Gamla mammor

Jag läser tidningarna väldigt oregelbundet. Eller regelbundet men på mitt eget vis. På lördagarna läser jag alla som jag inte hunnit med i arbetsveckan. Det är rätt många delar det. Därför är jag i allmänhet rätt efter. Nu har jag läst alla artiklar i DNs serie om gamla förstagångsföräldrar. Eftersom jag är en velpotta när det gäller att ha bestämda åsikter i olika frågor så säger jag som jag brukar: men folk får väl göra som de vill. Vill man skaffa barn tidigt och det känns bra så gör det. Vill man vänta till fyrtitre så gör det. Rätt många vill inte ha barn. Okej, alla måste få göra som de vill. Det jag blir aningen brydd över är anledningarna till att man väntar länge med att skaffa barn (om man nu överhuvudtaget vill ha några vill säga.) Jag fattar om man vill utbilda sig och se till att man har tak över huvudet. Och kanske inte vara femton. Men det här ospecade pratet om att man ska GÖRA SAKER FÖRST. Man ska resa, mogna, ha skoj, göra karriär och..ja typ allt annat också. Först. Jaha, det låter väl bra. Men vad ska man göra sen då? När barnen har kommit? Om inte arbeta, ha semester (troligen resa omkring en del), ha skoj får man hoppas, äta, umgås... När det låter som det är själva livet som ligger i vägen för att skaffa barn, då måste jag försynt undra: om inte barnen ingår i livet, vart hör de då hemma. Jag kan i efterhand tänka på det lämpliga i att göra som vi gjorde, mitt ex och jag, när vi (en god stund innan vi fyllt trettio) tryckte in barnen i volvon eller tågkupén och brakade ner till kontinenten utan vare sig livsvisdom eller ordentligt kapital på fickan. Kanske kan det ses som oansvarigt och brist på mognad. Ibland sov vi i bilen flera nätter i sträck, ibland fick barnen ingen mat förrän mitt i natten och då kunde det vara inplastad automatkorv från någon nattöppen mack på en motorled.

Men nu. Nu kan vi skratta halvt ihjäl oss åt de där minnena. Kommer ni ihåg när vi gick bort oss i Milano? ..eller gubben som bjöd på sitt hemgjorda mandelvin? ...eller gristransporten som välte? ...eller madamen med de korta kjolarna och den goda kaninragun? ..eller när mormor fick rycka ut när skäggiga damen skrämde Cocos från vettet.

Och det är ju inte bara resorna... Att ha en varm liten unge i famnen är väl lika underbart oavsett om man är tjugo, fyrtio eller hundra. Att få höra: Jag tycker om dina varma öron, det är väl ingen mogenhetssgräns på sånt. Bra och dåliga föräldrar finns i alla åldrar, och för- och nackdelarna har vi hört till förbannelse. Det finns alltid ett å ena sidan och ett å andra sidan. Men om man tror att man kan vänta in någon optimal fas i livet, där inget annat än föräldraskapet har sitt utrymme, då kan det nog bli svårt....

Sprutor och celluliter

Jag tänkte försöka få bort lite celluliter på rumpan så här i försommarsolens vassa sken. Det hade jag tänkt göra genom att inte äta så mycket kakor och dricka mindre rödvin. Men idag sprack det. Maria och jag skulle ta TBE-spruta på arbetsrelaterad vårdinrättning och var skitnervösa. Vi gick och fnittrade och intalade oss att det verkligen inte var någon fara, nuförtiden är sprutorna nada, annat var det förr när de var vässade i spetsen för att kunna köras in i köttet. Liza hade just sagt att det var ingenting att tala om, klart på ett ögonblick och känns knappt och vi sa att nej svimmar, det gör vi nog inte, men lite handsvett är väl helt normalt. Så fnittrade vi vidare och gjorde vårt bästa för att trigga varandras nerver maximalt.

I dörren stoppades vi av en sköterska med fantastisk frisyr. Fiasko totalt, antiklimax som Maria säger, för vaccinet var slut, men det hörde väl inte vi eftersom vi var så speedade så vi stod bara kvar och tittade på hennes flammande hår och tänkte liksom inte på att gå därifrån. Efter höjt röstläge och hänvisning till tidsbeställning och alternativa vårdinrättningar fattade vi att vi inte var välkomna just idag så vi lomade iväg.

Och nu kommer jag till cellulitbekämpningen. Eftersom det var så synd om oss måste vi ta fikapaus i köpcentret. Eftersom vi kände oss försvagade på ett sätt som man bara kan göra när man bevistat en vårdcentral, valde vi ur cafésortimentets stabilare utbud. Nöttoppar, gräddglass och stora latte. Sen kunde vi sätta oss på tunnelbanan igen utan yrsel. Jag jobbade duktigt ett par timmar, åkte hem och tog ett glas rött till pastan. Upplägget för bantning just idag hade ju ändå havererat.

Att snava på målsnöret

Ibland hjälper det inte att man nästan jobbar ihjäl sig. Studenskan har svårt för matte. Hon har gått på extralektioner i Matte B och bestämt sig för att inte ge upp. Hon har fått väldigt bra hjälp av sina lärare. Kämpat på i delkurs efter delkurs. Fått göra om och klarat sig till slut, fått göra om och klarat sig till slut. Sista delmomentet var i torsdags. Fyra rätt av sex. Idag skulle hon göra om de två sista frågorna. Och kuggade. Och får IG i hela kursen. Hela Matte B. Kan inte tillgodogöra sig de block som hon kämpat så för. Betygen ska sättas, no further discussion. The point of no return definitely passed.
Djävligt surt.

Blank i hjärnan

Jag klickar på Redigera inlägg. Jag stirrar på några opublicerade kryptiska rader utan rubrik. Jag stänger. Klickar på Visa blogg. Där har det inte hänt så mycket sen sist. Jag kollar statistiken. Rätt dött där med. Inga kommentarer. Mitt liv är helt innehållslöst. Det finns ingenting att skriva om det. Någon nyhetskommentator har jag aldrig varit. Att plötsligt börja skriva om SAS nu, känns lite overkill. Kollar runt lite på bloggarna, men den fantasi som sprudlar där gör mig bara deprimerad. Jag tror jag går och lägger mig. Tomorrow is another day.

La vie en rose

I morse vaknade jag till en syn av vackra blommor.

Hibiskusen i fönstret.

De för mig namnlösa rosa träden utanför mitt köksfönster.

My darling Ankie...

..ringde i går kväll och bjöd mig på Dramaten.

Helt fantastiskt att ha dig som vän my love. Och en helt bedårande föreställning som jag helt plötsligt bara befann mig på, tack vare dig.

När Indras dotter kommer ner på jorden för att undersöka hur människorna har det, då kan man antingen tycka att teater är obegriplig eller så kan man få tillfälle att svepas med av drömmarna, upplevelserna och livsgåtorna. Gårdagens föreställning var verkligen ett drömspel. Mats Ek; love you. Rebecka Hemse: kalasbra. Johan Holmberg: wow. Jonas Malmsjö: ja ni vet... Och så alla de andra också jätteduktiga.

Gå och se den!

2.0

Några dagars konferensande om webb 2.0 har gjort att jag varit bloggborta ett tag.
När jag läser igenom anteckningar efter konferenser och kurser, brukar de ofta vara ganska kryptiska. I skrivandets stund kan formuleringarna verka glasklara, till och med briljanta. Efteråt helt obegripliga. Eller poetiskt vackra.
Som till exempel dagens notering: vikt åt orden, rymden högre än stjärnhimlen
Snyggt va? Ämnet var automatisk indexering.

Ännu ett majbarn!

Grattis till min goa, snälla och roliga lillebror som fyller år idag.

Hipp hipp hurra!!!

Loppis i bättre kretsar

När man är hemma dagtid kan man upptäcka delar av världen som man annars missar. Jag tänker på de egendomliga teveprogrammen som går på eftermiddagarna. Igår när jag bäddade ner mig och knäppte på var det ett program om vanlisar som skulle tävla om att få bli en Hilton. En skock yngre amerikaner av blandade yrkes- och samhällskategorier skulle anordna någon sorts välgörenhetsbazar av familjen Hiltons gamla kläder och prylar i familjens trädgård. Syrrorna och Matriarken (dvs morsan Hilton) höll i trådarna. Det gick väl så där. De inblandade började ganska omgående att slåss. Några började grina av hänryckning när Paris och Nicky klev ur sin limo, och sedan fick de inte så mycket gjort. Tjejerna provade mest systrarnas avlagda blåsor. Fastän en var för tjock så hon fick ha sin vanliga luvtröja och hood-pjuck och ville inte följa med när de andra skulle åka iväg i limon och marknadsföra basaren. Jag tyckte mig ana att mamma Hilton såg lite småpressad ut när deltagarna blev i ystraste laget på ett hästpoloevenemang och inte riktigt förde sig som det kanske var menat. (De sparkade omkring hästbajs på planen och höll på att garva ihjäl sig.) Inför försäljningen skulle en auktionsutropare från Christies drilla ungdomarna så att föremålen såldes på korrekt sätt. Han fick oavbrutet påminna dem om det mindre lämpliga i att säga fuck och fucking hela tiden.

Det fantastiska och förfärligt sorgliga var att alla på fullaste allvar trodde att de hade passerat nålsögat till ett liv bland (den amerikanska) noblessen. I belong here! Jaha du lilla vän, vi får väl se. Och frågan kvarstår väl vem som vinner respektive förlorar: den som om ett par veckor får åka tillbaka till snabbköpet/hamburgerbaren/städfirman eller den som blir en Hilton. Vem sa att såpan är på väg ut? (Eller det kanske bara jag som är ovan. Normalt jobbar jag dagtid.)

Bloggen som lever sitt eget liv

Plötsligt syns inte kommentarsfunktionen i mina inlägg. Och jag har inte ändrat någon inställning. Tror jag. Konstigt.

Jag har svalt...

..en taggtråd. Och det är inte skönt ska jag be att få tala om. Men nu ska jag inte gå till doktorn och sitta där och skämmas på akuten igen. Och få veta att jag pjoskar mig för det ÄR ju ingenting. Jag ska låta taggtråden läka ut av sig själv. Kanske att jag hostar upp den i någon aptitlig form och bums blir frisk igen. Det känns just nu som ett tänkbart rehabiliteringsalternativ. Förbannat segt var det att vara så här långkrasslig. Och jag som inte är särskilt van att ligga hemma i sängen, jag åbäkar mig något förfärligt.

Under tiden som jag sitter och tycker synd om mig själv och låter alvedonena verka, läser jag kontaktannonserna. Det är väldigt intressant och bildande. Man får liksom veta hur man bör vara som KVINNA.




Nämligen:

Yngre, thailändska (alternativt yngre thailändska), snäll, seriös, mörk, intresserad av jakt och fiske, rar, mogen, kramgo, rökfri, smal, passionerad, ärlig, frigjord, sensuell, äventyrslysten och intelligent.

Jag är ju rökfri och åtminstone partiellt intelligent, men annars är det nog rätt kört. Särskilt rar är jag inte och inte ung eller äventyrslysten heller.

Om jag hade varit lite högre scorad enligt ovan hade jag å andra sidan kunnat välja på drösvis av skötsamma, ungdomliga, barnkära, jordnära, humoristiska medelålders män som promenerar, åker långfärdsskridskor, promenerar, gymmar, promenerar, går på konserter och teater, promenerar, går på bio, lagar mat och njuter av goda viner.

Nu måste jag ändå undra: var finns de här männen? I teater- och biosalongerna, där sitter det faktiskt mest tanter à la jag själv. På promenaderna ser man mest par och unga familjer. Skridskoisarna har jag inte undersökt. Kanske ångar de fram där. Drömprinsarna. Men dit tar inte jag mig i första svängen.

Alltså, conclusion.
Finnes:
Bitchig, småfeg, lönnfet femtiettåring. Missunnsam i smyg. Kan fatta humör men inte alltid fatta humor. Trött på kvällarna och på morgnarna. Tycker inte om att laga mat men äter gärna. Inte så uppriktig som det kan verka.

Sökes: Yngre, bättre bemedlad man. Spänstig och med humor. Välutbildad, helst doktor el. likn.
(Som kan skriva ut mer antibiotika.)
Svar till En som fortfarande hoppas

Plats på scen

Kommer du ihåg alla Annette Hs nasala skrik:

"Attitiyd, attityd. Du har för lite attityd!"

Det var faktiskt inte sant när du var tolv. Att du saknade attityd på scen.

Och knappast nu heller.

Bloggtystnad

Jag har inte glömt bort bloggen. Bara haft så mycket att stå i. Varför är det så här varenda vår? Man tror att man ska hinna njuta lite och gå och yra under de knoppande träden. Men inte då. Man bara jobbar och jobbar och jobbar. Snart kommer det i alla fall lite bilder från Cocos alla konserter.

Underbara ungar!

Jag har de bästa barnen.
Sen sist har Lull klappat om mig när jag blev sjuk igen, och måste kolla halsen. Igen. Tröst, tröst. Lugn lilla mamma, jag hänger med till akuten. Och så sitter han där min hjälte, timme ut och timme in, medan den ena blodiga slagskämpen efter den andra raglar in på akutintaget. Och bara är snäll.

Ros har också snällpratat och fikat. Och så har hon gett goda råd om hur jag ska pensionsspara. Det behövs. Jag har varit inne på minpension.se och det är ingenting jag rekommenderar som söndagsnöje för medelinkomsttagare med hemmaår för barnapyssel. Om man inte känner för att trigga upp sig för lite slagsmål vill säga. Garanterad adrenalinkick kan göra att man går och ger någon en snyting.

Och så Cocos då. Som sjunger och sjunger. Berikar oss med avslutningskonserter på löpande band och utstrålar studentens evigt ljuvliga utsaga om att hålla den ljusnande framtiden i sin hand.

Puss till er!

Min egen lilla brud

Jag var en sväng på stan med Ros idag. Vi fikade och babblade och hade så där genomgott. Sedan tittade vi på ring. Gudomligt vacker förstås. Och sedan skulle Ros hämta klänningen. Bröllpsklänningen!
Min bebis ska gifta sig. Hur gick det till? Vi gick till klänningsaffären och den ljuvligaste tänkbara i rosa siden och tyll plockades fram. När hon provade och stod där framför spegeln fick jag hålla hårt i handväskan för att inte börja lipa. HUR ska det då inte bli bli på bröllopet, om morsan bölar redan i klänningsbutiken ett halvår innan.

Ornitologen

Jag sitter och har det så mysigt i min lya och skriver och tänker. Fönstret är öppet och det är så där efter vårregnet-svalt och faktiskt att det luktar gott även om det är mitt i stan. Fåglarna kvittrar. Koltrasten. Bofinken. Men så brölar det till och de andra fåglarna tystnar. Tjoho, tjoho ekar det mellan husen. Jag är verkligen ingen fågelkännare men vad är det där för fågel? Och hur desperat kan man låta? Tjoho, tjoho. Här sitter jag på grenen och väntar. Det låter som en jättefågel. En häger kanske, hur kvittrar de? Ja, ja jag vet nog vad våren kan ställa till med, men lite anständighet i raggningsmanéren om jag får be. Det är städade kvarter det här.
Vad farao är det för fågel?

Historiska ting

Härom dagen läste/hörde jag någonstans att Historiska muséet uppmanar folk att lämna in föremål som kan tänkas vara värdefulla för framtida arkeologiska utgrävningar. Föremål att grävas ned på museigården. Så att människorna om några tusen år kan fundera över vad vi var för ena. Sjäv skulle jag bra gärna vilja vara med när framtidens stockholmare hittar

engångskoder från Nordea
stringtrosor
toalettbortar
äggskivare

tehuvor
papiljotter
CD-skivor
modehusväskor

Vilka intressanta huvudbonader. Kanske de säger. Och det här måste vara sällskapsspel, så många slumpmässiga tecken, de var nog riktigt smarta de där 2000-talarna.
Men papiljotterna. Dem kommer de nog inte att förstå sig på.
Vem gör det.

Lika som bär

Från sjuksängen har jag tittat på ett ansenligt antal Hollywood-filmer av varierande kvalitet.
Det slår mig hur lika varandra många skådespelerskor är. Utmärkta i sitt gebit, inte tu tal om annat. Ingen skugga över professionen, men väldigt lika till utseendet.
En hör förstås inte dit, enligt god Magnus,-Brasse- och Eva-sed.




Själv gjorde jag testet som jag hittade hos Johnnys underbara blogg. Där kan man se vilken kändis man själv är mest look alike.

Jag var till 83% lik Philip Seymor Hoffman.



Tja, kanske det. Inte Ashley Judd som jag gick och smyghoppades på men å andra sidan inte the Jaws heller, vilket hade kunnat vara rimligt, med de tänderna.

Lägesrapport den sjunde maj

Penicillin. (Tack gode gud för den medicinska vetenskapens frammarscher!)
Resterna av den halvätna pizzan från i fredags.
Alvedon.
Fishermans friends.
Inte så god lukt i lägenheten längre.
Koppar och glas överallt med fasttorkat skrovel av te, mjölk och medicinrester.
Längt efter Cocos som för tredje dagen i rad får komma hem och diska, handla och byta hyrfilmer på videoaffärn.
Längt efter jobbet. (jajamensan!)
Som jag snart kommer tillbaka till tack vare penicillinet.

Förbjudet beteende

Nu gör jag det som jag förbjudit mina barn att göra. Äter med kladdiga fingrar vid datorn. En förmildrande omständighet är att jag är SJUK. Halsont av den graden att det är riktigt synd om mig.
Halväten, rätt oaptitlig pizza på soffbordet. Som jag skär små tårtbitar av och gluffar vid datorn. Vin som är för tröstens skull och grönt te för hälsans skull. Som står och kallnar.



Jag har lusläst alla bloggar jag känner till. Jag är mitt i en spännande bok. Jag försöker mobilisera kraft att hasa iväg till Buylando där både hyrfilmer och Ben & Jerry väntar. Få se om jag orkar. Jag tar sovpaus mellan tråkstunderna. Min käraste vän, datorn, har fettfläckar. Jag ska aldrig göra så mer, i alla fall inte så fort jag blir frisk.

Till barnen och deras kamrater: nåde er om det äts eller dricks. Vid datorn.
Samma råd som vanligt: gör aldrig som mamma!

Royal pour présidente!

Hon ligger inte så bra till som man jag hade hoppats, Ségolène, inför söndagens val. Men med tanke på motkandidatens framtidsvisioner för Frankrikes del, hoppas jag ändå att hon tar hem segern. Ny järnlady eller inte. Spännande valvaka!

Ségolènes blogg

Oacceptabelt.

Det här går inte. Jag har blivit sjuk igen. Redan igår svullnade halsen igen och jag kan knappt svälja. Sjuk för andra gången sedan jul och måste sjukskriva mig.
Är jag ett måndagsexemplar? Vart kan man reklamera?

Människans bästa vän.

Jag kan inte låta bli att droppa bitar av en monolog jag hörde på skärgårdsbåten häromsistens.
Det var rätt fullt vid avgång, så jag fick sitta en bit bort från resten av mitt sällskap. Men jag hade tur att hitta en fyrplatskupé med en ledig stol. Mina reskamrater makade åt sig sina ryggsäckar och log välkomnande. Grannarna bakom hade, enligt mitt förmenande, inte samma tur. Fastän jag satt med ryggen till kände jag på lukten att en pudel var i antågande. Medföljande pratglad matte. Och då menar jag pratglad. Kan jag ta platsen längst in? löd inledningsrepliken och det gick ju bra. Sedan var hon igång. Malde på om hur hunden normalt brukade få egen fåtölj, eftersom hon vanligen reste utanför turisttiderna, som hon sa. Och det var glesare med folk då. Nu fick hon ju sitta med hunden i knäet och det var både svettigt och trångt och besvärligt och går det bra att han har tassen på ditt ben? Herrn som satt bredvid nickade så där ansträngt artigt som man gör, innan man har hunnit fatta beslut om hur militant man tänker vara beträffande umgängesdisciplinen med halvgalna tanter på en överlastad båt. Förmodligen ångrade den herrn att han inte tryckte upp dam och hund mot rutan redan från början. Som en markering.

Jag försökte låta bli att lyssna, och koncentrerade mig på min bok i stället, medan tanten tuggade vidare bakom min rygg. Men plötsligt kunde jag inte undgå följande repliker. Sitt still bara så gör han ingenting. Det är bara att han är lite nervös inför resan. Jag trodde först att hon försökte göra sig lustig men medpassagerarna såg inte särskilt roade ut. I stället fick de finna sig i att pudeln började morra. Ja han morrar lite när han är trängd men bara ni inte gör några hastiga rörelser så GÖR han ingenting.
Stackars skärgårdsresenärer! De som precis skulle plocka upp sina mackor och termosar och ha det lite helgmysigt. Nu fick de sitta stilla och le stelt mot en illaluktande, oberäknelig pudel som helt saknade charm och dessutom morrade.
Jag vet inte hur det hela avlöpte. En stol blev ledig hos mina vänner och jag skyndade genast dit.

GRATTIS!

Säger jag till min gulliga, snälla och vackra mamma som fyller år idag.




Och som typiskt nog inte finns med på särskilt många foton, eftersom hon liksom de flesta mammor alltid varit den som stått bakom kameran.

Puss mor!

Första maj-promenad

Storstadspuls

Det finns två saker som är rena fakta.
Ett: Jag bor i en av de vackraste städer som finns.
Två: Jag rusar genom tillvaron utan att se.
Vänner från annorstädes kan fråga: Vad är det där för vackert hus? Eller: Hur länge går Rauschenberg på Moderna? Eller: Är det här Upplandsgatan? Eller: Har kastanjerna börjat blomma i Stockholm? Och ja säger, VA? Vet inte, har inte tänkt på, har inte sett.
Mitt nya löfte till mig själv är att ändra på det. Sakta ner och öppna ögonen.
Då kan man se allt det här. I stort sett i mitt eget kvarter.