Jag kan inte låta bli att droppa bitar av en monolog jag hörde på skärgårdsbåten häromsistens.
Det var rätt fullt vid avgång, så jag fick sitta en bit bort från resten av mitt sällskap. Men jag hade tur att hitta en fyrplatskupé med en ledig stol. Mina reskamrater makade åt sig sina ryggsäckar och log välkomnande. Grannarna bakom hade, enligt mitt förmenande, inte samma tur. Fastän jag satt med ryggen till kände jag på lukten att en pudel var i antågande. Medföljande pratglad matte. Och då menar jag pratglad. Kan jag ta platsen längst in? löd inledningsrepliken och det gick ju bra. Sedan var hon igång. Malde på om hur hunden normalt brukade få egen fåtölj, eftersom hon vanligen reste utanför turisttiderna, som hon sa. Och det var glesare med folk då. Nu fick hon ju sitta med hunden i knäet och det var både svettigt och trångt och besvärligt och går det bra att han har tassen på ditt ben? Herrn som satt bredvid nickade så där ansträngt artigt som man gör, innan man har hunnit fatta beslut om hur militant man tänker vara beträffande umgängesdisciplinen med halvgalna tanter på en överlastad båt. Förmodligen ångrade den herrn att han inte tryckte upp dam och hund mot rutan redan från början. Som en markering.
Jag försökte låta bli att lyssna, och koncentrerade mig på min bok i stället, medan tanten tuggade vidare bakom min rygg. Men plötsligt kunde jag inte undgå följande repliker. Sitt still bara så gör han ingenting. Det är bara att han är lite nervös inför resan. Jag trodde först att hon försökte göra sig lustig men medpassagerarna såg inte särskilt roade ut. I stället fick de finna sig i att pudeln började morra. Ja han morrar lite när han är trängd men bara ni inte gör några hastiga rörelser så GÖR han ingenting.
Stackars skärgårdsresenärer! De som precis skulle plocka upp sina mackor och termosar och ha det lite helgmysigt. Nu fick de sitta stilla och le stelt mot en illaluktande, oberäknelig pudel som helt saknade charm och dessutom morrade.
Jag vet inte hur det hela avlöpte. En stol blev ledig hos mina vänner och jag skyndade genast dit.
torsdag, maj 03, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar