Och som om inte det räckte...

..att lillasyster ska till Paris alltså. Så ska storasyster med make dra till NY. Samma helg. Och stanna en hel vecka. Shoppa och gå på klubb. Italienska restauranger och konst.

Gör barnen inget annat än reser nu för tiden? Jag är så AVUNDSJUK!!! New York! Paris! Det är nästan så att jag glömmer bort att det inte är ett dugg synd om mig. Jag ska nämligen själv sätta mig på ett plan i morgon och åka... ja bort.

Reserapport kommer...

Till Paris...

Cocos ska åka till Paris och frågar mig om råd. Eftersom jag älskar Paris och åtminstone förr var där en del, är det rätt naturligt. Jag kan ge tips. Själv skulle jag åka dit mycket oftare om jag bara hade tid och råd. Flanera under kastanjerna, rota i boklådorna, titta på utsikten från Sacre Coeur-trapporna, dricka söndagsmorgonchoklad på en bar i Montmartre med en frasig croissant som tillbehör. Gå på muséerna; njuta av Degas akvareller, glo på en utställning, äta merguezer. Kanske gå på operan eller lyssna på lite svängjazz neråt Sorbonnehållet (om det är där det hålls till nu för tiden).

Men det är inte det här jag säger till min älskade dotter. Utan:

• Ni ska väl inte bo vid Pigalle?


• Håll i väskorna på tunnelbanan.


• Gå i grupp.


• Va, ska du vara där alldeles ensam på söndagen??

Till slut sa hon rätt uppgivet; Men du morsan det är inte till Brasilien vi ska åka, det är till Paris. Ja, ja. Man har väl blivit en gammal stofil. Men fyra blonda nittonåringar, fnittriga och självsäkra. Ni hör ju själva. Livsfarligt.

Gynekologen från Askim

Vad jag älskade den serien! Jag skrattade och grät omvartannat där jag satt i soffasängen och glodde och åt choklad. Egentligen vet jag inte varför jag tyckte så mycket om den.
Kanske på grund av:
1. min svaghet för doktorer
X. min svaghet för svenska teveserier
2. min svaghet för Jacob Nordenson
Eller kanske bara för att jag känner mig en smula svag i största allmänhet just nu.

Mina underbara ungar - en gång till

Jag får sån energi av att ha er omkring mig! Senaste helgen var full av mina storbarn som sov över. Och av god mat, spännande filmer, diskussioner om Scorsese verkligen är så bra som det sägs, Nationalmuseum, promenad, godis och en massa skratt. Och en rekordlång söndagsfrukost med kaffe och ostar och marmelader och morgontidningar. Och så ringde vi till lillasyster som blev en smula avis för att vi hade det så bra. Fastän hon har det lika bra hon, därborti Europa.

8 saker jag inte tänker ge en sportslig chans!

Maria utmanade mig till att beskriva

8 saker jag inte tänker ge en sportslig chans!

1.Främlingsfientlighet.

Hur kan man känna sig så hotad av att människor från andra delar av världen vill dela vardag och gemenskap med en själv?

2. Livets ord

Religiösa sekter ger mig rysningar.

3. Trångsynthet

Vet-bäst-tanter med snäv världsbild kan enervera mig något otroligt, undantaget mig själv då förstås, som alltsomoftast har någon viktig värdegrund att lyfta fram.

4. Skrytmånsar

Viktigpettrar som börjar sina meningar med: Pengar är inte allt här i världen, och på så sätt klädsamt diskret talar om att de själva är så välbeställda att de inte behöver bry sig om vad saker kostar.

4. Tamråttor och andra små ludna trivselhusdjur
Hugaligen! Inte en chans.

5. Brännboll

Jag är så glad att jag är vuxen och kan tacka nej utan att darra på rösten. Ingen andra chans där inte!

6. Huliganer

Jättekul med fotboll. Värdelöst med huliganer och fotbollsvåld. Totalt värdelöst, inte en chans.

7. Blodpudding

Har redan fått alldeles för många chanser.

8. Homofobi

Jag blir alltid dödstrött av att lyssna på homofober, fastän jag försöker ge dem en chans att förklara vad de menar innan jag vänder på klacken och går.

Bilderna till det här inlägget är alla lånade

Morgonstund har guld i mun

I morse vaknade jag och kände mig bakfull. Vilket jag inte var. Men mitt träningskort har gått ut sedan ett par veckor och jag har inte råd att köpa nytt förrän lönen kommer. Så jag har någon sorts abstinens. Därutöver hade jag inga kläder. Alltså: JAG HADE INGA KLÄDER! Att sätta på mig. Provade halva garderoben. Tiden rann ut och jag var tvungen att kasta på mig något. Det slutade med att jag idag ser ganska speciell ut. Som en fågelskrämma närmare bestämt. Håret var helt ur form. Jag höll på tjugo minuter med jag vet inte vad i badrummet. När jag var klar såg håret likadant ut som när jag gick upp. Frukosten fick mig på bättre humör en stund. Jag åt en extra smörgås med marmelad som kompensation för att jag inte kan träna. Det kändes riktigt bra. När jag sedan äntligen skulle gå, hundra timmar försenad, var mina svarta fingervantar borta. Jag ryckte i vant- och mössförvaringen som jag en gång köpt på IKEAs barnavdelning. Den släppte i kardborrfästet och ramlade ner på golvet. Där ligger den nu. Tillsammans med de byxor, tröjor och skjortor som jag ratade strax innan. Jag hittade inte fingervantarna utan tog ett par lovikkavantar med hål på båda tummarna. På tunnelbanan fick jag sittplats men hade glömt både tidning och bok så jag surade i alla fall. När jag kom till jobbet var allt som vanligt.

Den nya väskan!

Jag satt på ett sextimmars chefsmöte i måndags. Bra möte, men långt. Redan innan hade jag lovat mig själv en present på stan när jag gick därifrån. Problemet var att jag helt glömt bort vad jag tänkte ge mig, när jag klev av på T-centralen. Glömt, glömt, glömt. Men när jag kom till väskavdelningen kom jag på vad det var. En ny väska! Nu är inte jag en väskoman, faktiskt. Ett nytt väskinköp var helt i sin ordning. Min gamla såg ut som ett containeravfall. Det ruskiga var att just den väska jag skulle köpa var slut. Så jag köpte en annan. Dyrare. Vem har sagt att shopping inte hjälper? Faktum är att det hjälper mot det mesta. I alla fall i mitt lilla triviala liv.

Prissättning

På Buylando på Sankt Eriksplan kan man hyra CSI i box för sextio spänn för en vecka. Vilket man ju gör då och då. På Buylando på Sankt Eriksgatan får man betala 90 för samma paket. Om man är medlem. Konstigt!

Vad är en god bok?

Ibland när jag läser funderar jag ungefär lika mycket på vad jag egentligen tycker om boken ifråga, som att jag tar in själva innehållet. Aktuellt exempel: Ian McEwans roman Lördag. McEwan är ju numera en riktig gullegris i kulturspalterna så jag slog upp boken med vissa förväntningar. Första kapitlet var sådär. Hade jag varit hemma hade jag ställt tillbaka boken i bokhyllan, men nu befann jag mig på norrlandsbussen söderut och hade förståndigt packat ner allt annat läsbart i bagageutrymmet. Jag kämpade alltså på. Texten tog sig, var absolut inte hopplös. (Boken handlar om en neurokirurg som i rät kronologi berättar om vad som händer honom en lördag.) Men den riktiga hänförelsen lät vänta på sig. I stället satt jag periodvis och retade upp mig. En långrandig djävla beskrivning av en squashmatch som den briljante hjärnkirurgen utkämpade med en lika briljant narkosläkare. Förmodligen skulle man fascineras av de svettiga, ståtliga männen som trissade upp spelet med blodssmakande tävlingskättja. Jag blev förbannad. Men sedan kom ett lysande kapitel. Doktorn besöker sin mor på ett åldringshem. Inkännande, varmt, berörande. För att avlösas av ett mördartrist avsnitt om hela familjen überintellektuell som diskuterar Irakkriget. Det enda jag kom på mig med att tänka hela tiden var att jag skulle läsa om det där stycket. Noga, någon gång, så att jag kunde ladda upp med några smartskalliga, leveransklara slap-sticks om Irakkrisen om den nu skulle komma på tapeten i något sammanhang. Sedan blev det rätt intressant ett tag, när hjärnkirurgen samlar ihop tankarna och filosoferar om rätt och fel utifrån den fullständigt hysteriskt osannolika lördag han genomlevt. Slutet ganska gott. Men en riktig höjdarbok, det är den inte enligt mig. Trots att den fått mig att tänka mer än normalt. Och skriva inlägg och allt. Nej en riktigt bra bok har någonting mer, inte alltid förklarligt. Men ståpäls, en liten tår och ett gott skratt tycker jag att man ska kunna förvänta sig. Eller?

Väskan pratar

Min mobiltelefon har en idiotisk, förinställd väckningssignal. Jag har inte orkat byta den. Det är en tantröst som förkunnar: Dags att gå upp. Klockan är sexochtjugofem. Varje morgon stämmer hon upp så käckt. Förra söndagen hade jag telefonen i ryggsäcken när jag gjorde min sedvanliga veckoshopping. Jag stod inne på Granit och fingrade på någon produkt. Plötsligt hörde jag tanten från väskan. Tydligen hade hon hållit på ett tag utan att jag lagt märke till det, för jag hade runtomkringshopparnas totala uppmärksamhet. Av någon anledning hade jag ställt in väckning på 15.45 på söndageftermiddagen. Snabb som en vessla krängde jag av mig ryggsäcken, fiskade fram telefonen och stängde av den. Med en självsäkerhet som bara tanter med begränsad teknikbriljans kan uppbringa vände jag mig till mina medshoppare och sa: Det är min väska som pratar. De log så snällt åt mitt håll. Så där som folk ser ut när de vill uppmuntra ett lågbegåvat barn eller en riktigt senil åldring. Och så vände de på klacken och gick därifrån.

Ångermanländsk hösthelg

Färjan stånkar oförtrutet fram i natten. Vi är framme vid vårt mål. Det är fredag kväll. Hösthelg på den ångermanländska skärgårdsön. Och, nej, det finns ingen kiosk att köpa hembygdssouvenirer i medan man väntar till nästa färja ska gå. Det finns två färjegubbar i lysande västar och det finns två gula lampor på ösidan som visar vägen över sundet. Annars är det svart. Men vi är inte ensamma. En bil till har rullat på. När vi kommer till torpet dricker vi te och punch och äter en tunnbrödskiva med honung. Sedan ramlar vi i säng. Vi sover oroligt. Jag drömmer om jobbet. Det är svårt att släppa vardagen. När dagen ljusnar äter vi frukost och gör en liten utflykt. Vi tittar på den vitmålade träkyrkan och vi vänder på stenar vid uthavssidan. Vi fryser om fingrarna när vi ska fotografera. Den första vinterdagen ger sig till känna. Det är vindstilla. Sedan gör vi pannkakor och dricker mera punch. Sover middag. Och plötsligt är det middagsdags med mor och G. Skratt och prat. Och så är det sovdags igen. Svart natt utan stjärnor. Grävlingen skrapar i buskarna, eller är det under huset? En typisk hösthelg. Vi har stirrat över fjärden ganska mycket. Vi är tillfreds med att återvända til stan. Vi funderar på om filmerna på bussen kommer att vara lika usla på nervägen. I Hudiksvall äter vi grovarbetarportioner av skinkstek och sås. När vi vaknar på Cityterminalen har vi ränder av våra regnjackor i ansiktet. Det var en riktigt lyckad helg.

Härlig helg

Ibland är helgerna precis så som man vill att de ska vara.

Start fredag kväll med Stockholms coolaste och roligaste bokcirkel. Tack Monica för den goda maten och den självklara gästfriheten. Och tack till bokmalarna som berikar mitt liv med visheter och roligheter och som njuter lika mycket som jag av god mat och några glas rött och så lite bokprat förstås. Jag vinglade in i lägenheten klockan 2 på morgonen där sonen låg ned bäddad i gästsängen och undrade vad morsan egentligen hade för sig mitt i stockholmsnatten.

Lördagen skulle Cocos ha beskrivit som "fett chill". Jag mötte Ankie och lill-Anna vid 12. Vi köpte blommor på Hötorget och pratade. Intog italiensk mat bland turisterna i Gamla stan och pratade ännu mer. Kyparen var nittifem och sur och såg möglig ut. Han trampade i Ankies väska som låg pyttelite i vägen. Gubben småväste och såg ut som om han tänkte slänga ut oss för oordnat uppträdande. Han fick ingen dricks men maten var god.

När vi var mätta gick vi på vernissage i Gamla stan och beundrade stor-Annas konst och fick inspiration och motivation. (Love your art Anna!) Och träffade gamla och nya vänner och bekanta. Vi pratade vidare.

Promenad till söder där befolkningen har korviga yllestrumbyxor och håret färgat i nyanser som inte går att köpa hemma i Vasastan. Men vad gör det, vi älskar Söder i alla fall. Plötsligt var vi lite frusna och kaffesugna och hittade ett förtjusande kafé på Bondegatan där personalen var älskvärd men glömde bort allt vi beställde. Men det gjorde ingenting för de kom trippande med kaffet och juicen och morotskakorna omedelbums när vi sade till.

På lördagskvällen var jag trött och kände mig så behaglig. Åt rester och pratade i telefon.

Nu: söndag.

Jag har ätit frukost och druckit kaffe i två timmar. Jag får göra vad jag vill utom att sätta sprätt på pengar och det känns befriande och lyxigt. Jag tror att jag ska städa lådor och läsa IKEA-katalogen. Det ligger helt rätt en helg som den här.

Bokcirkel igen

Åh vad härligt! Nu är det dags igen. De här bokträffarna ser jag så mycket fram emot. Senaste gången hos Karin var genommysig. God mat och varm stämning i ett gosigt hus fullt av barn och vackra keramiksaker. Och så bokprat förstås, men det är inte det viktigaste, ialla fall inte för mig. I morgon ska vi vara i stan, några kvarter från mig bara, så jag kan ta en promenad.
Läsning: Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Bra, bra, bra.

Föredragshållerskan

Häromdagen läste jag en intervju med hon Tudor Sandahl (heter hon Patricia? Jag har glömt.) I alla fall redogjordes det för i den där artikeln att hon innan hon skulle lägga sig på kvällen, läste igenom anteckningarna inför ett föredrag hon skulle hålla dagen därpå. Jag blev full av beundran. Jag skulle också hålla föredrag dagen därpå. Mina förberedelser började när jag fick uppdraget, ungefär en månad tidigare. När jag fick frågan var jag i vanlig ordning entusiasten själv. Smickrad och glad tackade jag ja utan att darra på manchetten. Sedan började det snabbt dra ihop sig och min entusiasm krymte i samma takt som tiden fram till dagen D. Jag är en notorisk förberedare. Jag jobbade således hemma en halv dag någon vecka i förväg. Jag kom så långt att jag sorterade mina bilder och knåpade ihop lite stödpunkter. Sedan fick materialet ligga till sig ett par dagar. När jag tog fram papperen och pp:n igen suddade jag ut 3/4 av bilderna och gjorde nya anteckningar. Tre dagar kvar. Jag råkade konvertera bilderna till ett format så att de inte gick att visa. Ringde Anna akut som fick ta hissen ner och lugna ner mig och hämta hem bilderna i rätt form. Det blev lördag. Jag laddade upp hemma i lägenheten med pilsner och chips och föredragsanteckningar. Läste högt för mig själv, lallande runt i lägenheten i mjukisbyxor och raggsockor. Jag visste att jag skulle ha fyrtio minuter på mig. Jag försökte hålla tiden men det blev konsekvent 50 minuter fastän jag pratade fort. Söndag. En dag kvar. Hjärtat började pumpa och jag funderade på att sjukskriva mig. Bli rejält sjuk, det skulle vara trovärdigt, jag är aldrig borta från jobbet. Jag vaknade av mig själv 5.15 på måndagsmorgonen. Memorerade föredraget. Det tog sju minuter. Heja! På väg till jobbet gruvade jag mig för följande:

• Att jag skulle ta med mig fel usb
• Att jag skulle ha glömt att sudda ut privata filer som jag använde mitt jobb-usb till i somras (fastän jag kollat hundra gånger) och att bilder på barnen plötsligt skulle dyka upp på duken i hörsalen
• Att föredraget skulle ta 50 minuter
• Att föredraget skulle ta sju minuter
• Att jag skulle glömma vad jag skulle säga
• Att jag skulle förklara mina teser på ett obegripligt sätt
• Att jag skulle svimma
• Att jag inte skulle kunna svara på en enda fråga

Föredraget gick som på räls. Och när jag fick frågan om jag kanske kunde komma tillbaka och hålla det igen för en annan församling så log jag glatt och sa självklart, vad kul! Och menade det. Vojne, vojne, inte undra på att jag är ensamstående, vem skulle stå ut?

Otur!

Vi skulle gå på teater, jag och mina väninnor. När jag skulle försäkerhetsskullkolla tiden på teaterns webbsida fanns inte föreställningen med. Jag trodde förstås att det var mitt fel. Men det var det inte. Föreställningen var inställd. Pytt!

På min webbstartsida....

....har jag lagt väderkartor över några favoritstäder.

Bara för att kunna ägna mig åt min längtan.

I Neapel är det just nu 27 grader och sol. Jag vill vara där, kanske inte just i Neapel, där är det lite för många mord för att passa min smak. Men Sorrento eller Positano eller Amalfi. Där vill jag vara. Det finns inga väderkartor tillgängliga över de orterna men jag vet att där finns kaféer, bougainvillor (hur stavas det?), vespor, bläckfiskar, liköraffärer, italienska skor, svart kaffe, slingrande trappor, vingårdar, vackra män, fiskekuttrar, högröstade damer, märkeskläder, madonnor, statyer, kalvkött och solmogna tomater. Och solen. Den lyser lika intensivt som över Neapel.

Jag har en väderkarta över Sundsvall också. Som visar höga-kusten-vädret. Där är det 14 grader. Och samma sol som förhoppningsvis kommer att glimta när jag åker till torpet om en vecka.

Och så sitter han där...

Vad f...n! Jag trodde jag skulle slippa honom nu. Att han dragit, dunstat. Att han ägnar sig åt saker på orter där inte jag befinner mig. Men pyttsan. Idag satt han där, ryggen vänd mot mig och åt en smörgås. På caféet. Proper och nyklippt. Välstruken skjorta. Inte min typ på långa vägar. Djävla karl! Jag vill inte bli påmind. Om min blygaste flirt, mitt hemligaste span någonsin. Naturligtvis gick jag inte fram och sa hej. Vilket hade varit normalt. Vi känner varandra. Men nej. Blotta tanken att pinsam situation skulle kunna uppstå får mig att smyga ut bakom hans rygg som en skurk på flykt. Jag ångrar mig på bussen hem naturligtvis. Att säga hej har väl aldrig direkt betraktats som pinsamt, egentligen. Aldrig kommer våra vägar att korsas igen. Aldrig kommer jag att få njuta av anblicken av den där ljusblå, nystrukna skjortan. Eller den där charmiga fläcken på näsan. Skrattrynkorna. Aldrig mer. För att jag är en sån mes. Varför måste människan sitta där med sin förbannade smörgås just när jag går förbi? Jag hade ju glömt. Tror jag. Djävla karl.

Seg bloggare

Fy vad jag varit overksam på bloggen på sista tiden. Men jag hoppas det ska bli ändring. Typ nu.

Tomt i lägenheten

Cocos har flyttat ut. Sista ungen ut. Guud så konstigt det känns. Det var märkligt när de äldre flyttade också. Men när den sista pyser blir det väldigt tyst. Jag kliver in i hallen på kvällen och det är mörkt och luktar damm och tomt. Frukostdisken är diskad, för det gjorde jag på morgonen. Så det är det tomt på diskbänken. Avtorkat och rent. Inte smulor och smörknivar och tekoppar och ostskalkar och en lapp på hallbordet där det står: "Förlåt men jag hann inte diska, jag gör det när jag kommer hem. Love Cocos. P.S. Jag vet inte när jag kommer." Nej nu står allt som jag lämnade det. Det finns alltid mjölk kvar i kylen och jag kan inte gnälla över kläderna som droppats på golvet, för de har jag slängt dit själv. Jag får harkla mig på morgonen, eftersom jag inte pratar med någon. Inget "Upp och hoppa, vet du vad klockan är?" Så dystert, kanske ni tänker. Men, nej dystert är det inte. Tomt och konstigt och emellanåt lite småtråkigt. Men det är också härligt. För första gången i livet bor jag alldeles själv. Jag kanske rent av gått och blivit stor.

Det tristaste som finns

Vissa saker är så oöverstigligt tråkiga att göra.
Här är mina favoriter:

• Ställa undan dammsugaren när jag dammsugit. Folk på besök brukar undra om jag håller på att städa, när de snubblar över dammsugaren. Men nej då, den bara står kvar där till nästa gång.
• Öppna en ny ostförpackning. Hur gör man? Hur gör ni? Plastförpackningarna är ju ogenomträngliga. Om kökssaxen är på vift och jag ska sprätta plastöverdrag med kökskniv är situationen direkt ohälsosam. Och sedan ska man hyvla av allt vax från osten. Det gör jag direkt i slasken och sedan ligger ost-vax-skivorna där ett tag och cementerar fast sig rätt ordentligt. Så att jag till slut måste ta fram verktygslådan. Inte undra på att jag gnager på mina ostkanter i det längsta.
• Packa ur träningspåsen. Jag har faktiskt utvecklat en ny förståelse för mina barns halvmögliga jympapåsar som i alla år legat till sig i diverse hörnor. Det är erbarmligt trist att tömma jympapåsar. Särskilt eftersom man vet att man måste fatta beslut om kläderna ska i tvättkorgen eller om de kan användas en gång till och var man i så fall lämpligen hänger dem på vädring så länge. Det kanske är just den här beslutsångensten som är så påfrestande rent av?
• Handla efter jobbet. Kommentarer behövs knappast, alla vet. Särskilt om man har den där svettiga träningspåsen dinglande i ena handen och ska balansera handväska och matkorg med den andra.
• Sortera cd- och dvd-skivor när man använt dem. Hur snabbt kan egentligen de där dammiga högarna av kladdfläckade skivor samlas? Och vart tar fodralen vägen? Tips, någon!
• Åka sista snutten på hemresan när man varit ute och flängt. Själva resan är sällan ett problem. Timmar på plan, transferbussar, lokalbussar och båtar. Det är snarare kul. Man känner att man är i farten. Men så kommer man till T-centralen. Tio minuter kvar och man är nästan i mål efter kanske dygn av resande. Då slår tröttheten till. Jag är beredd att grina, sätta mig ner på golvet och vägra flytta mig. Att ta rulltrappan ner till min linje och vänta några minuter på tåget blir plötsligt en mardröm. Att nå fram till lägenheten, vilket jag i allmänhet lyckas med trots allt, känns som en jätteseger och jag firar med att lämpa av resväskorna i hallen och låta dem stå där i åtminstone en vecka.

Jag kom på några till tristesser:

raka benen
göra müsli
rengöra glasögonen
transportera matlådan till jobbet
Lägga nämnda matlåda i kylen
Äta medhavd matlåda i stället för att trava iväg med kompisar till närliggande lunchrestaurang
plocka ner duschdraperiet för tvätt
beställa tid i tvättstugan
tömma kylen på gammal mat
knyta skorna när skosnöret gått upp när man är på väg någonstans