Fredag i city

Efter jobbet handlade jag födelsedagspresenter. Till Rosgrynet som fyllde i veckan och inte fått någon present än av slarvig mamma. Till svärmor (jag vägrar säga ex-svärmor!) som fyller åttio i morgon. Jag gjorde det jag skulle. Stod i kö, betalade, släppte artigt förbi barnvagnar. Men så ledsnade jag tvärt på mig själv. Less på mitt übersnälla jag. (Jag kan vara intill utplåning förstående när jag sätter den sidan till.) Plötsligt trängde sig en man fram snett framför mig. I det överfulla folkvimlet på Åhléns. Snabbt, kantigt, ryckigt. Jag hann knappt se honom. Men jag kände hans dragresväska som han drog över mina fötter samtidigt som jag klev in i den. Vet ni vad jag gjorde då? Jo jag hasplade ur mig: Åh förlåt, jag såg dig inte. Och gubbtrasan tittar tillbaka på mig med en FÖRDÖMANDE blick. Sedan blev jag så arg. Men det var så dags då. Varför är jag en sån som ber om ursäkt för allt möjligt hela tiden? Som i det här fallet när det inte ens var befogat. Jag ska genast sluta.
På tunnelbanan hem blev det nästan slagsmål mellan en tant som delade ut någon sorts pamfletter och en herre som kände sig oerhört förolämpad över att bli tilltalad. En tjus-mamma med grön ögonskugga stod mellan mig och konflikthärden och kände sig kallad att högljutt kommentera händelsen ord för ord. Samtidigt som hon diskuterade med sina tonåringar om de skulle köpa mobiltelfoner för tre eller fem tusen. "Dom för fem är nog bäst för de har ju så många finesser."
Om jag någon gång i livet skulle ha rutit ut i tomma luften: MEN SITT NER OCH HÅLL KÄFTEN FÖR FAN! så skulle det ha varit där på tunnelbanan. Nu gjorde jag ju inte det, som ni säkert redan gissat. Men jag sa inte förlåt heller.

På söndag

På söndag ska vi hjälpa Maria darling att riva ner hennes halltapeter. Jag ser fram emot det. Härligt handfast hushållsarbete. Men så är det det här med kläderna. Normalt brukar den här typen av evenemang inte vara så problematiskt ur fashionista-hänseende. Man sätter på sig ett par gamla utnötta och älskade jeans. Men för mig är det inte aktuellt. Ja ni vet. KLIMAKTERIET. Vilket utan hymmel betyder att jag ser ut som Nalle Puh numera. Och för Nalle Puh finns ingen hjälp att tillgå om man tänker jeans. Sjuttiotalets snickarbyxor hade varit bra. Men de hade nog också varit för små.
Jag kanske kommer i mjukiskjol. Det går väl också bra?

Fredagseftermiddag

Hur många latte är det anständigt att man trycker i sig en fredagseftermiddag?
Undrar
fortfarande kaffesugen

November, september och juni.

De båda äldsta barnen är födda i november och september. Höstmånader, höstbarn.

November åtti. Förstagångsmamman låg och tittade oavbrutet ner i korgen där den lilla runda och fjuniga ungen låg och snusade. Ett mirakel hade skett. Ett barn var fött. Sköterskorna arrangerade adventsljusstakarna i fönstren, jag drack varm mjölk och åt skorpor. Det skulle gynna amningen. Jag minns smulorna i sängen, fem-påmorgon-amningen i skenet av adventsljusen, brysselkålen till lunchen, doften av babyhud. Bebisarna låg i sovsal. Mammorna fick glo på de små genom fönstret. Sittringen. Den kommer jag också ihåg. Den blev en kär vän.

September åttitre. Septemberbarnet fick en turbostart. Novemberbarnet som hade hunnit fylla två och ett halvt hade kikhosta och barnsköterskorna på BBt sade vojne, vojne. Jag hade grav blodbrist. Sköterskorna sa vojne, vojne. Den handlingskraftige B tog oss från BBt fast sköterskorna sa att det borde kanske liggas kvar, mamman och barnet. Vi åkte hem. Novemberbarnet tog fram alla sagoböcker och läste högt för septemberbarnet. Pappan serverade mamman blodiga biffar. Järnvärdet steg och hostorna försvann. Septemberbarnet älskade att ligga på rygg i sin korg och titta på lampan.

Juni åttiåtta. Minstjäntan. Kom i juni. Sommarbarn. Den varmaste sommaren på länge. Vi badade och badade och junibarnet låg och dröjde sig kvar och blev nästan ett julibarn. Men så en dag kom åskan. Junibarnet fick bråttom ut. Himlen small så vi trodde att sjukhustaket skulle ramla in i förlossningssalen. Det var 30 grader varmt mitt i natten och alla fönster var öppna och alla nattens föderskor födde på rekordtid. Ylande ut i sommarnatten. På morgonen efter det stora skyfallet kom novemberbarnet och septemberbarnet och lade sig i sängen bredvid den minsta syster de sett. Mamman fick teckningar där det stod GRATIS MAMA. Hormoner och tårar stänkte.


Och det här kommer jag alltid att tänka på när midsommarblomstren blommar, när skolbarnen just köpt nya pennskrin och som nu, när adventsljusstakarna börjar pryda fönstren.

De ljuvliga barnen som har blivit så stora. Jag blir SÅ sentimental.

Larmar och gör sig till

Jag har sovit lite dåligt på sista tiden. Det beror delvis på att jag numera definitivt har kommit in i klimakteriet. Det märks främst på min plötsligt uppkomna rödblommighet i ansiktet och på att jag i de mest otippade sammanhang kastar av mig kläderna. Ja inte alla på en gång givetvis, men de övre lagren av koftor och tröjor som jag strax innan klätt mig i eftersom frusenheten då var mitt signum. Så på nätterna då, då bökar jag runt i sängen och sliter i mina klädesplagg och försöker få kudden sval. Men två nätter i rad har jag sovit som en nykysst brud. Svalt, lugnt. Ända till klockan tre på morgonen. Då har målarfirmabilen på vår gata gått på. Med ett billarm som ylar som ett brandlarm. Jag, liksom resten av kvarteret, vaknar och tänder lamporna. Vandrar oroligt omkring tills jag förstår att det är ett billarm. Som inte slutar. Min nattsömn är i ruiner! Normalt är jag en hygglig tjej som inte bråkar om småsaker, men den där måleribilen! Mitt väna jag blir liksom vilt sådär mitt i natten. Iklädd i stort sett bara mässingen (ja så där dags har jag i allmänhet slängt alla kläder på golvet) funderar jag på att rusa ut och vandalisera. Jag fantiserar om vad jag skulle kunna åstadkomma med en hötjuga. Jag ser mig själv hur jag hötter med näven och sparkar på däcken. Jag är utvakad och i upplösning. Jag är helt enkelt inte riktigt mig själv. På morgonen förstår jag att den nattliga metamorfosen inte bara gäller mig. När jag går ut på morgonen förstår jag vad Liza menar när hon beskriver ett liknande scenario med "hela rutan var täckt av post-it-lappar". Det är tydligen den civiliserade storstadsbons vedertagna motangrepp på av billarm påtvingad nattvaka. Och så det försynta, vackra paret på trean som river bort sin ilskna lapp. "Ja vi kanske tog i väl mycket" hör jag dem resonera. "Det är ju ändå bara en bil." Jag strosar förnöjsamt min väg mot tunnelbanan.

Kalas!

Jag ska på födelsedagskalas i morgon kväll. Jag ska ha min röda klänning och de röda skorna med smal klack som jag ärvt av Ros. Men först ska jag bara fettsuga magen, lägga in lite botox under kindknotorna, sola solarium, styrketräna tricepsen, färga/klippa/permanenta håret, lägga pancake och dricka en halvliter blutsaft så att jag ser ut som folk. Eller så inte. Jag får väl duga som jag är. Intala mig att det är den inre skönheten som räknas. Ha, ha, ha.

Slarvers

Idag glömde jag min lilla tygpåse. Den är viktig. Där har jag passerkort, jobbnyckel, träningskort, matkort, jobbmobil och huvudvärkstabletter. Eftersom jag jobbar på en arbetsplats med många låsta dörrar är det ett evigt bedjande om att låna andras nycklar. "Jag ska bara gå på toa. Får jag låna nyckeln?".."Jag ska bara gå in på mitt rum. Får jag låna nyckeln?" Och så undrar jag förstulet hur många inpratade meddelanden jag har på min mobil. Jag har nämligen inte fixat någon kod för avlyssning av egna samtal. Fastän jag borde...Jag får hoppas att jag inte får ont i huvudet i alla fall.

Klockan är..

..14.23. Jag sitter på jobbet och jobbar. (Ja jag gör faktiskt det! Lägger personalschema. Avundsjuk, någon?) I alla fall, jag har hunnit dricka kaffe och ätit två chokladbitar. Bilringen lägger sig (nästan) över tangentbordet. Nu tittar jag ut genom fönstret. Det är så grått att inte ens råttorna syns i buskarna. Hur kan det bli så grått? Etikett för inlägget: November.

Ingen musikalisk analfabet, men nästan

På sista tiden har jag varit urusel på att uppdatera mig på musikfronten. Inte ett lyss på månader. Det kan lite ha att göra med att min stereo har totalhavererat, men det är inte bara det. Jag har inte haft lust eller behov. Konstigt! Men idag var jag hos tobakisten och hämtade ut en beställning med skivor och film. Eftersom jag alltså fortfarande inte har någon stereo lyssnar jag genom DVDn/teven. Min teve är från en svunnen epok. Det var knappt det gick att koppla den till DVDn när det var dags och sedan ett par år tillbaka skramlar det oroväckande i högtalarna. Men vad gör det. Nu lyssnar jag igen. I alla fall på det senaste fyndet Plant och Krauss. Om och om igen. Djädrans bra helt enkelt.

Spartips

Jag funderar vidare på det här med att spara på miljön. Man vill ju gärna göra så gott man kan. Men det är svårt att inte oroas en smula över den uppenbara konflikten mellan marknadskrafterna och miljömålen.
På tunnelbanan i morse gjorde Åhléns reklam för Julstämning på väggteven. Man kan köpa en cd och få julmysstämning i teven. Att njuta hela helgen då antar jag. Alternativ lösning: Tänd ett ljus.

Blogglänkar

Jag är rätt dålig på att hålla mig à jour med andras bloggar. Jag läser bara några stycken och har ytterst få länkar till utomstående som jag inte känner. Men några finns med. Jag tänkte försöka uppdatera lite i min länklista. Presentera några fler bloggar som jag tycker är läsvärda. Så småningom. När jag börjat läsa andras bloggar lite noggrannare vill säga.

Det här med miljön

Det är svårt. Jag är en sådan som i mitt normala liv gör av med ungefär två gånger så mycket som man får per person, för att jorden ska överleva. Det är inte bra. Och ändå ligger jag en bra bit under snittet. Har ingen bil, flyger sparsamt, källsorterar osv. För att döva mitt samvete började jag prenumerera på Ekolådan. Då får man närodlade (svindyra) grönsaker burna till dörren i en liten återanvändningsbar kartong. Jag är numera helt betagen. Jag skiter i att det är dyrt. Grönsakerna är fräscha, goda och vackra. Jag får sån´t som jag aldrig köper normalt. Jag får recept där man får använda honung och dadlar. Plötsligt äter jag vällagad mat som räcker flera dagar. Jag har blivit sund och äckligt präktig och mina stackars vänner får höra om den där lådan så ofta att de snart kommer att börja äta på McDonalds i ren protest. Men i alla fall. Kolla bara!

Nödutrustning

Igår skulle jag kila ner på stan för att köpa en inomhustermometer. Vintern nalkas och jag vill kunna visa värden att jag har i snitt fjorton grader inomhus när nordan friskar på. Nåväl. Eftersom jag är stadsbo känner jag mig sällan nödd att klä upp mig för att gå ut och handla. En ovana jag märker att jag delar med andra medboende i mitt kvarter. Igår skulle jag emellertid gå några meter till. Närmare bestämt neråt city. Iklädd lustig mössa och en jacka som jag vid närmare beskådan inte tror är min, drog jag mig genom Vasaparken neråt Drottninggatan. Vasaparken är fri lejd. Där ser man ut efter behov. Drottninggatans norra del är också rätt chosefritt. Där är det mest folk som ska fika, rasta hunden och handla på seven eleven. Men sedan går det inte längre. Allt närmare city man kommer kan man inte bortse från att människor på shopping i huvudstan en lördag klär sig propert. Inga egendomliga mössor, inga saggiga tensonjackor. Här är det fräsiga ytterplagg, stövletter, chicka väskor och smink som gäller. Jag kände mig mer och mer som en påstant där jag sjavade på. Jag skulle dessutom köpa termometern på Claes Ohlson var det tänkt, vilket innebar ett ansenligt exponernade av mitt jag både längs Hamngatan och i Gallerian. Normalt är jag inte jättetrendkänslig, men plötsligt föll det över mig. Jag såg en ful, gammal och illa klädd kärring i skyltfönstrena och det var jag. Det var hemskt. Då löste jag problemet på nolltid. Stövlade in på Åhléns och köpte en hatt! Mitt tankeflöde var snabbare en någonsin förr. Jag kom plötsligt på att jag alltid velat ha en Annie Hall-hatt. En sådan som jag köpte på Portobello Road 1970 när jag var i London med mamma. Det kan tänkas att det till och med var före filmen. På Åhléns där de tack och lov har allt, hittade jag en svart filthatt med brätte för 249. Aldrig har ett kontokort varit med om en snabbare transaktion. Nu var det ju inte så att jag satte hatten på huvudet när jag gick vidare till Claes Ohlson. Den fick ligga kvar i påsen. Men den styrkte mitt jag. Mina steg blev käckare, min blick klarare (tror jag) och jag kände mig inte alls så gammal och anskrämlig längre. Hemma blev det ett provande. Snygg är den men frågan är när jag kommer att bära denna skapelse. Trots allt är jag tyvärr inte Annie Hall.

Återvinningsstationen

Så var det dags att kånka avfall till återvinningsstationen.
Cirka ett ton dagens nyheter, fem pizzakartonger och en papperskasse med ölflaskor.
Kan ge en fingerrvisning om min förtäffliga karaktär.

Föreställningar

Jag vet att jag tjatar om samma saker hela tiden. Men det här med teve-serier, som för en gångs skull är sevärda, det går inte att förbigå.

Efter Gynekologen blev det Föreställningar. Dansksvenskt. Idén är genial. Att låta betraktaren ta del av samma föreställning flera gånger, men ur helt olika perspektiv. Aktörernas perspektiv. Det är som när man var student och skulle jämföra klasskamratens föreläsningsanteckningar och inte kände igen en stavelse. Helt olika upplevelser av samma föreläsning. Detsamma gäller Föreställningar. Det är som om skådespelarna spelar i olika pjäser, lever i olika världar, fastän de befinner sig i samma rum. Alla som någongång skilt sig eller separerat, kan lugnt förvissa sig om att kallsvetten ska rinna till i igenkänning. Din sanning är inte min och fatta din idiot att det är min sanning som är den rätta. Lite så kan jag tycka att det sipprar mest hela tiden, fastän mycket mer sofistikerat och artikulerat. Och skådespelarna, de är mycket bra där de sitter uppkrupna i intervjuscenerna, med uppdragna knän och trassligt hår. Och försöker förstå varför det blev så krångligt alltsammans.

(Lånad bild!)

Ljuvlig semester

Nu har jag kommit hem från den ljuvligaste lilla minisemester. Sonen, mellanbrorsan och jag stuvade in oss i ett ryanairplan och slöt upp hos familjen på kontinenten. Så trevligt hos min gästfria bror! Så mysigt att få andas lite Frankrike, sniffa lite Tyskland och njuta rätt mycket Luxemburg. Och få träffa Cocos! Som vi längtat efter. Och de små grynen, som växer för varje gång man ses. Bilderna får prata den här gången.
(Som det går att klicka på så att vi syns ordentligt.)

Familjen samlad (i alla fall delar av den). Det blir inte så ofta, men är desto roligare när vi ses.

Franskt varumärke?

Metz. Trevlig stad i norra Frankrike som går bra att återkomma till många gånger.

La petite Suisse i norra Luxemburg. Ronjaskog säger barnen.

Huslighet

Nu är jag definitivt tillbaka i vardagen efter min miniresa. Efter jobbet vandrade jag runt i ett ösregningt Stockholm, snyltandes på Marias paraply. Mitt mål var att inhandla ett filter till köksfläkten. Det förra blev slime i somras när jag skulle diska det. Sjuttio kronor för ett fläktfilter! Eftersom jag periodvis får för mig att jag är husligt lagd, passade jag på att torka med svamp och diskmedel innanför fläkten. Där var det inte så mysigt. Grått vatten rann in blusärmarna. Fläktkåpan såg inte särskilt ren ut. Trots mitt gnuggande. Randig möjligen, knappast ren. Sedan när jag skulle sätta in filtret i fläkten igen, ramlade hela anordningen ner på spisen. Själva fattningen tycks ha krymt. En del hushållsrutiner är verkligen bedrövligare än andra.

Tillbaks om några dagar

Strax flyger jag till Luxemburg och hälsar på familjen. Kanske att det är så varmt där att jag kan äta en liten croissant på en trottoarservering. Vi får se.