Jag gjorde det!

Jag är ju (som de trogna bloggläsarna redan vet) en person som alltid går omkring och är smårädd och ytterligt försiktig av mig. Men nu haver jag liksom ledsnat på mig själv. Jag är trött på att oroa mig för att barnen ska råka ut för något hemskt, jag är trött på att inbilla mig att jag har magcancer. Så idag gjorde jag det! Beställde en resa till Marocko bara till mig själv. Jag kan ju lika gärna sitta och gruva mig i Marocko, tänkte jag spotskt och bara beställde liksom. Jag ska inte åka förrän i april, men i alla fall.

Här ska jag bo:

Smaka på orden

• Marrakech
• myntate
• Sagoberättarens torg
• medinan
• Atlasbergen (inte Atlasmuren)

Mellandagsaffärer

Som flera med mig antar jag, sitter jag och går igenom mina räkningar så här i mellandagarna. Det är ju så där lagom kul. Dessutom har jag blivit sjuk, så jag kan inte umgås och göra skojiga saker de här dyrbara mellandagarna när jag tagit ledigt och allt. Nej jag sitter alltså och gnäller för mig själv framför datorn. Telefonledes har jag försökt överklaga en räkning på ett abonnemang som jag sade upp i september. Det gick inte. Efter en helt obegriplig förklaring fick jag veta att jag MÅSTE betala räkningen fram till februari trots att det är tre månaders uppsägningstid. Sedan KANSKE jag skulle få tillbaka det som blev över om jag inte hade ringt utöver den summan efter det att mitt abonnemang blev avstängt. Ja ni hör hur glasklart det låter. Det är väl jag som är korkad som vanligt.

Medan jag fördriver tiden med att skriva surtrista inlägg chattar jag med virusprogrogramgururna Norton/Semantic. Jag är placerad som nummer 9 i kön och har väntat en halvtimme på att kön ska röra på sig. Pengar har dragits från mitt konto men virusskyddet är inte uppdaterat. Jag får dras med det orangea utropstecknet som signalerar fara på taket och uppmaningen att UPPGRADERA GENAST!

Oups nu är jag nummer tre i kön, bäst att alerta till sig för chattning...

Telenor suger!

Jag säger bara en sak: skaffa inte Telenor! Krångel och oprofessionalism utan like. Och jag tänker INTE förklara vad jag blivit utsatt för, ju mindre tid jag slipper lägga på den eländes telefonoperatören desto bättre.

God Jul!

Atlasgeten och jag önskar alla en riktigt

God Jul!

Vi julhandlar

Igår skulle Annie och jag julhandla. Vi stämde av per telefon på morgonen. Moni skulle också hänga med, i alla fall en stund. Vi sågs klockan ett utanför Hötorgshallen. Ce och Mette dök också upp. (Fem damer som ska synka sin julhandel i City två dagar före julafton måste väl ändå vara värda all repekt. )Vi började med att staga upp oss på sushi-baren i Hötorgshallen. Vi fick bord och blev sittande någon timme. Sedan började vi titta på våra klockor, vi hade ju en del ärenden, nota bene. Det var hundra nummer före Moni i köttdisken. Vi skildes åt för att träffas på Piccolino en timme senare för kaffeintag.

Annie och jag drällde runt en stund ovan jord och köpte blockljus och saker till oss själva. Vi köpte snittamaryllisar på Hötorget och jag fick komplimanger av en man. Vi tog rulltrappan ner till Hallen igen. På mitt julbord ingår ostbricka med goda ostar, så på förekommen anledning jag gick till osthörnan och köpte den torra italienska getosten som jag aldrig kommer ihåg namnet på, en bit Morbier, någon kittost och Gorgonzola. Annie skulle ha lax. Sedan var det kaffetime. Damerna samlades och det krånglades en del med påsar. Vi pustade ut och jämförde våra fynd. Vi hälsade på människor vi känner. Runt omkring pågick handeln med de hundratusen julshopparna som var på Hötorgshallen samtidigt som vi. En far böjde sig mot sin son i tioårsåldern och förkunnade: Det här Pelle, det är helvetet på jorden. Han kanske skulle ställa sig i skinkkön, vad vet jag. Cappuccinon på Piccolino är i alla fall utsökt.

Monis H ringde. Han satt på KB och ville att Moni skulle komma dit. Vi andra bjöd in oss själva. På KB var det julstämning av det klassiskt fryntliga slaget. Ryggdunkningar och tillönskningar om en riktigt god jul. Alla våra påsar fick utan problem plats i garderoben. Amaryllisarna hade fått en egendomlig krumning över stjälkpartiet men det var ett problem som Annie och jag tänkte ta itu med senare. Vi fick mer komplimanger. Ce sa att det berodde på att vi hade flow. Jag tror henne. Vi drack ett fantastiskt vin från högländerna i Peru och gottade oss åt Mettes julklappsböcker till barnbarnen. Vi blev simmigt nostalgiska och önskade god jul till höger och vänster. Utan genans även till kändisarna vid bordet bakom. När vi löste ut våra ytterplagg för hemgång hade mina ostar lagt en markant doft över etablissemanget. Ostar med rondör, alldeles klart. När jag kom hem hade mina amaryllisar tappat stinget. De ser numera ut så här:

Jag är ute och far

I fredags skulle jag åka till Uppsala. Det kan tyckas banalt. Det gör pendlare varje dag. För mig kändes det som ett projekt. Starkt uttröttad masade jag mig till Centralen. Ett tåg med lokproblem stod överlastat på perrongen. Jag gick in i vänthallen och inväntade nästa tåg. Det skulle gå från en annan perrong. Snabb som en iller äntrade jag tåget och fick fönsterplats. Det drog ut på tiden. Efter en stund annonserades att problemtåget skulle tas ur trafik. Passagerarna från det tåget vällde fram. Perrongen var svart av folk. I tågvagnarna på det avgående tåget packades människor så hårt att de inte skulle ramla ens vid en rätt ordentlig knyck. En dam sprang fram och åter på perrongen, vildsint stirrande upp mot kupéfönstren. Hon bar en inslagen tavla med de ungefärliga måtten två gånger två meter. En herre av det elegantare slaget tog sats och HOPPADE på tåget, fastän det var helt fullt.


Tåget sattes i rörelse, en havtimme försenat. Det blev vansinngt varmt. Jag somnade med glasögon på. Efter en stund ryckte jag till och vaknade av att jag snarkade. Det är vansinnespinsamt att snarka offentligt. Jag satte mig upp med det där knycket som är så betecknande för människor som fallit i sömn i okontrollerat skick. Jag torkade dreglet från hakan och fortsatte min bokläsning som om ingenting hänt. Telefoner ringde. Meddelanden om förseningar levererades och togs emot. Jag klev av i Uppsala, gjorde det jag skulle och var fyra timmar senare på väg mot tågstationen igen för hemfärd. Mitt tåg var en och en halvtimme försenat. Vinden piskade och det började snöa finkornigt snett från norr och jag fick den Doktor Zjivago-känningen jag alltid erfar när jag fryser på tågstationer. Det var erbarmligt kallt och mina stadskläder gjorde sig inte så väl. Jag var inte ensam. Vart jag såg virades halsdukar runt öron och det stampades i backen av frusna fötter. Perrongen var åter full av huttrande tågresenärer med stela rörelsemönster. Ett tåg frustade in på perrongen med en tämligen oklar ordinarie avgångstid. Jag fick en sittplats bland en flock illaluktande ungdomar som suttit och pimplat alkoholhaltiga drycker sedan Ånge. De var mer än lovligt skräniga och det blev ingen hejd på min hemlängtan.

Men tro aldrig att jag ångrade min Uppsalafärd! Själva vistelsen var bästa tänkbara. Ankie svängde förbi stationen och plockade upp mig i Chryslern. Sedan bar det av till ett ljuvligt gott och väldoftande lucia- och födelsedagsbord som Nettan bjöd på. Älskliga, goa och glada Nettan! Nytt bedårande hus och trevliga vänner. Och sådana är alltid uppsalaturerna; roliga, uppiggande, energigivande i de bästa vännernas samvaro. Jag kommer igen om några dagar, men det är precis så förunderligt som K säger: Uppsala ligger väldigt långt från Stockholm, men Stockholm är verkligen inte långt från Uppsala.

Inte så noggrann men ganska

Alldeles nyss gjorde jag en mardrömssak för en ordentlig flicka som aldrig får göra fel. Jag skrev ett utkast till ett inlägg och publicerade det på bloggen i stället för "sparade". Och det var/är verkligen ett utkast.



Så här ser det ut:
grar. vart tog omdömena vägen om bokens innehåll. stilen, känsligheten. jämför med c r och den hö kast. brdeinte betyd? Och föresten trovärd iförh fattiga i

Jag är egentligen inte överdrivet noggrann i korrekturläsningen av mina inlägg. De flesta skriver jag rätt på och publicerar utan närmare eftertanke. (Som synes.) Men ibland när jag får en snabbtanke, en blixt som inte går att formulera direkt, då bara slänger jag ur mig bokstäver som jag sedan i bästa fall bakar om till något hyfsat läsbart. De flesta snilleblixtar förblir utkast, som jag så småningom raderar. Men ovanstående skickade jag glatt ut på bloggen. Och kom inte på det förrän efter en stund när jag släckt datorn och gått och lagt mig.
Så nu får det alltså stå kvar. Med vidhängande omständig förklaring.
Kanske att det någon gång blir ett inlägg.

Lucia

Mina arbetskamrater kommer senare eller går tidigare idag. De ska lussa på dagis och i skolan. Sentimentaliteten slår till igen. Jag minns de tidiga morgnarna när familjen steg upp i natten. Yra i huvudet av trötthet. Lusselinnen och glitter på galgar i hallen. Glåmighet och förväntan i salig blandning när de tidiga morgonlussebullarna doppades i chokladen. Och så iväg.

Dagisluciorna i för korta eller för långa linnen. Sugandes på de elektriska ljusen så somliga slocknar. Fröknarna med glitter i håret och tongaffel. Den ljusa sången, barnrösterna. Tomtarna som ryker ihop längst bak i ledet. Någon har klätt ut sig till gran, någon har vanliga hängselbyxor, några kryper upp i varma föräldrafamnar och skiter i traditionerna.

Stallets luciatåg! Familjen fryser nästippen av sig på ridhusets läktare, trots dubbla långkalsonger. Papporna serverar glögg och korv i stallgången. Luciashowen är bejublad. Hästarna är välryktade och har små tomteluvor.

Skol-luciorna! Liten Lull som går runt i alla klasser och sjunger Staffanssången. Storasyster i storklassen kommer hem och berättar stolt att han var så duktig.

Sångfågeln får också solosång och nästansvimmar varje gång från värmen av ljusen och sångfågelnerverna.

En lussenatt satt jag och sydde ett lucialinne till Ros av ett lakan. Affärernas linnen var tvärslut.

Spetskrage av en babyskjorta från femti-talet.

Ett annat år bakade vi pepparkakshus som blev så mjukt att det sjönk ihop till en pöl. Vi bakade ett kilo pepparkaksgrisar i stället. Ungarna hade kamrater hemma. Vi tittade på Tre kronor och åt upp kakorna till sista grisen.

I år ska jag på processamordnar-mys med glögg och bullar. Tiderna förändras och vi med dem.

Chefens kläder

Jag får tidningen Chefs nyhetsbrev till min jobbmejl. I senaste numret får man hjälp med att välja lämplig outfit.
Jag citerar:

Här är misstagen du inte får göra:
Blåjeans
Träningsskor
Orakad och ovårdad
Vita tubsockor
Skjorta utanför byxorna på män
Leggings
Sandaler
Smaklösa toppar på kvinnor

Det här är "Business casual" för kvinnor:
Rena och strukna kläder
Välvårdat ansikte
Figursydda kavajer
Fina tröjor
Toppar och skjortor i accentfärger
T-shirts i hög kvalité utan logga
Välvalda kvalitetssmycken
Stövlar
Pumps
Loafers
Undvik att bära skor utan klack eller sandaler till kjol, det ser aldrig proffsigt ut.

Jag törs inte tänka på vilken kategori jag kan tillhöra en tisdagmorgon i december. De nämnde i alla fall ingenting om hur frisyren bör se ut och tur är väl det.

Uppiggad

Jag talade med min bror. Vi bestämde att åka till IKEA efter jobbet. Såvida det inte blir snöstorm. Man vet aldrig. Jag blir så upplivad! Det var jättelängesedan. När man inte har egen bil blir turerna till IKEA rena feststunderna. Tidpunkten känns väl vald. Två veckor före jul, typ. Kommer där att kännas tomt och ödsligt tro.

Jag ska köpa:

• Vitrindörrar till en urgammal och avskavd billy ek. Må de fortfarande finnas i ek.
• Tesil. Till jobbet. Min gamla läcker.
• Julpynt. Kanske en slinga, kanske en ljusstake.
• Ljus, värmeljus, servetter (obligatorium)
• Toaborste (obligatorium)
• Glödlampor
• Kanske något oväntat festligt. En badrumsmatta ?

Facit kommer att komma.

Fredag i city

Efter jobbet handlade jag födelsedagspresenter. Till Rosgrynet som fyllde i veckan och inte fått någon present än av slarvig mamma. Till svärmor (jag vägrar säga ex-svärmor!) som fyller åttio i morgon. Jag gjorde det jag skulle. Stod i kö, betalade, släppte artigt förbi barnvagnar. Men så ledsnade jag tvärt på mig själv. Less på mitt übersnälla jag. (Jag kan vara intill utplåning förstående när jag sätter den sidan till.) Plötsligt trängde sig en man fram snett framför mig. I det överfulla folkvimlet på Åhléns. Snabbt, kantigt, ryckigt. Jag hann knappt se honom. Men jag kände hans dragresväska som han drog över mina fötter samtidigt som jag klev in i den. Vet ni vad jag gjorde då? Jo jag hasplade ur mig: Åh förlåt, jag såg dig inte. Och gubbtrasan tittar tillbaka på mig med en FÖRDÖMANDE blick. Sedan blev jag så arg. Men det var så dags då. Varför är jag en sån som ber om ursäkt för allt möjligt hela tiden? Som i det här fallet när det inte ens var befogat. Jag ska genast sluta.
På tunnelbanan hem blev det nästan slagsmål mellan en tant som delade ut någon sorts pamfletter och en herre som kände sig oerhört förolämpad över att bli tilltalad. En tjus-mamma med grön ögonskugga stod mellan mig och konflikthärden och kände sig kallad att högljutt kommentera händelsen ord för ord. Samtidigt som hon diskuterade med sina tonåringar om de skulle köpa mobiltelfoner för tre eller fem tusen. "Dom för fem är nog bäst för de har ju så många finesser."
Om jag någon gång i livet skulle ha rutit ut i tomma luften: MEN SITT NER OCH HÅLL KÄFTEN FÖR FAN! så skulle det ha varit där på tunnelbanan. Nu gjorde jag ju inte det, som ni säkert redan gissat. Men jag sa inte förlåt heller.

På söndag

På söndag ska vi hjälpa Maria darling att riva ner hennes halltapeter. Jag ser fram emot det. Härligt handfast hushållsarbete. Men så är det det här med kläderna. Normalt brukar den här typen av evenemang inte vara så problematiskt ur fashionista-hänseende. Man sätter på sig ett par gamla utnötta och älskade jeans. Men för mig är det inte aktuellt. Ja ni vet. KLIMAKTERIET. Vilket utan hymmel betyder att jag ser ut som Nalle Puh numera. Och för Nalle Puh finns ingen hjälp att tillgå om man tänker jeans. Sjuttiotalets snickarbyxor hade varit bra. Men de hade nog också varit för små.
Jag kanske kommer i mjukiskjol. Det går väl också bra?

Fredagseftermiddag

Hur många latte är det anständigt att man trycker i sig en fredagseftermiddag?
Undrar
fortfarande kaffesugen

November, september och juni.

De båda äldsta barnen är födda i november och september. Höstmånader, höstbarn.

November åtti. Förstagångsmamman låg och tittade oavbrutet ner i korgen där den lilla runda och fjuniga ungen låg och snusade. Ett mirakel hade skett. Ett barn var fött. Sköterskorna arrangerade adventsljusstakarna i fönstren, jag drack varm mjölk och åt skorpor. Det skulle gynna amningen. Jag minns smulorna i sängen, fem-påmorgon-amningen i skenet av adventsljusen, brysselkålen till lunchen, doften av babyhud. Bebisarna låg i sovsal. Mammorna fick glo på de små genom fönstret. Sittringen. Den kommer jag också ihåg. Den blev en kär vän.

September åttitre. Septemberbarnet fick en turbostart. Novemberbarnet som hade hunnit fylla två och ett halvt hade kikhosta och barnsköterskorna på BBt sade vojne, vojne. Jag hade grav blodbrist. Sköterskorna sa vojne, vojne. Den handlingskraftige B tog oss från BBt fast sköterskorna sa att det borde kanske liggas kvar, mamman och barnet. Vi åkte hem. Novemberbarnet tog fram alla sagoböcker och läste högt för septemberbarnet. Pappan serverade mamman blodiga biffar. Järnvärdet steg och hostorna försvann. Septemberbarnet älskade att ligga på rygg i sin korg och titta på lampan.

Juni åttiåtta. Minstjäntan. Kom i juni. Sommarbarn. Den varmaste sommaren på länge. Vi badade och badade och junibarnet låg och dröjde sig kvar och blev nästan ett julibarn. Men så en dag kom åskan. Junibarnet fick bråttom ut. Himlen small så vi trodde att sjukhustaket skulle ramla in i förlossningssalen. Det var 30 grader varmt mitt i natten och alla fönster var öppna och alla nattens föderskor födde på rekordtid. Ylande ut i sommarnatten. På morgonen efter det stora skyfallet kom novemberbarnet och septemberbarnet och lade sig i sängen bredvid den minsta syster de sett. Mamman fick teckningar där det stod GRATIS MAMA. Hormoner och tårar stänkte.


Och det här kommer jag alltid att tänka på när midsommarblomstren blommar, när skolbarnen just köpt nya pennskrin och som nu, när adventsljusstakarna börjar pryda fönstren.

De ljuvliga barnen som har blivit så stora. Jag blir SÅ sentimental.

Larmar och gör sig till

Jag har sovit lite dåligt på sista tiden. Det beror delvis på att jag numera definitivt har kommit in i klimakteriet. Det märks främst på min plötsligt uppkomna rödblommighet i ansiktet och på att jag i de mest otippade sammanhang kastar av mig kläderna. Ja inte alla på en gång givetvis, men de övre lagren av koftor och tröjor som jag strax innan klätt mig i eftersom frusenheten då var mitt signum. Så på nätterna då, då bökar jag runt i sängen och sliter i mina klädesplagg och försöker få kudden sval. Men två nätter i rad har jag sovit som en nykysst brud. Svalt, lugnt. Ända till klockan tre på morgonen. Då har målarfirmabilen på vår gata gått på. Med ett billarm som ylar som ett brandlarm. Jag, liksom resten av kvarteret, vaknar och tänder lamporna. Vandrar oroligt omkring tills jag förstår att det är ett billarm. Som inte slutar. Min nattsömn är i ruiner! Normalt är jag en hygglig tjej som inte bråkar om småsaker, men den där måleribilen! Mitt väna jag blir liksom vilt sådär mitt i natten. Iklädd i stort sett bara mässingen (ja så där dags har jag i allmänhet slängt alla kläder på golvet) funderar jag på att rusa ut och vandalisera. Jag fantiserar om vad jag skulle kunna åstadkomma med en hötjuga. Jag ser mig själv hur jag hötter med näven och sparkar på däcken. Jag är utvakad och i upplösning. Jag är helt enkelt inte riktigt mig själv. På morgonen förstår jag att den nattliga metamorfosen inte bara gäller mig. När jag går ut på morgonen förstår jag vad Liza menar när hon beskriver ett liknande scenario med "hela rutan var täckt av post-it-lappar". Det är tydligen den civiliserade storstadsbons vedertagna motangrepp på av billarm påtvingad nattvaka. Och så det försynta, vackra paret på trean som river bort sin ilskna lapp. "Ja vi kanske tog i väl mycket" hör jag dem resonera. "Det är ju ändå bara en bil." Jag strosar förnöjsamt min väg mot tunnelbanan.

Kalas!

Jag ska på födelsedagskalas i morgon kväll. Jag ska ha min röda klänning och de röda skorna med smal klack som jag ärvt av Ros. Men först ska jag bara fettsuga magen, lägga in lite botox under kindknotorna, sola solarium, styrketräna tricepsen, färga/klippa/permanenta håret, lägga pancake och dricka en halvliter blutsaft så att jag ser ut som folk. Eller så inte. Jag får väl duga som jag är. Intala mig att det är den inre skönheten som räknas. Ha, ha, ha.

Slarvers

Idag glömde jag min lilla tygpåse. Den är viktig. Där har jag passerkort, jobbnyckel, träningskort, matkort, jobbmobil och huvudvärkstabletter. Eftersom jag jobbar på en arbetsplats med många låsta dörrar är det ett evigt bedjande om att låna andras nycklar. "Jag ska bara gå på toa. Får jag låna nyckeln?".."Jag ska bara gå in på mitt rum. Får jag låna nyckeln?" Och så undrar jag förstulet hur många inpratade meddelanden jag har på min mobil. Jag har nämligen inte fixat någon kod för avlyssning av egna samtal. Fastän jag borde...Jag får hoppas att jag inte får ont i huvudet i alla fall.

Klockan är..

..14.23. Jag sitter på jobbet och jobbar. (Ja jag gör faktiskt det! Lägger personalschema. Avundsjuk, någon?) I alla fall, jag har hunnit dricka kaffe och ätit två chokladbitar. Bilringen lägger sig (nästan) över tangentbordet. Nu tittar jag ut genom fönstret. Det är så grått att inte ens råttorna syns i buskarna. Hur kan det bli så grått? Etikett för inlägget: November.

Ingen musikalisk analfabet, men nästan

På sista tiden har jag varit urusel på att uppdatera mig på musikfronten. Inte ett lyss på månader. Det kan lite ha att göra med att min stereo har totalhavererat, men det är inte bara det. Jag har inte haft lust eller behov. Konstigt! Men idag var jag hos tobakisten och hämtade ut en beställning med skivor och film. Eftersom jag alltså fortfarande inte har någon stereo lyssnar jag genom DVDn/teven. Min teve är från en svunnen epok. Det var knappt det gick att koppla den till DVDn när det var dags och sedan ett par år tillbaka skramlar det oroväckande i högtalarna. Men vad gör det. Nu lyssnar jag igen. I alla fall på det senaste fyndet Plant och Krauss. Om och om igen. Djädrans bra helt enkelt.

Spartips

Jag funderar vidare på det här med att spara på miljön. Man vill ju gärna göra så gott man kan. Men det är svårt att inte oroas en smula över den uppenbara konflikten mellan marknadskrafterna och miljömålen.
På tunnelbanan i morse gjorde Åhléns reklam för Julstämning på väggteven. Man kan köpa en cd och få julmysstämning i teven. Att njuta hela helgen då antar jag. Alternativ lösning: Tänd ett ljus.

Blogglänkar

Jag är rätt dålig på att hålla mig à jour med andras bloggar. Jag läser bara några stycken och har ytterst få länkar till utomstående som jag inte känner. Men några finns med. Jag tänkte försöka uppdatera lite i min länklista. Presentera några fler bloggar som jag tycker är läsvärda. Så småningom. När jag börjat läsa andras bloggar lite noggrannare vill säga.

Det här med miljön

Det är svårt. Jag är en sådan som i mitt normala liv gör av med ungefär två gånger så mycket som man får per person, för att jorden ska överleva. Det är inte bra. Och ändå ligger jag en bra bit under snittet. Har ingen bil, flyger sparsamt, källsorterar osv. För att döva mitt samvete började jag prenumerera på Ekolådan. Då får man närodlade (svindyra) grönsaker burna till dörren i en liten återanvändningsbar kartong. Jag är numera helt betagen. Jag skiter i att det är dyrt. Grönsakerna är fräscha, goda och vackra. Jag får sån´t som jag aldrig köper normalt. Jag får recept där man får använda honung och dadlar. Plötsligt äter jag vällagad mat som räcker flera dagar. Jag har blivit sund och äckligt präktig och mina stackars vänner får höra om den där lådan så ofta att de snart kommer att börja äta på McDonalds i ren protest. Men i alla fall. Kolla bara!

Nödutrustning

Igår skulle jag kila ner på stan för att köpa en inomhustermometer. Vintern nalkas och jag vill kunna visa värden att jag har i snitt fjorton grader inomhus när nordan friskar på. Nåväl. Eftersom jag är stadsbo känner jag mig sällan nödd att klä upp mig för att gå ut och handla. En ovana jag märker att jag delar med andra medboende i mitt kvarter. Igår skulle jag emellertid gå några meter till. Närmare bestämt neråt city. Iklädd lustig mössa och en jacka som jag vid närmare beskådan inte tror är min, drog jag mig genom Vasaparken neråt Drottninggatan. Vasaparken är fri lejd. Där ser man ut efter behov. Drottninggatans norra del är också rätt chosefritt. Där är det mest folk som ska fika, rasta hunden och handla på seven eleven. Men sedan går det inte längre. Allt närmare city man kommer kan man inte bortse från att människor på shopping i huvudstan en lördag klär sig propert. Inga egendomliga mössor, inga saggiga tensonjackor. Här är det fräsiga ytterplagg, stövletter, chicka väskor och smink som gäller. Jag kände mig mer och mer som en påstant där jag sjavade på. Jag skulle dessutom köpa termometern på Claes Ohlson var det tänkt, vilket innebar ett ansenligt exponernade av mitt jag både längs Hamngatan och i Gallerian. Normalt är jag inte jättetrendkänslig, men plötsligt föll det över mig. Jag såg en ful, gammal och illa klädd kärring i skyltfönstrena och det var jag. Det var hemskt. Då löste jag problemet på nolltid. Stövlade in på Åhléns och köpte en hatt! Mitt tankeflöde var snabbare en någonsin förr. Jag kom plötsligt på att jag alltid velat ha en Annie Hall-hatt. En sådan som jag köpte på Portobello Road 1970 när jag var i London med mamma. Det kan tänkas att det till och med var före filmen. På Åhléns där de tack och lov har allt, hittade jag en svart filthatt med brätte för 249. Aldrig har ett kontokort varit med om en snabbare transaktion. Nu var det ju inte så att jag satte hatten på huvudet när jag gick vidare till Claes Ohlson. Den fick ligga kvar i påsen. Men den styrkte mitt jag. Mina steg blev käckare, min blick klarare (tror jag) och jag kände mig inte alls så gammal och anskrämlig längre. Hemma blev det ett provande. Snygg är den men frågan är när jag kommer att bära denna skapelse. Trots allt är jag tyvärr inte Annie Hall.

Återvinningsstationen

Så var det dags att kånka avfall till återvinningsstationen.
Cirka ett ton dagens nyheter, fem pizzakartonger och en papperskasse med ölflaskor.
Kan ge en fingerrvisning om min förtäffliga karaktär.

Föreställningar

Jag vet att jag tjatar om samma saker hela tiden. Men det här med teve-serier, som för en gångs skull är sevärda, det går inte att förbigå.

Efter Gynekologen blev det Föreställningar. Dansksvenskt. Idén är genial. Att låta betraktaren ta del av samma föreställning flera gånger, men ur helt olika perspektiv. Aktörernas perspektiv. Det är som när man var student och skulle jämföra klasskamratens föreläsningsanteckningar och inte kände igen en stavelse. Helt olika upplevelser av samma föreläsning. Detsamma gäller Föreställningar. Det är som om skådespelarna spelar i olika pjäser, lever i olika världar, fastän de befinner sig i samma rum. Alla som någongång skilt sig eller separerat, kan lugnt förvissa sig om att kallsvetten ska rinna till i igenkänning. Din sanning är inte min och fatta din idiot att det är min sanning som är den rätta. Lite så kan jag tycka att det sipprar mest hela tiden, fastän mycket mer sofistikerat och artikulerat. Och skådespelarna, de är mycket bra där de sitter uppkrupna i intervjuscenerna, med uppdragna knän och trassligt hår. Och försöker förstå varför det blev så krångligt alltsammans.

(Lånad bild!)

Ljuvlig semester

Nu har jag kommit hem från den ljuvligaste lilla minisemester. Sonen, mellanbrorsan och jag stuvade in oss i ett ryanairplan och slöt upp hos familjen på kontinenten. Så trevligt hos min gästfria bror! Så mysigt att få andas lite Frankrike, sniffa lite Tyskland och njuta rätt mycket Luxemburg. Och få träffa Cocos! Som vi längtat efter. Och de små grynen, som växer för varje gång man ses. Bilderna får prata den här gången.
(Som det går att klicka på så att vi syns ordentligt.)

Familjen samlad (i alla fall delar av den). Det blir inte så ofta, men är desto roligare när vi ses.

Franskt varumärke?

Metz. Trevlig stad i norra Frankrike som går bra att återkomma till många gånger.

La petite Suisse i norra Luxemburg. Ronjaskog säger barnen.

Huslighet

Nu är jag definitivt tillbaka i vardagen efter min miniresa. Efter jobbet vandrade jag runt i ett ösregningt Stockholm, snyltandes på Marias paraply. Mitt mål var att inhandla ett filter till köksfläkten. Det förra blev slime i somras när jag skulle diska det. Sjuttio kronor för ett fläktfilter! Eftersom jag periodvis får för mig att jag är husligt lagd, passade jag på att torka med svamp och diskmedel innanför fläkten. Där var det inte så mysigt. Grått vatten rann in blusärmarna. Fläktkåpan såg inte särskilt ren ut. Trots mitt gnuggande. Randig möjligen, knappast ren. Sedan när jag skulle sätta in filtret i fläkten igen, ramlade hela anordningen ner på spisen. Själva fattningen tycks ha krymt. En del hushållsrutiner är verkligen bedrövligare än andra.

Tillbaks om några dagar

Strax flyger jag till Luxemburg och hälsar på familjen. Kanske att det är så varmt där att jag kan äta en liten croissant på en trottoarservering. Vi får se.

Och som om inte det räckte...

..att lillasyster ska till Paris alltså. Så ska storasyster med make dra till NY. Samma helg. Och stanna en hel vecka. Shoppa och gå på klubb. Italienska restauranger och konst.

Gör barnen inget annat än reser nu för tiden? Jag är så AVUNDSJUK!!! New York! Paris! Det är nästan så att jag glömmer bort att det inte är ett dugg synd om mig. Jag ska nämligen själv sätta mig på ett plan i morgon och åka... ja bort.

Reserapport kommer...

Till Paris...

Cocos ska åka till Paris och frågar mig om råd. Eftersom jag älskar Paris och åtminstone förr var där en del, är det rätt naturligt. Jag kan ge tips. Själv skulle jag åka dit mycket oftare om jag bara hade tid och råd. Flanera under kastanjerna, rota i boklådorna, titta på utsikten från Sacre Coeur-trapporna, dricka söndagsmorgonchoklad på en bar i Montmartre med en frasig croissant som tillbehör. Gå på muséerna; njuta av Degas akvareller, glo på en utställning, äta merguezer. Kanske gå på operan eller lyssna på lite svängjazz neråt Sorbonnehållet (om det är där det hålls till nu för tiden).

Men det är inte det här jag säger till min älskade dotter. Utan:

• Ni ska väl inte bo vid Pigalle?


• Håll i väskorna på tunnelbanan.


• Gå i grupp.


• Va, ska du vara där alldeles ensam på söndagen??

Till slut sa hon rätt uppgivet; Men du morsan det är inte till Brasilien vi ska åka, det är till Paris. Ja, ja. Man har väl blivit en gammal stofil. Men fyra blonda nittonåringar, fnittriga och självsäkra. Ni hör ju själva. Livsfarligt.

Gynekologen från Askim

Vad jag älskade den serien! Jag skrattade och grät omvartannat där jag satt i soffasängen och glodde och åt choklad. Egentligen vet jag inte varför jag tyckte så mycket om den.
Kanske på grund av:
1. min svaghet för doktorer
X. min svaghet för svenska teveserier
2. min svaghet för Jacob Nordenson
Eller kanske bara för att jag känner mig en smula svag i största allmänhet just nu.

Mina underbara ungar - en gång till

Jag får sån energi av att ha er omkring mig! Senaste helgen var full av mina storbarn som sov över. Och av god mat, spännande filmer, diskussioner om Scorsese verkligen är så bra som det sägs, Nationalmuseum, promenad, godis och en massa skratt. Och en rekordlång söndagsfrukost med kaffe och ostar och marmelader och morgontidningar. Och så ringde vi till lillasyster som blev en smula avis för att vi hade det så bra. Fastän hon har det lika bra hon, därborti Europa.

8 saker jag inte tänker ge en sportslig chans!

Maria utmanade mig till att beskriva

8 saker jag inte tänker ge en sportslig chans!

1.Främlingsfientlighet.

Hur kan man känna sig så hotad av att människor från andra delar av världen vill dela vardag och gemenskap med en själv?

2. Livets ord

Religiösa sekter ger mig rysningar.

3. Trångsynthet

Vet-bäst-tanter med snäv världsbild kan enervera mig något otroligt, undantaget mig själv då förstås, som alltsomoftast har någon viktig värdegrund att lyfta fram.

4. Skrytmånsar

Viktigpettrar som börjar sina meningar med: Pengar är inte allt här i världen, och på så sätt klädsamt diskret talar om att de själva är så välbeställda att de inte behöver bry sig om vad saker kostar.

4. Tamråttor och andra små ludna trivselhusdjur
Hugaligen! Inte en chans.

5. Brännboll

Jag är så glad att jag är vuxen och kan tacka nej utan att darra på rösten. Ingen andra chans där inte!

6. Huliganer

Jättekul med fotboll. Värdelöst med huliganer och fotbollsvåld. Totalt värdelöst, inte en chans.

7. Blodpudding

Har redan fått alldeles för många chanser.

8. Homofobi

Jag blir alltid dödstrött av att lyssna på homofober, fastän jag försöker ge dem en chans att förklara vad de menar innan jag vänder på klacken och går.

Bilderna till det här inlägget är alla lånade

Morgonstund har guld i mun

I morse vaknade jag och kände mig bakfull. Vilket jag inte var. Men mitt träningskort har gått ut sedan ett par veckor och jag har inte råd att köpa nytt förrän lönen kommer. Så jag har någon sorts abstinens. Därutöver hade jag inga kläder. Alltså: JAG HADE INGA KLÄDER! Att sätta på mig. Provade halva garderoben. Tiden rann ut och jag var tvungen att kasta på mig något. Det slutade med att jag idag ser ganska speciell ut. Som en fågelskrämma närmare bestämt. Håret var helt ur form. Jag höll på tjugo minuter med jag vet inte vad i badrummet. När jag var klar såg håret likadant ut som när jag gick upp. Frukosten fick mig på bättre humör en stund. Jag åt en extra smörgås med marmelad som kompensation för att jag inte kan träna. Det kändes riktigt bra. När jag sedan äntligen skulle gå, hundra timmar försenad, var mina svarta fingervantar borta. Jag ryckte i vant- och mössförvaringen som jag en gång köpt på IKEAs barnavdelning. Den släppte i kardborrfästet och ramlade ner på golvet. Där ligger den nu. Tillsammans med de byxor, tröjor och skjortor som jag ratade strax innan. Jag hittade inte fingervantarna utan tog ett par lovikkavantar med hål på båda tummarna. På tunnelbanan fick jag sittplats men hade glömt både tidning och bok så jag surade i alla fall. När jag kom till jobbet var allt som vanligt.

Den nya väskan!

Jag satt på ett sextimmars chefsmöte i måndags. Bra möte, men långt. Redan innan hade jag lovat mig själv en present på stan när jag gick därifrån. Problemet var att jag helt glömt bort vad jag tänkte ge mig, när jag klev av på T-centralen. Glömt, glömt, glömt. Men när jag kom till väskavdelningen kom jag på vad det var. En ny väska! Nu är inte jag en väskoman, faktiskt. Ett nytt väskinköp var helt i sin ordning. Min gamla såg ut som ett containeravfall. Det ruskiga var att just den väska jag skulle köpa var slut. Så jag köpte en annan. Dyrare. Vem har sagt att shopping inte hjälper? Faktum är att det hjälper mot det mesta. I alla fall i mitt lilla triviala liv.

Prissättning

På Buylando på Sankt Eriksplan kan man hyra CSI i box för sextio spänn för en vecka. Vilket man ju gör då och då. På Buylando på Sankt Eriksgatan får man betala 90 för samma paket. Om man är medlem. Konstigt!

Vad är en god bok?

Ibland när jag läser funderar jag ungefär lika mycket på vad jag egentligen tycker om boken ifråga, som att jag tar in själva innehållet. Aktuellt exempel: Ian McEwans roman Lördag. McEwan är ju numera en riktig gullegris i kulturspalterna så jag slog upp boken med vissa förväntningar. Första kapitlet var sådär. Hade jag varit hemma hade jag ställt tillbaka boken i bokhyllan, men nu befann jag mig på norrlandsbussen söderut och hade förståndigt packat ner allt annat läsbart i bagageutrymmet. Jag kämpade alltså på. Texten tog sig, var absolut inte hopplös. (Boken handlar om en neurokirurg som i rät kronologi berättar om vad som händer honom en lördag.) Men den riktiga hänförelsen lät vänta på sig. I stället satt jag periodvis och retade upp mig. En långrandig djävla beskrivning av en squashmatch som den briljante hjärnkirurgen utkämpade med en lika briljant narkosläkare. Förmodligen skulle man fascineras av de svettiga, ståtliga männen som trissade upp spelet med blodssmakande tävlingskättja. Jag blev förbannad. Men sedan kom ett lysande kapitel. Doktorn besöker sin mor på ett åldringshem. Inkännande, varmt, berörande. För att avlösas av ett mördartrist avsnitt om hela familjen überintellektuell som diskuterar Irakkriget. Det enda jag kom på mig med att tänka hela tiden var att jag skulle läsa om det där stycket. Noga, någon gång, så att jag kunde ladda upp med några smartskalliga, leveransklara slap-sticks om Irakkrisen om den nu skulle komma på tapeten i något sammanhang. Sedan blev det rätt intressant ett tag, när hjärnkirurgen samlar ihop tankarna och filosoferar om rätt och fel utifrån den fullständigt hysteriskt osannolika lördag han genomlevt. Slutet ganska gott. Men en riktig höjdarbok, det är den inte enligt mig. Trots att den fått mig att tänka mer än normalt. Och skriva inlägg och allt. Nej en riktigt bra bok har någonting mer, inte alltid förklarligt. Men ståpäls, en liten tår och ett gott skratt tycker jag att man ska kunna förvänta sig. Eller?

Väskan pratar

Min mobiltelefon har en idiotisk, förinställd väckningssignal. Jag har inte orkat byta den. Det är en tantröst som förkunnar: Dags att gå upp. Klockan är sexochtjugofem. Varje morgon stämmer hon upp så käckt. Förra söndagen hade jag telefonen i ryggsäcken när jag gjorde min sedvanliga veckoshopping. Jag stod inne på Granit och fingrade på någon produkt. Plötsligt hörde jag tanten från väskan. Tydligen hade hon hållit på ett tag utan att jag lagt märke till det, för jag hade runtomkringshopparnas totala uppmärksamhet. Av någon anledning hade jag ställt in väckning på 15.45 på söndageftermiddagen. Snabb som en vessla krängde jag av mig ryggsäcken, fiskade fram telefonen och stängde av den. Med en självsäkerhet som bara tanter med begränsad teknikbriljans kan uppbringa vände jag mig till mina medshoppare och sa: Det är min väska som pratar. De log så snällt åt mitt håll. Så där som folk ser ut när de vill uppmuntra ett lågbegåvat barn eller en riktigt senil åldring. Och så vände de på klacken och gick därifrån.

Ångermanländsk hösthelg

Färjan stånkar oförtrutet fram i natten. Vi är framme vid vårt mål. Det är fredag kväll. Hösthelg på den ångermanländska skärgårdsön. Och, nej, det finns ingen kiosk att köpa hembygdssouvenirer i medan man väntar till nästa färja ska gå. Det finns två färjegubbar i lysande västar och det finns två gula lampor på ösidan som visar vägen över sundet. Annars är det svart. Men vi är inte ensamma. En bil till har rullat på. När vi kommer till torpet dricker vi te och punch och äter en tunnbrödskiva med honung. Sedan ramlar vi i säng. Vi sover oroligt. Jag drömmer om jobbet. Det är svårt att släppa vardagen. När dagen ljusnar äter vi frukost och gör en liten utflykt. Vi tittar på den vitmålade träkyrkan och vi vänder på stenar vid uthavssidan. Vi fryser om fingrarna när vi ska fotografera. Den första vinterdagen ger sig till känna. Det är vindstilla. Sedan gör vi pannkakor och dricker mera punch. Sover middag. Och plötsligt är det middagsdags med mor och G. Skratt och prat. Och så är det sovdags igen. Svart natt utan stjärnor. Grävlingen skrapar i buskarna, eller är det under huset? En typisk hösthelg. Vi har stirrat över fjärden ganska mycket. Vi är tillfreds med att återvända til stan. Vi funderar på om filmerna på bussen kommer att vara lika usla på nervägen. I Hudiksvall äter vi grovarbetarportioner av skinkstek och sås. När vi vaknar på Cityterminalen har vi ränder av våra regnjackor i ansiktet. Det var en riktigt lyckad helg.

Härlig helg

Ibland är helgerna precis så som man vill att de ska vara.

Start fredag kväll med Stockholms coolaste och roligaste bokcirkel. Tack Monica för den goda maten och den självklara gästfriheten. Och tack till bokmalarna som berikar mitt liv med visheter och roligheter och som njuter lika mycket som jag av god mat och några glas rött och så lite bokprat förstås. Jag vinglade in i lägenheten klockan 2 på morgonen där sonen låg ned bäddad i gästsängen och undrade vad morsan egentligen hade för sig mitt i stockholmsnatten.

Lördagen skulle Cocos ha beskrivit som "fett chill". Jag mötte Ankie och lill-Anna vid 12. Vi köpte blommor på Hötorget och pratade. Intog italiensk mat bland turisterna i Gamla stan och pratade ännu mer. Kyparen var nittifem och sur och såg möglig ut. Han trampade i Ankies väska som låg pyttelite i vägen. Gubben småväste och såg ut som om han tänkte slänga ut oss för oordnat uppträdande. Han fick ingen dricks men maten var god.

När vi var mätta gick vi på vernissage i Gamla stan och beundrade stor-Annas konst och fick inspiration och motivation. (Love your art Anna!) Och träffade gamla och nya vänner och bekanta. Vi pratade vidare.

Promenad till söder där befolkningen har korviga yllestrumbyxor och håret färgat i nyanser som inte går att köpa hemma i Vasastan. Men vad gör det, vi älskar Söder i alla fall. Plötsligt var vi lite frusna och kaffesugna och hittade ett förtjusande kafé på Bondegatan där personalen var älskvärd men glömde bort allt vi beställde. Men det gjorde ingenting för de kom trippande med kaffet och juicen och morotskakorna omedelbums när vi sade till.

På lördagskvällen var jag trött och kände mig så behaglig. Åt rester och pratade i telefon.

Nu: söndag.

Jag har ätit frukost och druckit kaffe i två timmar. Jag får göra vad jag vill utom att sätta sprätt på pengar och det känns befriande och lyxigt. Jag tror att jag ska städa lådor och läsa IKEA-katalogen. Det ligger helt rätt en helg som den här.

Bokcirkel igen

Åh vad härligt! Nu är det dags igen. De här bokträffarna ser jag så mycket fram emot. Senaste gången hos Karin var genommysig. God mat och varm stämning i ett gosigt hus fullt av barn och vackra keramiksaker. Och så bokprat förstås, men det är inte det viktigaste, ialla fall inte för mig. I morgon ska vi vara i stan, några kvarter från mig bara, så jag kan ta en promenad.
Läsning: Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Bra, bra, bra.

Föredragshållerskan

Häromdagen läste jag en intervju med hon Tudor Sandahl (heter hon Patricia? Jag har glömt.) I alla fall redogjordes det för i den där artikeln att hon innan hon skulle lägga sig på kvällen, läste igenom anteckningarna inför ett föredrag hon skulle hålla dagen därpå. Jag blev full av beundran. Jag skulle också hålla föredrag dagen därpå. Mina förberedelser började när jag fick uppdraget, ungefär en månad tidigare. När jag fick frågan var jag i vanlig ordning entusiasten själv. Smickrad och glad tackade jag ja utan att darra på manchetten. Sedan började det snabbt dra ihop sig och min entusiasm krymte i samma takt som tiden fram till dagen D. Jag är en notorisk förberedare. Jag jobbade således hemma en halv dag någon vecka i förväg. Jag kom så långt att jag sorterade mina bilder och knåpade ihop lite stödpunkter. Sedan fick materialet ligga till sig ett par dagar. När jag tog fram papperen och pp:n igen suddade jag ut 3/4 av bilderna och gjorde nya anteckningar. Tre dagar kvar. Jag råkade konvertera bilderna till ett format så att de inte gick att visa. Ringde Anna akut som fick ta hissen ner och lugna ner mig och hämta hem bilderna i rätt form. Det blev lördag. Jag laddade upp hemma i lägenheten med pilsner och chips och föredragsanteckningar. Läste högt för mig själv, lallande runt i lägenheten i mjukisbyxor och raggsockor. Jag visste att jag skulle ha fyrtio minuter på mig. Jag försökte hålla tiden men det blev konsekvent 50 minuter fastän jag pratade fort. Söndag. En dag kvar. Hjärtat började pumpa och jag funderade på att sjukskriva mig. Bli rejält sjuk, det skulle vara trovärdigt, jag är aldrig borta från jobbet. Jag vaknade av mig själv 5.15 på måndagsmorgonen. Memorerade föredraget. Det tog sju minuter. Heja! På väg till jobbet gruvade jag mig för följande:

• Att jag skulle ta med mig fel usb
• Att jag skulle ha glömt att sudda ut privata filer som jag använde mitt jobb-usb till i somras (fastän jag kollat hundra gånger) och att bilder på barnen plötsligt skulle dyka upp på duken i hörsalen
• Att föredraget skulle ta 50 minuter
• Att föredraget skulle ta sju minuter
• Att jag skulle glömma vad jag skulle säga
• Att jag skulle förklara mina teser på ett obegripligt sätt
• Att jag skulle svimma
• Att jag inte skulle kunna svara på en enda fråga

Föredraget gick som på räls. Och när jag fick frågan om jag kanske kunde komma tillbaka och hålla det igen för en annan församling så log jag glatt och sa självklart, vad kul! Och menade det. Vojne, vojne, inte undra på att jag är ensamstående, vem skulle stå ut?

Otur!

Vi skulle gå på teater, jag och mina väninnor. När jag skulle försäkerhetsskullkolla tiden på teaterns webbsida fanns inte föreställningen med. Jag trodde förstås att det var mitt fel. Men det var det inte. Föreställningen var inställd. Pytt!

På min webbstartsida....

....har jag lagt väderkartor över några favoritstäder.

Bara för att kunna ägna mig åt min längtan.

I Neapel är det just nu 27 grader och sol. Jag vill vara där, kanske inte just i Neapel, där är det lite för många mord för att passa min smak. Men Sorrento eller Positano eller Amalfi. Där vill jag vara. Det finns inga väderkartor tillgängliga över de orterna men jag vet att där finns kaféer, bougainvillor (hur stavas det?), vespor, bläckfiskar, liköraffärer, italienska skor, svart kaffe, slingrande trappor, vingårdar, vackra män, fiskekuttrar, högröstade damer, märkeskläder, madonnor, statyer, kalvkött och solmogna tomater. Och solen. Den lyser lika intensivt som över Neapel.

Jag har en väderkarta över Sundsvall också. Som visar höga-kusten-vädret. Där är det 14 grader. Och samma sol som förhoppningsvis kommer att glimta när jag åker till torpet om en vecka.

Och så sitter han där...

Vad f...n! Jag trodde jag skulle slippa honom nu. Att han dragit, dunstat. Att han ägnar sig åt saker på orter där inte jag befinner mig. Men pyttsan. Idag satt han där, ryggen vänd mot mig och åt en smörgås. På caféet. Proper och nyklippt. Välstruken skjorta. Inte min typ på långa vägar. Djävla karl! Jag vill inte bli påmind. Om min blygaste flirt, mitt hemligaste span någonsin. Naturligtvis gick jag inte fram och sa hej. Vilket hade varit normalt. Vi känner varandra. Men nej. Blotta tanken att pinsam situation skulle kunna uppstå får mig att smyga ut bakom hans rygg som en skurk på flykt. Jag ångrar mig på bussen hem naturligtvis. Att säga hej har väl aldrig direkt betraktats som pinsamt, egentligen. Aldrig kommer våra vägar att korsas igen. Aldrig kommer jag att få njuta av anblicken av den där ljusblå, nystrukna skjortan. Eller den där charmiga fläcken på näsan. Skrattrynkorna. Aldrig mer. För att jag är en sån mes. Varför måste människan sitta där med sin förbannade smörgås just när jag går förbi? Jag hade ju glömt. Tror jag. Djävla karl.

Seg bloggare

Fy vad jag varit overksam på bloggen på sista tiden. Men jag hoppas det ska bli ändring. Typ nu.

Tomt i lägenheten

Cocos har flyttat ut. Sista ungen ut. Guud så konstigt det känns. Det var märkligt när de äldre flyttade också. Men när den sista pyser blir det väldigt tyst. Jag kliver in i hallen på kvällen och det är mörkt och luktar damm och tomt. Frukostdisken är diskad, för det gjorde jag på morgonen. Så det är det tomt på diskbänken. Avtorkat och rent. Inte smulor och smörknivar och tekoppar och ostskalkar och en lapp på hallbordet där det står: "Förlåt men jag hann inte diska, jag gör det när jag kommer hem. Love Cocos. P.S. Jag vet inte när jag kommer." Nej nu står allt som jag lämnade det. Det finns alltid mjölk kvar i kylen och jag kan inte gnälla över kläderna som droppats på golvet, för de har jag slängt dit själv. Jag får harkla mig på morgonen, eftersom jag inte pratar med någon. Inget "Upp och hoppa, vet du vad klockan är?" Så dystert, kanske ni tänker. Men, nej dystert är det inte. Tomt och konstigt och emellanåt lite småtråkigt. Men det är också härligt. För första gången i livet bor jag alldeles själv. Jag kanske rent av gått och blivit stor.

Det tristaste som finns

Vissa saker är så oöverstigligt tråkiga att göra.
Här är mina favoriter:

• Ställa undan dammsugaren när jag dammsugit. Folk på besök brukar undra om jag håller på att städa, när de snubblar över dammsugaren. Men nej då, den bara står kvar där till nästa gång.
• Öppna en ny ostförpackning. Hur gör man? Hur gör ni? Plastförpackningarna är ju ogenomträngliga. Om kökssaxen är på vift och jag ska sprätta plastöverdrag med kökskniv är situationen direkt ohälsosam. Och sedan ska man hyvla av allt vax från osten. Det gör jag direkt i slasken och sedan ligger ost-vax-skivorna där ett tag och cementerar fast sig rätt ordentligt. Så att jag till slut måste ta fram verktygslådan. Inte undra på att jag gnager på mina ostkanter i det längsta.
• Packa ur träningspåsen. Jag har faktiskt utvecklat en ny förståelse för mina barns halvmögliga jympapåsar som i alla år legat till sig i diverse hörnor. Det är erbarmligt trist att tömma jympapåsar. Särskilt eftersom man vet att man måste fatta beslut om kläderna ska i tvättkorgen eller om de kan användas en gång till och var man i så fall lämpligen hänger dem på vädring så länge. Det kanske är just den här beslutsångensten som är så påfrestande rent av?
• Handla efter jobbet. Kommentarer behövs knappast, alla vet. Särskilt om man har den där svettiga träningspåsen dinglande i ena handen och ska balansera handväska och matkorg med den andra.
• Sortera cd- och dvd-skivor när man använt dem. Hur snabbt kan egentligen de där dammiga högarna av kladdfläckade skivor samlas? Och vart tar fodralen vägen? Tips, någon!
• Åka sista snutten på hemresan när man varit ute och flängt. Själva resan är sällan ett problem. Timmar på plan, transferbussar, lokalbussar och båtar. Det är snarare kul. Man känner att man är i farten. Men så kommer man till T-centralen. Tio minuter kvar och man är nästan i mål efter kanske dygn av resande. Då slår tröttheten till. Jag är beredd att grina, sätta mig ner på golvet och vägra flytta mig. Att ta rulltrappan ner till min linje och vänta några minuter på tåget blir plötsligt en mardröm. Att nå fram till lägenheten, vilket jag i allmänhet lyckas med trots allt, känns som en jätteseger och jag firar med att lämpa av resväskorna i hallen och låta dem stå där i åtminstone en vecka.

Jag kom på några till tristesser:

raka benen
göra müsli
rengöra glasögonen
transportera matlådan till jobbet
Lägga nämnda matlåda i kylen
Äta medhavd matlåda i stället för att trava iväg med kompisar till närliggande lunchrestaurang
plocka ner duschdraperiet för tvätt
beställa tid i tvättstugan
tömma kylen på gammal mat
knyta skorna när skosnöret gått upp när man är på väg någonstans

Konsten att gruva sig

Min mormor sa alltid att man inte ska oroa sig för framtiden. Man kan inte göra så mycket åt det som händer i morgon i alla fall. Min mamma har ungefär samma inställning. Jag gör allt jag kan för att försöka lyssna och lära av de visdomsorden. Men tror ni att jag lyckas? Nix. Jag är en gruvare nämligen. Jag har i allmänhet ett komplett värsta scenario i åtanke för vad som eventuellt kan hända framöver.

Mat som kan vara förgiftad, möten som kan bli jobbiga, plan som kan missas alternativt störta alternativt kapas, cigaretter som kan fatta eld, bussar som kan bli försenade, hjärtan som kan stanna, myggor som man kan bli sjuk av, knölar....

Och hur ofta har det här hänt just dig? Frågade min visa mor när jag beklagade mig som värst. Nja aldrig, närmare bestämt. Men man vet ju aldrig, rätt som det är händer det nåt och då är det bäst att vara förberedd. Eller?

Tack...

...för alla gulliga kommentarer! Tyvärr kan jag inte läsa dem eller själv kommentera i bloggen, någon inställning blockerar mig totalt när jag klickar på kommentarlänken. Jag ser kommentarerna ändå förstås, i mejlen, men kan inte svara.
Jobbar på att lösa problemet.

Alldeles, alldeles underbart...

Ja bättre kunde det inte bli. Bröllopet. Att se sin dotter gå uppför altargången och se så lycklig ut. Det var en upplevelse. Så söt, så beslutsam, med den mest förtjusande unga man vid sin sida. Allt var perfekt. Vigselceremonien var högtidlig men avslappnad. Sångerskan sjöng bedårande. Gästerna var glada och maten topp. Det är svårt att beskriva. Det får bli lite bilder. Inte mina dock. Jag avstod från fotande. Jag ville uppleva min dotters bröllop utan att behöva se det genom en lins. Bilderna är Cocos, tack för flitigt fotograferande!

The lovely couple!

Förväntansfulla gäster i kyrkan

Tårtan. Vit prinsess.


Bröllopsdans.

Föräldrarna.

Syskonen

Mormor och farmor.

Morbröderna

Moster, morbror och syskonbarn.

Kusinerna och kusinbarnen.

De Goda vännerna.

Några höll tal...

...och sedan blåste dansen igång.

Och för er som undrar hur det gick med klänningarna. Här är de.