Det tristaste som finns

Vissa saker är så oöverstigligt tråkiga att göra.
Här är mina favoriter:

• Ställa undan dammsugaren när jag dammsugit. Folk på besök brukar undra om jag håller på att städa, när de snubblar över dammsugaren. Men nej då, den bara står kvar där till nästa gång.
• Öppna en ny ostförpackning. Hur gör man? Hur gör ni? Plastförpackningarna är ju ogenomträngliga. Om kökssaxen är på vift och jag ska sprätta plastöverdrag med kökskniv är situationen direkt ohälsosam. Och sedan ska man hyvla av allt vax från osten. Det gör jag direkt i slasken och sedan ligger ost-vax-skivorna där ett tag och cementerar fast sig rätt ordentligt. Så att jag till slut måste ta fram verktygslådan. Inte undra på att jag gnager på mina ostkanter i det längsta.
• Packa ur träningspåsen. Jag har faktiskt utvecklat en ny förståelse för mina barns halvmögliga jympapåsar som i alla år legat till sig i diverse hörnor. Det är erbarmligt trist att tömma jympapåsar. Särskilt eftersom man vet att man måste fatta beslut om kläderna ska i tvättkorgen eller om de kan användas en gång till och var man i så fall lämpligen hänger dem på vädring så länge. Det kanske är just den här beslutsångensten som är så påfrestande rent av?
• Handla efter jobbet. Kommentarer behövs knappast, alla vet. Särskilt om man har den där svettiga träningspåsen dinglande i ena handen och ska balansera handväska och matkorg med den andra.
• Sortera cd- och dvd-skivor när man använt dem. Hur snabbt kan egentligen de där dammiga högarna av kladdfläckade skivor samlas? Och vart tar fodralen vägen? Tips, någon!
• Åka sista snutten på hemresan när man varit ute och flängt. Själva resan är sällan ett problem. Timmar på plan, transferbussar, lokalbussar och båtar. Det är snarare kul. Man känner att man är i farten. Men så kommer man till T-centralen. Tio minuter kvar och man är nästan i mål efter kanske dygn av resande. Då slår tröttheten till. Jag är beredd att grina, sätta mig ner på golvet och vägra flytta mig. Att ta rulltrappan ner till min linje och vänta några minuter på tåget blir plötsligt en mardröm. Att nå fram till lägenheten, vilket jag i allmänhet lyckas med trots allt, känns som en jätteseger och jag firar med att lämpa av resväskorna i hallen och låta dem stå där i åtminstone en vecka.

Jag kom på några till tristesser:

raka benen
göra müsli
rengöra glasögonen
transportera matlådan till jobbet
Lägga nämnda matlåda i kylen
Äta medhavd matlåda i stället för att trava iväg med kompisar till närliggande lunchrestaurang
plocka ner duschdraperiet för tvätt
beställa tid i tvättstugan
tömma kylen på gammal mat
knyta skorna när skosnöret gått upp när man är på väg någonstans