tisdag, oktober 16, 2007

Väskan pratar

Min mobiltelefon har en idiotisk, förinställd väckningssignal. Jag har inte orkat byta den. Det är en tantröst som förkunnar: Dags att gå upp. Klockan är sexochtjugofem. Varje morgon stämmer hon upp så käckt. Förra söndagen hade jag telefonen i ryggsäcken när jag gjorde min sedvanliga veckoshopping. Jag stod inne på Granit och fingrade på någon produkt. Plötsligt hörde jag tanten från väskan. Tydligen hade hon hållit på ett tag utan att jag lagt märke till det, för jag hade runtomkringshopparnas totala uppmärksamhet. Av någon anledning hade jag ställt in väckning på 15.45 på söndageftermiddagen. Snabb som en vessla krängde jag av mig ryggsäcken, fiskade fram telefonen och stängde av den. Med en självsäkerhet som bara tanter med begränsad teknikbriljans kan uppbringa vände jag mig till mina medshoppare och sa: Det är min väska som pratar. De log så snällt åt mitt håll. Så där som folk ser ut när de vill uppmuntra ett lågbegåvat barn eller en riktigt senil åldring. Och så vände de på klacken och gick därifrån.

2 kommentarer:

Anonym sa...

tur att du har ett uns självdistans, rara mor. Kom att tänka pa i somras: UPP OCH HOPPA, KLOCKAN äR 8!

Stina sa...

Ursäkta mitt minne, vad var det? Något jag sa, eller telefonen? Eller väskan kanske? Kära dotter, tänk på att lilla mamma är väldigt gammal och glömsk numera.