Det var den helgen.

Experten rekommenderar

I morse hade jag som vanligt morgonteven på i bakgrunden medan jag rusade av och an. Jag lyssnar aldrig så noga på spelrecensionerna, de är ointressanta för min del. Men i morse kunde jag inte låta bli att snappa upp lanseringen av ett nytt spel, där tevetittarna även rekommenderades till inköp av ny dator om man inhandlade nämnda, uppenbarligen märkvärdiga spel. Om datorn är äldre än tre år, då ska man köpa en ny för att maxad spelextas ska uppnås.

Jag skulle tippa att uppmaningen applåderas av landets barnfamiljer. Särskilt de med tonåringar. Och så här i januari när de nyss så glittrande julklapparna är inaktuellare än någonsin, känns det säkert fint att få inköpa en sprillans ny dator. När skolorna hurtigt uppmanar till att se över skid- och skridskobeståndet eftersom februari nalkas med skid- och skridskoövningar på gymnastiktimmarna (det kommer säkert snö!!) och när föräldrar påminns om att det är dags att börja pusha ungarna att sälja salamikorvar och cocosbollar inför den kommande skolresan; då kan det väl vara trevligt att drömma sig bort med ett par käcka månglare på elgiganten. Så kan man se fram emot att i kvällningen, i det allra modernaste av milt datorljussken, spela loss medan man mumsar av de cocosbollar som man har frysen full av, eftersom barnen bara sålt en tiondel av sin beskärda del.

Myggor och tigrar

Jag är ju inte den briljantaste av litteraturtyckare, inte heller snabbläsande och knappast särskilt påläst. Men nu har jag i alla fall ett halvår efter alla andra läst Maja L.s Myggor och tigrar. Och även om diskussionen i högsta grad är yesterdays news kan jag inte låta bli att tycka någonting. Jag sträckläste nämligen boken och njöt varenda minut. Jag tyckte helt enkelt att den var förträfflig. Jag är inte dummare än att jag fattar att det kan vara störande för namngivna kulturprominenser att figurera som de gör, men å andra sidan är det (som ett antal personer konstaterat före mig) knappast första gången det förekommer i världslitteraturen. Jag har inte följt varenda stavelse i den här debatten, men kan från min blygsamma position som en nobody tycka att fokuset låg lite mycket på författarens så kallade skandalösa utgjutelser. Som den vanliga läsare jag är, utan någon som helst privat eller personlig relation till Vallgren/Jaenssen/Lappalainen, struntar jag rätt blankt i vad de är för sorts personer och vad de gör. Jag är inte så intresserad av om Lundgrens iakttagelser är sanna eller påhittade eller sjukliga fantasier, jag läser och njuter för att det är en god historia. Och det är det, och det är det som jag tycker har kommit lite väl i skymundan. De omsorgsfullt repetitiva beskrivningarna av de napolitanska kvarteren där hon bor är förnämliga, jag känner dofterna från vesporna och ser grönsakshandlarna framför mig när jag lutar mig (jag menar när Maja lutar sig) över det skrangliga balkongräcket och sedan försöker urskuldra sina nyfiken-i-en-strut-manér genom att retirera baklänges och dra för gardinerna i lägenheten. Och kärlekshistorierna, otroheterna, intigerna, beskyllningarna. Jamen herregud. Vem känner inte igen sig? Det är väl ändå så där livet är. Och Maja Lundgren beskriver det prick-i och att hon sen inte tycker att Den vidunderliga kärlekens historia är det bästa hon läst kan man väl strunta i att hålla med om, om man inte vill.