Sensommarnostalgi

Igår slog det stora vemodet an. Det kröp fram redan på morgonen, kanske påhejat av insikten att min bebis packade det sista för att flytta ur boet. Från och med måndag, idag alltså, är jag definitivt ensamboende.

Jag proppar ipoden i öronen och går ut i den sneda augustisolen. Musiken är extremt randomiserad i mina lurar. Jag har inte lärt mig att reglera mina musikstycken till ett läge när jag själv kan bestämma ordningen. Jag får hålla tillgodo. Tom Waits överrumplar mig på Sankt Eriksgatan med Waltzing Matilda. Den sorgsna, raspiga ljuvligheten knastrar i mina lomhörda trumhinnor och jag ökar ljudet ytterligare. Min älsklingspromenad är som bäst så här när hösten ligger och lurpassar. En energisk stadspuls signalerar skolstart och sensommarförhoppningar. Nere vid Smedsuddsbadet har några ungar badkläder och grodfötter men de kommer inte längre än till bryggan. En skärgårdsbåt segar förbi. Vid rosenträdgården bortanför höghuset står jag i evigheter och stirrar på vattenspegeln. Duetten med Waits och Midler som jag aldrig kommer ihåg namnet på. Jag är nära att lipa utan skäl. I mitt huvud snurrar min ickeroman som jag ickeskriver. Den skulle kunna bli ofantligt bra. Jag uppfattar att människor jag möter stirrar på mig. Ser jag oberäknelig ut eller är det musiken som slipper ut ur hörlurarna som besvärar? Jag rycker plopparna ur öronen för att förvissa mig om att det inte dunkar rytmer obehärskat ut i det fria. Jag stoppar in dem i öronen igen och går in till Stadshuset och fantiserar om att jag har en ickestockholmsk vän som jag visar runt staden. Jag sätter mig med honom och dinglar med benen ner mot vattnet. Det är en han, nämligen.

Sedan blir det på riktigt. Jag måste snabba på lite. Jag har bjudit barnen på middag och jag ska både hinna hitta på vad jag ska bjuda på och handla. Det blir ett antal röror på bordet som inte är så tokiga. Det är det bästa. Att få prata och skratta med storungarna. Och äta röror som smakar bättre än de ser ut. Då blir jag glad igen. Sensommarsöndag.