Os i köket

Min fryspizza brände just fast i ugnsplåten medan jag stod framför spegeln och tittade på mig själv när jag repeterade en liten blygsam föredragning jag ska hålla i morgon bitti i Sollentuna samtidigt som jag förundrades över att min hårinfärgning var så uppseendeväckande orange fastän det står gyllenblond på paketet. Herregud kan ingen deleata mig, åtminstone för en liten stund.

Aktualiteter

De senaste dagarna har jag levt i en ytterligt begränsad verklighet. Jag och de mina har fört samtal av den här typen:

Funkar det nu?

Näe..

Kan man inte skriva ut alls?

Näe..

Kopiera då?

Näe.. men systemet hoppade igång en kvart men nu är det dött igen.

Vet dom vad det rör sig om för tidsperspektiv? Kommer det att fungera i eftermiddag, nästa vecka eller till hösten?

Dom kan inte säga nåt, men dom jobbar på problemet.

Jaha, vad är det som är fel då?

Systemfel. Åsså är det nåt med registret.

Registret?

Ja, registret. Nåt allvarligt fel är det.

Tre timmar senare..

Funkar det nu då?

Näe....

Ljuvliga storstad!

Jag längtar redan tillbaka till denna förunderliga storstad som är både sofistikerad och rå i ett och samma andetag.

Från vårt fönster

I shoparna runt Pigalle säljer man annat än de bijouterier vi främst var ute efter. Där bodde vi på en bakgata, så vi fick träna oss att inte fastna för länge med blicken på de grobianer som jobbade som inkastare till de sjaskiga budoirer vi passerade. Men livet levs även i hallickarnas kvarter. Vägg i vägg med "Madame Li" och "Madame Lo" ligger fruktaffärerna med de sötaste apelsinerna. Och restaurangerna med de godaste köttgrytorna. Och en liten barnteater med en livs levande clown som blåser såpbubblor och kindpussar ungar i knästrumpor och flätor.

Sacré Coeur

Som tur är behöver man inte vistas hela tiden i skymningskvarteren även om man bor där. Det var evigheter sedan jag var i Paris, så jag kom inte ihåg varken byggnader eller väderstreck men det gjorde Liza så vi klarade oss galant. Vi upptäckte kvarter som jag inte haft någon vidare koll på tidigare. Rue du Lappe, Rue de Faubourg. Där kunde man kolla in folk på trendbarer och köpa dyrbart krimskrams. Och stolar om man vill. Kvarteren är kända för sina möbelsnickerier.

Rue St Antoine

Une patisserie

Jag hade glömt bort att Paristavernorna är så köttorienterade. Jag åt kött tre gånger om dagen. Kändes det som. Gott var det men grottmänniskan i mig började spritta lite väl mycket. Vin fick vi också i oss. Tre gånger om dagen. Minst. Men det blev vi bara raska av, vi kunde gå hur länge som helst när vi väl satte igång. Inte i högklackat men med paraply. Parapluie! Det regnade naturligtvis men det gjorde att vi utan dåligt samvete kunde frekventera hur många barer som helst. På natten sov vi sött. I alla fall jag. I gränden utanför dundrade lastbilar och mobiletter, men på grund av någon egendomlig sjuklig defekt som jag har men inte lider av, sover jag alltid bättre i oväsen än i tystnad. Mina reskamrater som är mer normala nyttjade öronproppar så de var också hyfsat utvilade till morgonens croissanter och café au lait som vi fick påtår på påtår av.

Kulturaktivitet.

På fyra dagar i Paris hinner man jättemycket och absolut ingenting.

Nästa gång....blir nog snart.

Båtuthyrning i Jardin des Tuileries

I packningstagen

Jag är en sådan där resenär som kan slänga ur mig att jag gillar att resa lätt. En liten väska bara, möjligen ett ombyte. Sedan när jag ska packa min weekendväska kan en utomstående observatör förledas att tro att jag ska byta kontinent på ett tag. Min packlista är inte så organiserad som den borde. Nästan hela väskan är fylld av högklackade skor som jag misstänker kommer att användas sparsammare i verkligheten än i mina fantasier. Tre kavajer är nedtryckta i väskans botten. Utan att på något sätt vara delar av en ensemble. Mina byxor och kjolar (observera pluralis) har andra snitt och färger än överdelarna. Jag försöker tänka mig in i hur jag kommer att se ut i de möjliga kombinationerna, men eftersom tankebilden inte blir som jag har tänkt mig, slutar jag planera och rafsar ner några sjalar, vantar och halsband. Som också är rätt snygga var för sig. Jag stänger locket. Jag övergår till mina handväskor. (Observera pluralis!) Plötsligt längtar jag efter min färgglada greklandsväska. Den har gått upp i sömmarna och ser ut att vara uppfiskad ur Döda havet. Jag plockar fram syskrinet och lagar den. Jag får salt på fingrarna men nu går den i alla fall att stänga. En liten handväska i plast är desperatinhandlad på HM för en timme sen. Den ser inte klok ut. Men nu börjar jag bli klar. Jag laddar småväskorna med läppstift, näsdukar och mynt. Jag konstaterar att jag har slarvat bort mitt franska lexikon. Jag börjar känna mig fransysk på allvar.

Dejting - igen

Mina erfarenheter på internetdejtingområdet kommer att resultera antingen i:
1. En besynnerlig samtidsskildring
x. En knastertorr akademisk avhandling i socialantropologi
2. Ett våldsamt uppträdande (något som jag helt och fullt på egen hand och till följd av en alltmer tärande frustration, kommer att bli tvungen att hållas ansvarig för)

Vi ska åka till Paris!

Om någon nu missat det.
Maria Maräng och jag har svårt att koncentrera oss på jobbet. Vi har annat, viktigare saker att göra. Vi smygtränar på att inta de rätta poserna inför våra pariscafébesök. Och vi läser på så att vi är säkra på att välja de rätta fiken, klart. Vi vill inte komma hem och berätta att vi varit på fel ställen som några första klassens tönt-losers.

Jag tycker själv att det börjar arta sig.


(Vi dricker kaffe.)

I´m back

Oförsvarligt lång bloggtorka, jag vet. Men nu kanske det blir lite roligare att skriva igen. Nu har jag fått tillbaka mina verktyg (laddare och sån´t) och lite lust på köpet.

Återkommer...

...när jag tänkt färdigt.

Jabbadabba..

Vilken fredag! Solen skiner och jag har plockat fram mina sneakers. Om det nu heter så nuförtiden, men eftersom jag är född på femtiotalet får jag säga så. Och. Älsklingsleksaken är klar för avhämtning. Om ni under eftermiddagen ser någon som sprintar nerför Kungsgatan med solglas och elgigant i blick. Så är det jag.

Tråkigt, tråkigt

Det är bara att inse att det blir en längre bloggpaus härborta i ödemarken. Jag kan inte blogga. Jag har ingen dator. Och ingen telefon. Ingen dator, ingen telefonsladd. Ett modem har jag som står och blinkar så pilskt på skrivbordet. Men vad hjälper det.
Återkommer typ sen.

I väntans tider

2009-04-03 10:32
"Din produkt är vidaresänd till en auktoriserad verkstad. Reparationen tar normalt 2-3 veckor, men avvikelser kan förekomma. Du kommer att få ett meddelande från oss så snart produkten är klar för avhämtning. Ta kontakt med vårat kundcenter om du önskar ytterligare information."

Jag har tills vidare tappat intresset att formulera mig i skrift. Som ni kanske förstår. Mitt verktyg är beslagtaget. "Avvikelser kan förekomma"! Bah. Hur förtröstansfullt tycker ni att det låter? Maj? Augusti? Never?

Min dator...

...är inlämnad på reparation. De kommer att ta tre veckor (TRE VECKOR!) innan jag får besked. Besked om vad det är för fel och om reparationen går på försäkringen eller inte. Jag har undertecknat ett papper där jag förklarar att jag förstår att det kan kosta pengar om det är mjukvarufel. Jag har skrivit under att jag förstår men jag förstår ingenting. Jag är bara allmänt deprimerad för att jag inte har någon dator hemma. Ingen dator och ingen kameraladdare. Fattar ni hur många timmar framöver jag kommer att tillbringa på Indiska magasinet?

Slottsfröken för en dag

Återkommen från två dagar på slott i Sörmland blev jag så skröplig att jag idag var tvungen att sjukskriva mig. Jag har migrän i hela skapelsen. Slottsinternatet gick ut på att några människor i ledande position (ett sällskap där jag besynnerligt nog ingår) i lugn och ro skulle planera/implementera/ plantera/parera/integrera/interfoliera en organisationsstruktur i en annan. När vi hade hittat vår flygel med ett arbetsrum belamrat med projektorer, sladdar, adapters, fruktkorgar och bubbelvattenflaskor var det dags för förmiddagskaffe. Eftersom vi knappt hunnit komma igång med arbetet släpade vi med oss våra lappar och telefoner så att vi kunde jobba och äta slottsmuffins samtidigt. Slottet genljöd av de mest påhittiga mobiltrudelutter. Det ringdes från hemmavarande arbetsplatser. Det ringdes från hem där barn hade tappat simkläder och där äkta hälfter undrade vad konferensutövarna hade för sig. Vi satt i lågt skurna sammetssoffor från 1700-talet som gjorde det svårt att balansera dator och kaffekopp i knäet samtidigt. Det knakade och skramlade när vi reste oss. Vi fortsatte oförtrutet att arbeta och åstadkom en rad uppbyggligheter i form av förslag på genomlysning av organisationsgemensamma arbetsflöden, kompetensutvecklingsplaner och individbaserad coaching. Det bedårande vackra vårvädret flög förbi utanför fönstret och fåglarna i den sörmländska fågelsjön vid slottet brast ut i vårdrillar som jag misstänker innehöll en del dirty talk. Myllan ångade och vätte våra skor när vi anlade promenaderna mellan slottsmatsal och flygelbyggnad. Vi längtade plötsligt till våra egna små täppor och balkonglådor medan vi ståndaktigt arbetade oss igenom den planerade agendan. Till middag bjöds soppar, frikasséer, mousser, medaljonger och revärer. Eller något sånt. Jag koncentrerar mig så att jag får värk i ögonbrynen när maten presenteras. Ögonblicket därpå har jag glömt alltihop och svarar på förfrågan att det serverades något sorts kött och någon sorts potatis och att det var gott. Otacksamhet är slottskockans lön. Efter maten vägde jag hundra kilo och hade behövt knäppa upp byxorna men det är inte kutym i ståndsmiljö. Vi beställde en Armaniac i stället, för matsmältningen, och sedan satt vi i stearinljusens fladdrande sken och lyssnade på suckarna från kakelugnarna. Kanske var det Vita frun, kanske var det vinden. På det stora hela är slottsatmosfären alldeles förträfflig enligt min mening. Om någon med slott och polisong berikad baron får för sig att fria till mig lovar jag att allvarligt överväga möjligheten. Jag tror bestämt att jag skulle klä som slottsfru. Förutom att jag blev sjuk efter en dag, då. Men det var nog knappast slottets fel.

Dysterkvist

Jag är SÅ irriterad. Jag kan inte hitta min batteriladdare till kameran. Jag har vänt upp och ned på hela lägenheten och även anklagat mina barn för att ha snott den. Det har de inte. Men den är borta. Jag kan alltså inte fotografera. På min sedvanliga söndagspromenad stod jag och tittade på sothönorna vid Smedsuddsbadets brygga. De var mer fotogeniqua än nånsin. Jag lider. Jag har i ren frustration målat om mina köksstolar och en garderobsdörr. Men vad hjälper det. Kameran och lappisen är mina älsklingsprylar. Jag BEHÖVER dem. De ska fungera. Vad ska jag göra???

Peter Karlsson och blå grodorna

Igår var jag på en livsförlängande föreställning. Peter Karlsson och Blå grodorna uppträdde i Uppsala för utsålda hus. Jag hade visserligen hört att han skulle vara sevärd, men SÅ bra! Ni vet när man ser en föreställning som är välarbetad på det där perfekta sättet att man får för sig att det är en begåvad improvisation. Total närvaro med ett hejdlöst fabulerande och samtidigt plåtkoll i uttryck och koreografi. Roligt, snällt, varmt och inkännande. Och ett musicerande med drag av både jazz och visa som träffar både hjärta och hjärna.
Tack mina darlingar A&A för en toppfödelsedagspresent och tack för godis-middag i sällskap med goda vänner. En sådan söndag och man kan möta arbetsveckan med tillförsikt.

Ninna

Ninnas blogg är som snask för tanter som inte bara vill se ut som Alfons Åbergs faster Fiffi. Ninna visar kläder som är roliga. Färg och tyll. Och skorna har uppiggande oförståndiga klackar. De är åt helsike för dyra, både skorna, väskorna och klädesplaggen men det gör ingenting. Man kan fantisera och sedan gå och köpa något ungefärligt på Myrorna/Indiska/HM. Kul är det i alla fall.


Bilden snodd från Ninnas blogg

Torsdagkväll

Hej hopp vad festligt!

Dagsnoteringar

• Jag vill ha en blommig vårkappa med stora, härligt blaffiga röda rosor på.
• Jag vill vara ute och spankulera på de leriga gångvägarna utanför mitt jobb.
• Jag har våldsam träningsvärk från i måndags då jag kände mig hurtig nog att flåsa mig igenom två träningspass på raken.
• Jag har druckit fyra koppar kaffe under de senaste två timmarna av den anledningen att det finns sockerskorpor i burk i vårt personalrum.
• Jag kan överleva ytterligare några timmar genom att suga på mina tänder där det fortfarande ryms ansenliga mängder sockerskorpsrester.
• Oerhört nog har jag uträttat en mängd ärenden av arbetskaraktär fastän jag mestadels suttit och glott ut genom fönstret samtidigt som jag fingrat på min mobil.
• Det ligger en färdigformulerad planeringsdag i mitt huvud. På något sätt ska den tranformeras till ett elektroniskt dokument i min dator. Kan man använda bluetooth till det?

Lördag och söndag

Igår = LÖRDAG låg jag i soffan hela dagen och var bakfull och tyckte synd om mig själv.

Idag = SÖNDAG gick jag upp och torkade golv, bytte dukar, tog en långpromenad, pratade i telefon, tränade, lagade kycklinggryta med citron, tittade på Beck och kom på att jag kanske skulle blogga lite. Antingen lider jag av en allvarlig personlighetsstörning eller så är det våren. Det bästa med våren är att man kan skylla precis allt på den.

Se filmen

Den där Scott Thomas-filmen var precis så bra som jag misstänkte. Gå genast och titta på den. Men ta med en hushållsrulle och träna hemma först. På att snörvla ljudlöst.
Faktaruta: Jag har älskat dig så länge. Som avslöjar:

• ett knepigt systerskap
• en trulig kåkfarare
• en valpig och välmenande lillsyrra
• en fransk bedårande småstad
• en extremt begåvad barnskådespelerska