Slottsfröken för en dag

Återkommen från två dagar på slott i Sörmland blev jag så skröplig att jag idag var tvungen att sjukskriva mig. Jag har migrän i hela skapelsen. Slottsinternatet gick ut på att några människor i ledande position (ett sällskap där jag besynnerligt nog ingår) i lugn och ro skulle planera/implementera/ plantera/parera/integrera/interfoliera en organisationsstruktur i en annan. När vi hade hittat vår flygel med ett arbetsrum belamrat med projektorer, sladdar, adapters, fruktkorgar och bubbelvattenflaskor var det dags för förmiddagskaffe. Eftersom vi knappt hunnit komma igång med arbetet släpade vi med oss våra lappar och telefoner så att vi kunde jobba och äta slottsmuffins samtidigt. Slottet genljöd av de mest påhittiga mobiltrudelutter. Det ringdes från hemmavarande arbetsplatser. Det ringdes från hem där barn hade tappat simkläder och där äkta hälfter undrade vad konferensutövarna hade för sig. Vi satt i lågt skurna sammetssoffor från 1700-talet som gjorde det svårt att balansera dator och kaffekopp i knäet samtidigt. Det knakade och skramlade när vi reste oss. Vi fortsatte oförtrutet att arbeta och åstadkom en rad uppbyggligheter i form av förslag på genomlysning av organisationsgemensamma arbetsflöden, kompetensutvecklingsplaner och individbaserad coaching. Det bedårande vackra vårvädret flög förbi utanför fönstret och fåglarna i den sörmländska fågelsjön vid slottet brast ut i vårdrillar som jag misstänker innehöll en del dirty talk. Myllan ångade och vätte våra skor när vi anlade promenaderna mellan slottsmatsal och flygelbyggnad. Vi längtade plötsligt till våra egna små täppor och balkonglådor medan vi ståndaktigt arbetade oss igenom den planerade agendan. Till middag bjöds soppar, frikasséer, mousser, medaljonger och revärer. Eller något sånt. Jag koncentrerar mig så att jag får värk i ögonbrynen när maten presenteras. Ögonblicket därpå har jag glömt alltihop och svarar på förfrågan att det serverades något sorts kött och någon sorts potatis och att det var gott. Otacksamhet är slottskockans lön. Efter maten vägde jag hundra kilo och hade behövt knäppa upp byxorna men det är inte kutym i ståndsmiljö. Vi beställde en Armaniac i stället, för matsmältningen, och sedan satt vi i stearinljusens fladdrande sken och lyssnade på suckarna från kakelugnarna. Kanske var det Vita frun, kanske var det vinden. På det stora hela är slottsatmosfären alldeles förträfflig enligt min mening. Om någon med slott och polisong berikad baron får för sig att fria till mig lovar jag att allvarligt överväga möjligheten. Jag tror bestämt att jag skulle klä som slottsfru. Förutom att jag blev sjuk efter en dag, då. Men det var nog knappast slottets fel.

Jag renoverar

I helgen tog jag en tur till landet. Det är alltid underbart att drälla runt på ägorna en septemberhelg med blånande fjärdar och rödrosiga lönnar i blickfånget. Men jag är alltid lite småskraj när jag låser upp och tassar in i mitt hus efter en tids frånvaro. Måtte det inte skönjas sprickor i spismuren, mystiska fläckar på tapeterna, plötsligt uppkomna vädringshål tillverkade av vår egen Hacke Hackspett. Den här gången var det förhållandevis lugnt. Men, dock. En brunaktig fläck på sovrumsgolvet. Någon sorts klet har droppat från taket. Följdriktigt kan jag icke somna om kvällen. Jag vrider mig. Tänk om det blivit röta i husgrunden? Mögelsporer och svampar och annat gift som äter mitt hus. Min vind är händigt igenspikad sedan många år. Storstadsbor som inte fattar att det kan vara finemang att ha åtminstone en inspektionslucka till vinden. Jag föreställer mig att ett spirande ekosystem med smådjur, djungelväxter och sankmark ska ha brett ut sig på vinden under de obevakade åren. Min fantasi vet inga gränser under den här typen av nattliga tänkerier. På lördagsmorgonen är jag helt utvakad och ringer öns alltiallo för en panikpåkallad vindsinspektion. Hasse. Hasse är på skubb i nejden och fixar en skorsten men frun som jag pratar med lovar att Hasse ska höra av sig när han nedstigit från taket. Hasse återkommer utan föranmälan och annat tjafs. I arla morgonstund parkerar han dagen därpå sin aningen ankomna HANTVERKAR-VAN på min gräsmatta. Cocos står i duschen, jag har morgonfrisyr och i sovrummet luktar det ovädrade sängkläder. Hasse vill genast inspektera sovrumsgolvet och fläcken. Naturligtvis. Sedan utspinner sig följande konversation: " Ha du en stege?" "Näe, i alla fall inte en lång." " Ha morsan din en stege da?" "Kanske, men hon sover nog." "-Jag åker förbi na å ser efter."

Han äe borta i fyra minuter. Så fräser han upp med bilen på gräsmattan igen, med en stege nonchigt uppslängd på taket. " Ha du en hammare?" "Vet inte. Ska se efter."


Eftersom han inte ids vänta på att jag skulle hitta min hammare grabbar han sin egen från bagageluckan, lutar stegen mot vinden, spettar bort fönstret och kikar in på vinden. Konstaterar att där ser det torrt ut, beordrar mig att kliva upp och kolla, beordrar ner mig och lägger omständligt in en snus medan han bligar på mig under kepsbrättet. Jag står där och dumflinar i mina citypoppiga jeans och sneakers. Jag uppfyller hans förväntningar om odugliga storstadsbönor med råge. Han ser så nöjd ut när han erbjuder sig att snickra ihop en lite bod till min gräsklippare och min hammare. Jag tackar snällt ja och frågar inte efter kostnaderna. Jag är alltför euforiskt över att pölarna på golvet inte innebär att jag måste riva huset. Jag skakar energiskt hans hand och lotsar honom mot bilen.
- Du har mina nummer, säger jag käckt och vinkar jag av honom. Hasse plirar så förnöjt. En ovärderlig bekanskap är etablerad.

Elräkning

Jag har fått en elräkning för min sommartorp som var klart magstark. Tusentals, TUSENTALS kronor. Jag ringde och fick dela upp den som tur var, men sedan satt jag och hetsade upp mig. Hur kan elräkningen gå upp flera tusen på ett år för en eluppvärmd sommarstuga som befinner sig i den mest uppenbart klimatförändrade zon man kan tänka sig? Snöade det någon gång i Ångermanland förra året? Var det en endaste dag något som man tillnärmelsevis kan kalla en bister vinterdag? Nej knappast. Det enda klimatprat jag hörde från norrlänningarna förra vintern var att de blev blöta om strumporna när det regnade genom skorna. Jag sätter mig således till rätta framför datorn för att göra jämförelser på nätet så att jag ska kunna välja ett mindre utsugande elföretag än det jag hittills anlitat. Men det var ju inte det lättaste. Jag måste bestämma om jag föredrar fast pris framför rörligt.Mmiljömärkt el eller el från ljuskygga producenter. Hur har jag det med mitt nuvarande avtal? Frågas det. Hur ser flytträttigheterna ut? Tänk på att man kan förlora i längden om flyttkostnaderna blir höga. Och var står allt det här? Titta på räkningen småputtrar min informationssajt med blomklockor runt pratbubblorna. Jag tittar på min elräkning, lägger tillbaka den i räkningshögen och går in på cdon i stället.

Omgruppering

Nu är jag hemma ett halvt dygn för att packa om mina väskor. Cocos har lurat iväg mig på en sistaminuten. Till Grekland. Det ska bli skönt med lite värme. Sedan åker jag till landet igen och sitter där och ugglar helt allena tills det är dags för knog och kneg igen. Det mest anmärkningsvärda som hänt under sommaren är att först gick jag ner två kilo sedan gick jag upp två kilo.

Och att vi har tama harungar utanför huset.

Återkommer när livet återgått till det normala.

Sommarbilder

Än är det inte semester. Jag jobbar en dag till. Men sommar är det.

Midsommar i det ljuvligaste Småland. Stadspromenader i Stockholm. Snart blir det sommartorka på bloggen. På torsdag lämnar jag staden och uppkopplingarna. Jag ska sitta i skogen och meditera i fyra veckor. Kanske måla ett fönster. Kanske.

Annie och jag spankulerar i Kungsan och inbillar oss att det är det här som är storstadsidyll.

Riktig idyll. Tack mina underbara vänner som bjöd mig till det vackra och gästvänliga Småland!

Några dagar i maj

Jag tog ledigt några dagar bara för att jag behövde det. Och åkte till mitt eget chateau i den ångermanländska skogen. Där blev jag bjuden på vår en gång till. Och goda middagar hos mamma. Jag trodde att jag skulle vara för stressad för att kunna koppla av men det var fel. Jag sov tolv timmar per natt. Jag funderade på att ringa till jobbet och säga upp mig, men nu är jag tillbaka i stan igen.

Mitt eget Tara

Klarbärsträdet

Jag tittade upp i himlen några timmar

Medan jag lallade omkring och petade i mina rabatter hann det bli skinn på kaffet. Rätt gott ändå faktiskt.

Torpstugeägaren leker med sin kamera, inte alltid med så lyckat resultat.

Ljuvlig semester

Nu har jag kommit hem från den ljuvligaste lilla minisemester. Sonen, mellanbrorsan och jag stuvade in oss i ett ryanairplan och slöt upp hos familjen på kontinenten. Så trevligt hos min gästfria bror! Så mysigt att få andas lite Frankrike, sniffa lite Tyskland och njuta rätt mycket Luxemburg. Och få träffa Cocos! Som vi längtat efter. Och de små grynen, som växer för varje gång man ses. Bilderna får prata den här gången.
(Som det går att klicka på så att vi syns ordentligt.)

Familjen samlad (i alla fall delar av den). Det blir inte så ofta, men är desto roligare när vi ses.

Franskt varumärke?

Metz. Trevlig stad i norra Frankrike som går bra att återkomma till många gånger.

La petite Suisse i norra Luxemburg. Ronjaskog säger barnen.

Ångermanländsk hösthelg

Färjan stånkar oförtrutet fram i natten. Vi är framme vid vårt mål. Det är fredag kväll. Hösthelg på den ångermanländska skärgårdsön. Och, nej, det finns ingen kiosk att köpa hembygdssouvenirer i medan man väntar till nästa färja ska gå. Det finns två färjegubbar i lysande västar och det finns två gula lampor på ösidan som visar vägen över sundet. Annars är det svart. Men vi är inte ensamma. En bil till har rullat på. När vi kommer till torpet dricker vi te och punch och äter en tunnbrödskiva med honung. Sedan ramlar vi i säng. Vi sover oroligt. Jag drömmer om jobbet. Det är svårt att släppa vardagen. När dagen ljusnar äter vi frukost och gör en liten utflykt. Vi tittar på den vitmålade träkyrkan och vi vänder på stenar vid uthavssidan. Vi fryser om fingrarna när vi ska fotografera. Den första vinterdagen ger sig till känna. Det är vindstilla. Sedan gör vi pannkakor och dricker mera punch. Sover middag. Och plötsligt är det middagsdags med mor och G. Skratt och prat. Och så är det sovdags igen. Svart natt utan stjärnor. Grävlingen skrapar i buskarna, eller är det under huset? En typisk hösthelg. Vi har stirrat över fjärden ganska mycket. Vi är tillfreds med att återvända til stan. Vi funderar på om filmerna på bussen kommer att vara lika usla på nervägen. I Hudiksvall äter vi grovarbetarportioner av skinkstek och sås. När vi vaknar på Cityterminalen har vi ränder av våra regnjackor i ansiktet. Det var en riktigt lyckad helg.

Sommarens bilder

Oundvikligt! Semesterbilder.

Hemma.

Fiskeläget Trysunda utanför Örnsköldsvik. Här föddes och levde min mormor. Ljuvligt vackert men jag minns hennes berättelser om vinden som ven om vintrarna. Och om hur ensamt det var ibland. När mormor var runt tjugo kom en skeppare och lade till med sin båt. Han gjorde sig upprepade ärenden hos mormors familj. En dag friade skeppare Edvin till mormor och hon svarade ja. Hon klev ombord på hans båt och lämnade Trysunda. I fortsättningen skulle hon mestadels komma att tillbringa somrarna på Edvins hemmaö.

Här är mormors och morfars ättlingar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Sommarlov!

Inget på bloggen på ett tag. Jag har sommarlov.