Tant Stina

Det här har alla andra vetat sedan flera år tillbaka. Att Stina är en tant. Men det var först idag som det på allvar gick upp för huvudpersonen. Mig själv alltså. Det var när jag skulle köpa skor till min resa.

För bara några år sedan skulle första paret skor ner i kappsäcken sett ut ungefär så här:

Följt av några andra läckerbitar.

Idag kan jag inte annat än erinra mig Agatha Christies kvinnoskildringar när hon beger sig ut på av mysterier kryddade utflykter på exotiska resmål. Där är kvinnorna; vackra, fulländade i perfekt skurna resdräkter och nätta skor. Sedan har vi tanterna. Ljuvligt tecknade som storhyddade, rödfnasiga och pottklippta i förståndiga promenadskor.

När jag plockar fram mina nyinköpta Ecco-sandaler framgår det med största önskvärda tydlighet vilken kategori jag numera tillhör: tantgänget.

Jag kommer att packa ner mina finskor, men det par jag troligen kommer att ha på mig hela veckan är det här:

Suck. Det värsta är att jag tycker att det är helt i sin ordning.

Bekvämt och praktiskt, och så passar de så bra till de löst skurna byxorna i beige linnetyg med resår i midjan.