Elefanterna trumpetar

Jag är mot bättre vetande förtjust i dem. Ni vet, elefanterna på parnassen. Jag råkar tycka att det finns vissa kvaliteter. Nu har den ene retat upp den andre. Tompa beskyller Larsa för att vara grund. Lite halvt på dekis efter åttiotalshöjdarna som var granne med gud. Själv besväras Tompa av att han inte på ett tillräckligt finkänsligt sätt kan tacka nej när Larsa erbjuder honom att regissera hans pjäser. Tompa sätter hellre upp Ibsen eller Pinter. Jo man tackar. Men finkänslig, nja jag vet inte. Jag tycker nog att Tompa fläskar på rätt bra när han kräks över Larsas skaldjursfaiblesse och tillhörande magknip. Jag har inte läst dagboken (eller vad det är), men jag ska. Var så säker. Ce säger att man skrattar hela resan till jobbet. Jag älskar den där typen av sofistikerat skitprat. Det jag inte fattar är att de gitter bråka. Båda är giganter i sin branch. VEM ifrågasätter egentligen deras storheter? Och vem intresserar sig för att stå och heja på än den ena än den andra? Två präktiga gamla hannar som vässar sina betar och rusar mot varandra för att vi markattor ska vara helt säkra på vem som är virilast. Min snaskiga fantasi målar upp att det är en kvinna med i bilden. Vem kan DET vara?

Läs även andra bloggares åsikter om Thommy Berggren, Lars Norén