Vad är en god bok?

Ibland när jag läser funderar jag ungefär lika mycket på vad jag egentligen tycker om boken ifråga, som att jag tar in själva innehållet. Aktuellt exempel: Ian McEwans roman Lördag. McEwan är ju numera en riktig gullegris i kulturspalterna så jag slog upp boken med vissa förväntningar. Första kapitlet var sådär. Hade jag varit hemma hade jag ställt tillbaka boken i bokhyllan, men nu befann jag mig på norrlandsbussen söderut och hade förståndigt packat ner allt annat läsbart i bagageutrymmet. Jag kämpade alltså på. Texten tog sig, var absolut inte hopplös. (Boken handlar om en neurokirurg som i rät kronologi berättar om vad som händer honom en lördag.) Men den riktiga hänförelsen lät vänta på sig. I stället satt jag periodvis och retade upp mig. En långrandig djävla beskrivning av en squashmatch som den briljante hjärnkirurgen utkämpade med en lika briljant narkosläkare. Förmodligen skulle man fascineras av de svettiga, ståtliga männen som trissade upp spelet med blodssmakande tävlingskättja. Jag blev förbannad. Men sedan kom ett lysande kapitel. Doktorn besöker sin mor på ett åldringshem. Inkännande, varmt, berörande. För att avlösas av ett mördartrist avsnitt om hela familjen überintellektuell som diskuterar Irakkriget. Det enda jag kom på mig med att tänka hela tiden var att jag skulle läsa om det där stycket. Noga, någon gång, så att jag kunde ladda upp med några smartskalliga, leveransklara slap-sticks om Irakkrisen om den nu skulle komma på tapeten i något sammanhang. Sedan blev det rätt intressant ett tag, när hjärnkirurgen samlar ihop tankarna och filosoferar om rätt och fel utifrån den fullständigt hysteriskt osannolika lördag han genomlevt. Slutet ganska gott. Men en riktig höjdarbok, det är den inte enligt mig. Trots att den fått mig att tänka mer än normalt. Och skriva inlägg och allt. Nej en riktigt bra bok har någonting mer, inte alltid förklarligt. Men ståpäls, en liten tår och ett gott skratt tycker jag att man ska kunna förvänta sig. Eller?