Och så sitter han där...

Vad f...n! Jag trodde jag skulle slippa honom nu. Att han dragit, dunstat. Att han ägnar sig åt saker på orter där inte jag befinner mig. Men pyttsan. Idag satt han där, ryggen vänd mot mig och åt en smörgås. På caféet. Proper och nyklippt. Välstruken skjorta. Inte min typ på långa vägar. Djävla karl! Jag vill inte bli påmind. Om min blygaste flirt, mitt hemligaste span någonsin. Naturligtvis gick jag inte fram och sa hej. Vilket hade varit normalt. Vi känner varandra. Men nej. Blotta tanken att pinsam situation skulle kunna uppstå får mig att smyga ut bakom hans rygg som en skurk på flykt. Jag ångrar mig på bussen hem naturligtvis. Att säga hej har väl aldrig direkt betraktats som pinsamt, egentligen. Aldrig kommer våra vägar att korsas igen. Aldrig kommer jag att få njuta av anblicken av den där ljusblå, nystrukna skjortan. Eller den där charmiga fläcken på näsan. Skrattrynkorna. Aldrig mer. För att jag är en sån mes. Varför måste människan sitta där med sin förbannade smörgås just när jag går förbi? Jag hade ju glömt. Tror jag. Djävla karl.