söndag, januari 27, 2008

Vildanden och den überpretentiösa publikkritikern

Jag har svårt att fördra människor som tisslar och tasslar på bio. Men jag kan stå ut med det så länge de inte väsnas för mycket, börjar byta plats med varandra eller häller pop-corn över mina kläder. Men på teatern, då blir jag stilfascist ögonaböj. Jag vet att det inte är pk, men nu är jag en gång sådan. Teatern är till för alla och alla kan njuta av mediet, det tycker faktiskt jag också. Och tänk bara på the Globe på 1600-talet när alla var där och alla var fulla och glada och man kastade färdigtuggade rester av matsäcken på skådespelarna om pjäsen inte var till belåtenhet. Ja, ja jag vet. Jag vet. Visst är det en härlig tanke.
Men så sätter jag mig i teatersalongen för att avnjuta Vildanden och två damer ur publiken som uppenbarligen är mer lomhörda än jag, börjar genast samspråka: Oj nu tappade jag boken på golvet. Ser du den? Näe. Men vart tog den vägen. Hyssjningar. Jag blir svettig i handflatorna. Vad säger han? Hör du vad han säger? Näe. Jag jag hör då ingenting. Väldigt vad tyst de pratar. Hör du? Näe. Hyssjningar. Detta till öppningsreplikerna mellan Gregers Werle och Hjalmar Ekdal, som är viktiga så tillvida att de anger tonen för resten av föreställningen. Tycker jag då, som alltså är en riktig surkärring. Sedan pratar inte damerna mer, tack och lov.

Men vad är det med detta skrattande på teatern? Jag begriper inte. Så fort skådespelarna går in på scenen börjar någon skratta. Oavsett pjäs. Den som någon gång kommit i kontakt med Ibsen vet att han må vara mångbottnad, men det är inte för sina buskisskämt han gått till historien. Och visst, jag kan också dra på munnen åt farfar Ekdal när han rumsterar i sin imaginära skog. Eller när Hedvig och Hjalmar sjunger opera. Men det är en vemodets tragikomik som snarast bereder vägen för dramats peripeti. Jag kan för mitt liv inte fatta hur man kan lägga av ett pärlande skratt när den i kropp berusade men i tanken nyktra doktor Relling avlevererar sina farhågor om sanningsbekännelsernas överlägsenhet. Jag har svårt att tro att Globe-publiken skulle varit så omdömeslös.

För övrigt, om ni inte sett Vildanden på Stockholms stadsteater: marsch pannkaka och gå och köp biljetter. Men skratta för faan på rätt ställe!

Inga kommentarer: