Larmar och gör sig till

Jag har sovit lite dåligt på sista tiden. Det beror delvis på att jag numera definitivt har kommit in i klimakteriet. Det märks främst på min plötsligt uppkomna rödblommighet i ansiktet och på att jag i de mest otippade sammanhang kastar av mig kläderna. Ja inte alla på en gång givetvis, men de övre lagren av koftor och tröjor som jag strax innan klätt mig i eftersom frusenheten då var mitt signum. Så på nätterna då, då bökar jag runt i sängen och sliter i mina klädesplagg och försöker få kudden sval. Men två nätter i rad har jag sovit som en nykysst brud. Svalt, lugnt. Ända till klockan tre på morgonen. Då har målarfirmabilen på vår gata gått på. Med ett billarm som ylar som ett brandlarm. Jag, liksom resten av kvarteret, vaknar och tänder lamporna. Vandrar oroligt omkring tills jag förstår att det är ett billarm. Som inte slutar. Min nattsömn är i ruiner! Normalt är jag en hygglig tjej som inte bråkar om småsaker, men den där måleribilen! Mitt väna jag blir liksom vilt sådär mitt i natten. Iklädd i stort sett bara mässingen (ja så där dags har jag i allmänhet slängt alla kläder på golvet) funderar jag på att rusa ut och vandalisera. Jag fantiserar om vad jag skulle kunna åstadkomma med en hötjuga. Jag ser mig själv hur jag hötter med näven och sparkar på däcken. Jag är utvakad och i upplösning. Jag är helt enkelt inte riktigt mig själv. På morgonen förstår jag att den nattliga metamorfosen inte bara gäller mig. När jag går ut på morgonen förstår jag vad Liza menar när hon beskriver ett liknande scenario med "hela rutan var täckt av post-it-lappar". Det är tydligen den civiliserade storstadsbons vedertagna motangrepp på av billarm påtvingad nattvaka. Och så det försynta, vackra paret på trean som river bort sin ilskna lapp. "Ja vi kanske tog i väl mycket" hör jag dem resonera. "Det är ju ändå bara en bil." Jag strosar förnöjsamt min väg mot tunnelbanan.