När vi satt på balkongen tittade vi in i familjens vedbod.
..och det var här vi tillbringade nästan hela vår vistelse.
Vår egen balkonginneboende som vi var lite rädda för.
Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.
Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.
Varje dag när vi gick till stranden, stannade vi vid ett hus. Det är vitt med blå fönsterluckor. Det är vackert men ser slitet ut. Vi såg aldrig någon som gick in i huset. Aldrig någon som öppnade ett fönster. Färgen på de blå luckorna har inte flagnat, men det kommer inte att dröja länge innan de måste målas om. För fukten och rötan. Trädgården är igenvuxen. Järngrinden, också blå, skulle behöva en smörjning. Vi stannade alltid utanför huset. Fantasin tog skruv. Tänk om man hade, tänk om man kunde.... Då skulle vi öppna fönsterluckorna, vädra ur rummen, måla vitt och möblera. Vita gardiner med fladder. Cocos skulle ta fram järngrytorna och göra sina stuvningar. Gästerna skulle få dricka det lokala vinet, strävt och starkt. Vi skulle bjuda hela vår stora familj att sitta i trädgården och lyssna till cikadorna. Mormor skulle se över rosorna. Vi skulle...
Varje dag stannade vi till och lät drömmarna ta oss med. Sedan gick vi ner till havet och simmade.
Och sedan åkte vi hem till Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar