Fyllkajor, mallgrodor och helt vanliga dårfinkar

När Solis och jag var på krogen häromsistens blev jag uppvaktad av en herre. Ganska snygg med propra kläder och vårdad frisyr. Men full som ett kryss. Han ställde sig så nära och pratade så intensivt att mina glasögon immade igen. Det hade väl gått an om han hade haft något vettigt att säga. Det hade han inte. Han gaggade oavbrutet på om hur förfärlig jag förmodligen tyckte att han var. Jag blev rätt less och sa åt honom att han var en trist figur som kunde gå hem och lägga sig eftersom hans enda företräde var att vara full. Tror ni att han skamset drog sig tillbaka och bad om ursäkt? Nehej då. Han blev stött och sur. Tyckte att jag var en dryg djävel som inte föll för hans pojkaktiga charm. Han stod kvar och gnällde över min småaktighet och förutsåg min framtid som spinster till döddagar. Hur tänker en man som uppträder på det viset? Är det så att bara för att jag är halvgammal, smygfet och småtrist måste bli hänryckt så fort första bästa jubelåsna visar intresse? Om jag eller Solis hade raglat omkring och stött på män med sluddrande och osammanhängande tungomål har jag en känsla av att vi skulle blivit hämtade av ordningsmakten. Smärttröskeln för kvinnligt störbeteende är låg. Den av sprit fullständigt intelligensbefriade mannen stolpade iväg och tryckte upp en annan dam mot bardisken. Hon log hela hon och de dansade tryckare resten av kvällen. Är det mig det är fel på?

Vinter i Stockholm

Vinter i Stockholm när det är som bäst. (Igår)

Vinter i Stocholm när man blir blöt om tårna även i nyinköpta kängor.

Då är det bra att ha väninnor som föredrar inomhuskultur. Solis och jag såg Vårsalongen som var ovanligt varierande och bra.

Och så tog vi förstås den obligatoriska fikalunchen på Blå porten efteråt, där vi satt och rapade giftigheter om bufflar i vår omgivning. Styrkta av soppa, konst och skitprat åkte vi hem och fann den söndagsfrid som är oss så väl förunt.

Litteraturen som kunskapskälla

Gode gud, storstan ÄR verkligen farlig. Vad var det jag sa. Jag ligger och vrider mig i sängen, klockan är 01.05. Cocos har höstlov och är ute i citydjungeln och lockas av nattlivets sirener. Tror jag. Jag har sänglampan tänd och späder på mina kunskaper om HUR DET ÄR!!! genom att läsa Lapidus Aldrig fucka upp. Glåmiga småflickor som utnyttjas å det grövsta, hypade iraksoldater med förvridet rättspatos som skjuter skallen av folk, mafiosos som ler falskt med diamanttänder, missledda albypojkar som pratar egendomlig svenska och dricker muskelbyggardrinkar med samma fart som Carrie Bradshaw dricker Cosmopolitans. Och allt händer i krogmiljöer där prinsessor är på vift.

Klart att ens fantasi skruvar till. Jag ser inte en normal människa framför mig där jag ligger och tokstirrar i sovrumstaket. I stället ser jag påtända, oberäkneliga, aggressiva och sinnessvaga skurkar. Som snärjer, överfaller och lurar mitt lilla barn. Stackars unge! Klart hon ringer och har ångest framåt natten. Ångest för att hon befunnit sig i ett rum utan mobiltäckning så att hon inte kunde ringa hem och lugna mamma. Ibland misstänker jag att jag förstör mina barn mer än vad pundarna på skolgårdarna någonsin lyckats med.

I den överfulla tunnelbanan klockan halv åtta morgonen därpå, ser folk ut som de brukar. Inga testosteronstinna grobianer som överfaller medpassagerarna, inga krypskyttar från forna Jugoslavien, inga dagenefterfestare på avtändning. Människorna som omger mig har vindtygsjackor och småfett hår, skrynkliga kostymer och beiga kappor. Axelremsväskor i fuskläder. De ser inte jättelyckliga ut, men heller inte direkt missbelåtna. Lagom välmående, lagom uttråkade. Den enda som ser ut som ett vrak med ringar under ögonen och ryckig gång är jag själv. Min nästa bok att läsa får bli något från Viveka Lärns Saltön. Jag måste hålla mig borta från stureplansdrogandet ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om Jens Lapidus

Sitt medan du är ung....

Igår var det proppat på tunnelbanan. Jag hade sittplats långt inne i ett hörn. Omkring mig flockades företrädesvis studenter i åldrarna tjugo till trettio. Vid Teknis klev det på tre damer och en herre. Någonstans mellan åttio och nittiofem. Svårt att avgöra åldern på dagens pigga panschisar, men jag uppfattade dem som betydligt äldre än mina föräldrar.
Här kommer jag till den oerhörda iakttagelsen: Ingen, jag upprepar INGEN, av de yngre sittfläsken kom på idén att erbjuda sin plats. Jag hade spontanrest mig om jag suttit bättre till. Som det var nu fick den äldre generationen stå där och vingla i mittgången. Med glatt humör förvisso, men i alla fall. Jag fick en plötslig lust att dra de där äppelkindade Polyannaflickorna i flätorna. Men jag sa ingenting och gjorde ingenting. En skamfylld iakttagare, men vad hjälper det.