Ambivalent återgång till det normala

Så då, eftersom jag har svällt ut som en gris och tappat kondisen efter sommaren, begav jag mig till träningslokanen. Med energi och entusiasm började jag med ett step-pass. Jag fick hjärtslag, utslag och nästan slag. Det var hemskt. När jag kom hem hade jag en migrän som jag inte haft på säker tio år. Min vän T ringde och bekagade sig. Han hade just landat från en längre semester i Skåne och började vardagen med ett möte. Sedan fick han en migrän som han inte haft på tio år. Vi jämrade oss över sakernas tillstånd. Att vi inte får gå och skrota på våra lantställen i evigheter, eller åtminstone tills snön börjar ryka. Och att vi börjar bli så till åren att det nästan inte är kul att komma tillbaka till stenstan efter sommaren. Som vi ju trodde att vi älskade så.

I alla fall så är det en ny dag idag och nu känns det lite bättre. Träningsvärken sipprar långsamt ur musklerna, det är varmt och fuktigt och inte så tokigt att flanera längs Kungsgatan en helt vanlig onsdagkväll. En augustifest planeras i en prunkande villaträdgård på lördag. Då blir det sol och vin och glam. På jobbet har tempot ökat den senaste veckan, nu är alla här och jobbar och stimmar. Plötsligt är det uppfriskande att kränga på sig en vit, nystruken skjorta och leta fram en väska där pärmar ryms. Jag funderar på att uppgradera mina terminalglasögon. Jag ska snabbläsa nästa bokcirkelbok. Jag ska vinka av Cocos som ska flytta till Umeå och sjunga. Det är rätt och slätt igång igen.