Återkommer...

...när jag tänkt färdigt.

Jabbadabba..

Vilken fredag! Solen skiner och jag har plockat fram mina sneakers. Om det nu heter så nuförtiden, men eftersom jag är född på femtiotalet får jag säga så. Och. Älsklingsleksaken är klar för avhämtning. Om ni under eftermiddagen ser någon som sprintar nerför Kungsgatan med solglas och elgigant i blick. Så är det jag.

Tråkigt, tråkigt

Det är bara att inse att det blir en längre bloggpaus härborta i ödemarken. Jag kan inte blogga. Jag har ingen dator. Och ingen telefon. Ingen dator, ingen telefonsladd. Ett modem har jag som står och blinkar så pilskt på skrivbordet. Men vad hjälper det.
Återkommer typ sen.

I väntans tider

2009-04-03 10:32
"Din produkt är vidaresänd till en auktoriserad verkstad. Reparationen tar normalt 2-3 veckor, men avvikelser kan förekomma. Du kommer att få ett meddelande från oss så snart produkten är klar för avhämtning. Ta kontakt med vårat kundcenter om du önskar ytterligare information."

Jag har tills vidare tappat intresset att formulera mig i skrift. Som ni kanske förstår. Mitt verktyg är beslagtaget. "Avvikelser kan förekomma"! Bah. Hur förtröstansfullt tycker ni att det låter? Maj? Augusti? Never?

Min dator...

...är inlämnad på reparation. De kommer att ta tre veckor (TRE VECKOR!) innan jag får besked. Besked om vad det är för fel och om reparationen går på försäkringen eller inte. Jag har undertecknat ett papper där jag förklarar att jag förstår att det kan kosta pengar om det är mjukvarufel. Jag har skrivit under att jag förstår men jag förstår ingenting. Jag är bara allmänt deprimerad för att jag inte har någon dator hemma. Ingen dator och ingen kameraladdare. Fattar ni hur många timmar framöver jag kommer att tillbringa på Indiska magasinet?

Slottsfröken för en dag

Återkommen från två dagar på slott i Sörmland blev jag så skröplig att jag idag var tvungen att sjukskriva mig. Jag har migrän i hela skapelsen. Slottsinternatet gick ut på att några människor i ledande position (ett sällskap där jag besynnerligt nog ingår) i lugn och ro skulle planera/implementera/ plantera/parera/integrera/interfoliera en organisationsstruktur i en annan. När vi hade hittat vår flygel med ett arbetsrum belamrat med projektorer, sladdar, adapters, fruktkorgar och bubbelvattenflaskor var det dags för förmiddagskaffe. Eftersom vi knappt hunnit komma igång med arbetet släpade vi med oss våra lappar och telefoner så att vi kunde jobba och äta slottsmuffins samtidigt. Slottet genljöd av de mest påhittiga mobiltrudelutter. Det ringdes från hemmavarande arbetsplatser. Det ringdes från hem där barn hade tappat simkläder och där äkta hälfter undrade vad konferensutövarna hade för sig. Vi satt i lågt skurna sammetssoffor från 1700-talet som gjorde det svårt att balansera dator och kaffekopp i knäet samtidigt. Det knakade och skramlade när vi reste oss. Vi fortsatte oförtrutet att arbeta och åstadkom en rad uppbyggligheter i form av förslag på genomlysning av organisationsgemensamma arbetsflöden, kompetensutvecklingsplaner och individbaserad coaching. Det bedårande vackra vårvädret flög förbi utanför fönstret och fåglarna i den sörmländska fågelsjön vid slottet brast ut i vårdrillar som jag misstänker innehöll en del dirty talk. Myllan ångade och vätte våra skor när vi anlade promenaderna mellan slottsmatsal och flygelbyggnad. Vi längtade plötsligt till våra egna små täppor och balkonglådor medan vi ståndaktigt arbetade oss igenom den planerade agendan. Till middag bjöds soppar, frikasséer, mousser, medaljonger och revärer. Eller något sånt. Jag koncentrerar mig så att jag får värk i ögonbrynen när maten presenteras. Ögonblicket därpå har jag glömt alltihop och svarar på förfrågan att det serverades något sorts kött och någon sorts potatis och att det var gott. Otacksamhet är slottskockans lön. Efter maten vägde jag hundra kilo och hade behövt knäppa upp byxorna men det är inte kutym i ståndsmiljö. Vi beställde en Armaniac i stället, för matsmältningen, och sedan satt vi i stearinljusens fladdrande sken och lyssnade på suckarna från kakelugnarna. Kanske var det Vita frun, kanske var det vinden. På det stora hela är slottsatmosfären alldeles förträfflig enligt min mening. Om någon med slott och polisong berikad baron får för sig att fria till mig lovar jag att allvarligt överväga möjligheten. Jag tror bestämt att jag skulle klä som slottsfru. Förutom att jag blev sjuk efter en dag, då. Men det var nog knappast slottets fel.

Dysterkvist

Jag är SÅ irriterad. Jag kan inte hitta min batteriladdare till kameran. Jag har vänt upp och ned på hela lägenheten och även anklagat mina barn för att ha snott den. Det har de inte. Men den är borta. Jag kan alltså inte fotografera. På min sedvanliga söndagspromenad stod jag och tittade på sothönorna vid Smedsuddsbadets brygga. De var mer fotogeniqua än nånsin. Jag lider. Jag har i ren frustration målat om mina köksstolar och en garderobsdörr. Men vad hjälper det. Kameran och lappisen är mina älsklingsprylar. Jag BEHÖVER dem. De ska fungera. Vad ska jag göra???

Peter Karlsson och blå grodorna

Igår var jag på en livsförlängande föreställning. Peter Karlsson och Blå grodorna uppträdde i Uppsala för utsålda hus. Jag hade visserligen hört att han skulle vara sevärd, men SÅ bra! Ni vet när man ser en föreställning som är välarbetad på det där perfekta sättet att man får för sig att det är en begåvad improvisation. Total närvaro med ett hejdlöst fabulerande och samtidigt plåtkoll i uttryck och koreografi. Roligt, snällt, varmt och inkännande. Och ett musicerande med drag av både jazz och visa som träffar både hjärta och hjärna.
Tack mina darlingar A&A för en toppfödelsedagspresent och tack för godis-middag i sällskap med goda vänner. En sådan söndag och man kan möta arbetsveckan med tillförsikt.

Ninna

Ninnas blogg är som snask för tanter som inte bara vill se ut som Alfons Åbergs faster Fiffi. Ninna visar kläder som är roliga. Färg och tyll. Och skorna har uppiggande oförståndiga klackar. De är åt helsike för dyra, både skorna, väskorna och klädesplaggen men det gör ingenting. Man kan fantisera och sedan gå och köpa något ungefärligt på Myrorna/Indiska/HM. Kul är det i alla fall.


Bilden snodd från Ninnas blogg

Torsdagkväll

Hej hopp vad festligt!

Dagsnoteringar

• Jag vill ha en blommig vårkappa med stora, härligt blaffiga röda rosor på.
• Jag vill vara ute och spankulera på de leriga gångvägarna utanför mitt jobb.
• Jag har våldsam träningsvärk från i måndags då jag kände mig hurtig nog att flåsa mig igenom två träningspass på raken.
• Jag har druckit fyra koppar kaffe under de senaste två timmarna av den anledningen att det finns sockerskorpor i burk i vårt personalrum.
• Jag kan överleva ytterligare några timmar genom att suga på mina tänder där det fortfarande ryms ansenliga mängder sockerskorpsrester.
• Oerhört nog har jag uträttat en mängd ärenden av arbetskaraktär fastän jag mestadels suttit och glott ut genom fönstret samtidigt som jag fingrat på min mobil.
• Det ligger en färdigformulerad planeringsdag i mitt huvud. På något sätt ska den tranformeras till ett elektroniskt dokument i min dator. Kan man använda bluetooth till det?

Lördag och söndag

Igår = LÖRDAG låg jag i soffan hela dagen och var bakfull och tyckte synd om mig själv.

Idag = SÖNDAG gick jag upp och torkade golv, bytte dukar, tog en långpromenad, pratade i telefon, tränade, lagade kycklinggryta med citron, tittade på Beck och kom på att jag kanske skulle blogga lite. Antingen lider jag av en allvarlig personlighetsstörning eller så är det våren. Det bästa med våren är att man kan skylla precis allt på den.

Se filmen

Den där Scott Thomas-filmen var precis så bra som jag misstänkte. Gå genast och titta på den. Men ta med en hushållsrulle och träna hemma först. På att snörvla ljudlöst.
Faktaruta: Jag har älskat dig så länge. Som avslöjar:

• ett knepigt systerskap
• en trulig kåkfarare
• en valpig och välmenande lillsyrra
• en fransk bedårande småstad
• en extremt begåvad barnskådespelerska

Puss på er!

I morse läste jag den mest egendomliga insändare i Dagens Nyheter. Det var en insändarskribent som tyckte att man skulle sluta klappa vuxna hundar. Det var en bild på ett par livsfarliga djur som jag skulle göra vad som helst för att slippa klappa. Men eftersom upplägget i notisen var så konstigt läste jag vidare. För att understryka hur corny det är att klappa vuxna hundar drog skribenten en målande parallell med människor. Och här måste jag citera, för det är så helsjukt att jag inte kan hitta på egna ord:

"Däremot är det obegripligt att folk håller på och daltar med vuxna djur. Det är ju som att kela med en gubbe eller tant."

Käre skribent, jag hoppas att det är jag som är tillräckligt dum i huvudet för att inte förstå poängen med din insändare. För annars blir jag svarträdd. Får man inte kela med gubbar och tanter? Pussa, krama, smeka, gosa med. Menar du det? För i så fall hoppas jag vid den gud som jag egentligen inte tror så värst mycket på, att du tänker ett varv till och hårdtränar upp din kelighet mot både människor och djur. Särskilt människor.

Fyllkajor, mallgrodor och helt vanliga dårfinkar

När Solis och jag var på krogen häromsistens blev jag uppvaktad av en herre. Ganska snygg med propra kläder och vårdad frisyr. Men full som ett kryss. Han ställde sig så nära och pratade så intensivt att mina glasögon immade igen. Det hade väl gått an om han hade haft något vettigt att säga. Det hade han inte. Han gaggade oavbrutet på om hur förfärlig jag förmodligen tyckte att han var. Jag blev rätt less och sa åt honom att han var en trist figur som kunde gå hem och lägga sig eftersom hans enda företräde var att vara full. Tror ni att han skamset drog sig tillbaka och bad om ursäkt? Nehej då. Han blev stött och sur. Tyckte att jag var en dryg djävel som inte föll för hans pojkaktiga charm. Han stod kvar och gnällde över min småaktighet och förutsåg min framtid som spinster till döddagar. Hur tänker en man som uppträder på det viset? Är det så att bara för att jag är halvgammal, smygfet och småtrist måste bli hänryckt så fort första bästa jubelåsna visar intresse? Om jag eller Solis hade raglat omkring och stött på män med sluddrande och osammanhängande tungomål har jag en känsla av att vi skulle blivit hämtade av ordningsmakten. Smärttröskeln för kvinnligt störbeteende är låg. Den av sprit fullständigt intelligensbefriade mannen stolpade iväg och tryckte upp en annan dam mot bardisken. Hon log hela hon och de dansade tryckare resten av kvällen. Är det mig det är fel på?

Det är vår

I morse kände jag våren.

Mina nysulade skor läste av gruskornen mot asfalten på ett helt nytt sätt.

En pytteliten fågel satt och sjöng upp lite försiktigt på en omkullvält cykel utanför min port.

En av de jäktande citydamerna som jag mötte på väg till tunnelbanan hade på sig en vårkappa med blomstertryck.

Jag läste i tidningen att någon skådat en huggorm som solade sig. Inte utanför mitt jobb, där är en pöl stor som Genesarets sjö, men på ett torrt och soligt ställe.

Cocos flög till Umeå utan mössa. Där är det fortfarande sju meter snö, men vad gör det när våren är på väg.

Jag började dagen med att ikläda mig en t-shirt i färgen knall-lila i förhoppningen att jag ser ut som en blåsippa.

Kristin Scott Thomas

Jag hörde att det kommer en ny fransk film med Kristin Scott Thomas i en av rollerna. Huvudrollen kanske till och med. Den blir det till att se. Jag älskar hennes gåtfulla, garbomystiska uttryck. En vassing.

Faktaruta: Jag har älskat dig så länge. Premiär typ nu.

The meaning of life

Det har gått en vecka sedan jag kom på något att prata om. Och det har fortfarande inte hänt någonting särskilt. Förutom att jag tagit en spruta mot hepatit A fastän jag inte ska åka bort. Vilket oerhört spännande liv hon lever hon därborta, tänker ni nu. Fortsättning följer.

Nyhetsrapportering

För er som jobbar och har viktiga saker att tänka på och inte haft tid att titta på morgonnyheterna kan jag meddela: det ska bli bröllop nästa försommar. I övrigt har inget särskilt hänt. I världen.

Tristess och muskelsveda

Jag är sjuk och det värker bakom mina ögon men jag har ingen feber tror jag så det är nog inte influensan men blä ändå. Jag har varit hemma en halv dag och ledan håller på att ta över mitt liv. Jag längtar efter mina gamla böcker om Timothy Cone som är sorgligt bortstädade. Varför får man inte tag på dem längre?