När man är hemma dagtid kan man upptäcka delar av världen som man annars missar. Jag tänker på de egendomliga teveprogrammen som går på eftermiddagarna. Igår när jag bäddade ner mig och knäppte på var det ett program om vanlisar som skulle tävla om att få bli en Hilton. En skock yngre amerikaner av blandade yrkes- och samhällskategorier skulle anordna någon sorts välgörenhetsbazar av familjen Hiltons gamla kläder och prylar i familjens trädgård. Syrrorna och Matriarken (dvs morsan Hilton) höll i trådarna. Det gick väl så där. De inblandade började ganska omgående att slåss. Några började grina av hänryckning när Paris och Nicky klev ur sin limo, och sedan fick de inte så mycket gjort. Tjejerna provade mest systrarnas avlagda blåsor. Fastän en var för tjock så hon fick ha sin vanliga luvtröja och hood-pjuck och ville inte följa med när de andra skulle åka iväg i limon och marknadsföra basaren. Jag tyckte mig ana att mamma Hilton såg lite småpressad ut när deltagarna blev i ystraste laget på ett hästpoloevenemang och inte riktigt förde sig som det kanske var menat. (De sparkade omkring hästbajs på planen och höll på att garva ihjäl sig.) Inför försäljningen skulle en auktionsutropare från Christies drilla ungdomarna så att föremålen såldes på korrekt sätt. Han fick oavbrutet påminna dem om det mindre lämpliga i att säga fuck och fucking hela tiden.
Det fantastiska och förfärligt sorgliga var att alla på fullaste allvar trodde att de hade passerat nålsögat till ett liv bland (den amerikanska) noblessen. I belong here! Jaha du lilla vän, vi får väl se. Och frågan kvarstår väl vem som vinner respektive förlorar: den som om ett par veckor får åka tillbaka till snabbköpet/hamburgerbaren/städfirman eller den som blir en Hilton. Vem sa att såpan är på väg ut? (Eller det kanske bara jag som är ovan. Normalt jobbar jag dagtid.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar