Föredragshållerskan

Häromdagen läste jag en intervju med hon Tudor Sandahl (heter hon Patricia? Jag har glömt.) I alla fall redogjordes det för i den där artikeln att hon innan hon skulle lägga sig på kvällen, läste igenom anteckningarna inför ett föredrag hon skulle hålla dagen därpå. Jag blev full av beundran. Jag skulle också hålla föredrag dagen därpå. Mina förberedelser började när jag fick uppdraget, ungefär en månad tidigare. När jag fick frågan var jag i vanlig ordning entusiasten själv. Smickrad och glad tackade jag ja utan att darra på manchetten. Sedan började det snabbt dra ihop sig och min entusiasm krymte i samma takt som tiden fram till dagen D. Jag är en notorisk förberedare. Jag jobbade således hemma en halv dag någon vecka i förväg. Jag kom så långt att jag sorterade mina bilder och knåpade ihop lite stödpunkter. Sedan fick materialet ligga till sig ett par dagar. När jag tog fram papperen och pp:n igen suddade jag ut 3/4 av bilderna och gjorde nya anteckningar. Tre dagar kvar. Jag råkade konvertera bilderna till ett format så att de inte gick att visa. Ringde Anna akut som fick ta hissen ner och lugna ner mig och hämta hem bilderna i rätt form. Det blev lördag. Jag laddade upp hemma i lägenheten med pilsner och chips och föredragsanteckningar. Läste högt för mig själv, lallande runt i lägenheten i mjukisbyxor och raggsockor. Jag visste att jag skulle ha fyrtio minuter på mig. Jag försökte hålla tiden men det blev konsekvent 50 minuter fastän jag pratade fort. Söndag. En dag kvar. Hjärtat började pumpa och jag funderade på att sjukskriva mig. Bli rejält sjuk, det skulle vara trovärdigt, jag är aldrig borta från jobbet. Jag vaknade av mig själv 5.15 på måndagsmorgonen. Memorerade föredraget. Det tog sju minuter. Heja! På väg till jobbet gruvade jag mig för följande:

• Att jag skulle ta med mig fel usb
• Att jag skulle ha glömt att sudda ut privata filer som jag använde mitt jobb-usb till i somras (fastän jag kollat hundra gånger) och att bilder på barnen plötsligt skulle dyka upp på duken i hörsalen
• Att föredraget skulle ta 50 minuter
• Att föredraget skulle ta sju minuter
• Att jag skulle glömma vad jag skulle säga
• Att jag skulle förklara mina teser på ett obegripligt sätt
• Att jag skulle svimma
• Att jag inte skulle kunna svara på en enda fråga

Föredraget gick som på räls. Och när jag fick frågan om jag kanske kunde komma tillbaka och hålla det igen för en annan församling så log jag glatt och sa självklart, vad kul! Och menade det. Vojne, vojne, inte undra på att jag är ensamstående, vem skulle stå ut?