Kanske dags...

...för lite påsklov?

Får se om jag skriver något mer före påsk, eller om jag väntar till efter landetåterhämtningen i de norrländska skogarna.

En ovanligt solig torsdag i mars

Sushi-lunch på filt på gräsmattan. Jag kan inte äta med pinnar trots pedagogiska instruktioner. Jag häller soja över kjolen.
Jag köper en mockakappa utan att blinka som jag sparar kvittot på, men inte tänker byta.
Jag träffar kusin Henke och fikar i ett par timmar innan han flyger hem och känner mig så varm och glad över min nära, kära och omtänksamme kusinkompis.

Intressanta människor

Egentligen tycker jag att det börjar bli aningen tjatigt med alla tjuvlyssnade samtal som det relateras till i alla lägen.
Men idag satt jag bredvid en dam på bussen vars mobilsamtal jag blev helt absorberad av. Sluta läs om ni är lika trött på tjuvlyssnat som jag.

"Ja personalen mår faktiskt skitdåligt. Hon är alldeles för svag. Och då blir det att hon bestämmer helt fel saker, och kommer med olika bud vid olika tillfällen. Jag tycker verkligen synd om dem. Vad ska de göra. Ingen vet varken ut eller in och samtidigt blir hon ju så lätt förbannad att ingen vågar säga åt henne. Svea du vet, hon börja ju grina och gick hem häromdan. De har försökt prata med henne men hennes man har visst cancer så det är visst ingen som vill."......."Men hur länge har du haft peruken då? Men så överdjävligt kan det väl inte ha blivit. I två veckor? Gick du till samma frissa? Men blir det inte svettigt, du har ju jättelångt hår. Vad säger Klas då? Han kan väl inte separera för att du har färgat håret! Hjälpte det inte att bleka efteråt då? Vadå lossna. Du menar att håret håller på att ramla av?".... "I alla fall så ska dom försöka få henne flyttad, kanske får hon va på adm. Ja att dom liksom löser det med att sparka henne uppåt ...."

Mer än så hörde jag inte. Jag gick av. Skulle köpa köttbullar på Ica.

Bekännelser från en o-fashionista

Jag vill ha en trenchcoat! Ja, ja, bekännes härmed: gärna Madonnas. Vilket jag ivrigt förnekade när P ställde frågan rakt upp och ner: har inte ni trängts som dom andra på HM? Nänänä, njet, nonono, absolutely fucking NO. Sån är inte jag. Det är sånt som andra ägnar sig åt. Flåsar, flänger, sliter i kläder. Förnedrar sig. Inte jag inte! Men nu råkar jag BEHÖVA en trenchcoat och den råkar se ut just så där. Som Madonnas, den jag BEHÖVER.

Nu är de slut förstås. Hela kollektionen utsåld på trekvart i vanlig ordning. Och jag får gå i min gamla våröverrock, eller vad man nu kan kalla den. Den ser ut som ett väl använt militärtält, skrynklat och nött av oräkneliga fjällmarscher. Lika stor också. Jag vet inte om det var modernt med så stora rockar 1994 när plagget inköptes, förmodligen inte. Vem minns?

Man börjar bli som gammelfarfar med sina knickerbockers. Var tjugonde år är man modern igen. Men det gäller inte mig just i år. Nu är det smalt och skärp och Madonna som gäller. ÅH vad jag vill HA!!!!

Sommartid javisst

Tack och lov skulle jag inte ut och åka långfärdsbuss idag. Det har förekommit mer än en gång att jag varit på väg någonstans denna gudsförgätna klockomställarhelg, och att jag missat bussen.
Visst ja! Faan. Mer än en gång alltså. Jag glömmer ALLTID bort att ställa om klockan. Oftast gör det ju inget. Men ibland.

I natt ska jag vrida och vända på mig en miljon gånger och gruva mig för att jag inte kommer att somna. Och veta att jag vaknar i morgon bitti som ett utvakat gammalt åkerspöke.

Samma visa varje vår. Tryggt och förutsägbart.

Vårtecken i Vasastan

Plötsligt gror ungarna som svampar ur jorden. Fullt, fullt av barn. I lustiga hattar och barnsolglasögon. Mercorna fräser omkring med taken nedvevade, fastän damerna som inte kör ser ut att tycka att det kanske är i tidigaste laget. Fotboll i stället för skridskor i Vasaparken. Och snödroppar.... Ljuvligt.

Drömkåken

Så har hon slagit till. Elle. Köpt sitt hus. Med sin Stora Kärlek.

Jag säger bara grattis, GRATTIS! Det är så roligt. Jag ska komma och hälsa på. Ofta.

Men visst är det lite konstigt också. Elle, söderbönan av söderbönor. Bor på vischan från april. I och för sig längs gröna linjen fortfarande, men ändå. Hus är det.

Igen GRATTIS till Drömkåken!

Perifera människor

En gång i tiden, när jag var runt tjugo, arbetade jag tillsammans med en jämngammal kille. Stig eller Sten eller Sven hette han. Jag minns inte. Det här är ju längesen. Vi hade väldigt roligt. Snygg, smart, rolig. Var han. Vi skrattade och gafflade men det var aldrig tal om någon flört. Tror jag. Sen slutade jag och vi sågs aldrig mer. Fastän det gjorde vi visst. Men vi har aldrig pratat med varandra sedan de där roliga dagarna. Jag vet inte om han känner igen mig. Förmodligen inte. Det konstiga är att jag under hela den här trettioårsperioden stöter på honom ganska regelbundet. I början är jag säker på att han bodde i ungefär samma kvarter i förorten som jag. Han joggade, kommer jag ihåg. På samma småvägar där jag drog barnvagn. Men vi låtsades aldrig om varandra. Han såg periodvis rätt sliten ut. Butter och senig flåsade han på i spåren. Det gick ett tag. Sedan såg jag honom med en annan före detta kollega på gatan. Kollegan och jag pratade på och dunkade varann i ryggen, medan Sten/Sven/Stig stod bredvid och såg världsfrånvänd ut. Åren rullade på. Jag såg honom på stan lite då och då. Funderade på vad han gjorde. Vem han blev. Blev han ledsen när Zappa dog? Jag minns fortfarande våra Zappa-samtal.

Mitt liv har ju blivit som det blev. Nu har jag lämnat förorten och bor i stan. Uppenbarligen gäller detsamma min forne kamrat. Jag ser honom i krokarna. På tunnelbanan, på gatan. Senast idag. Han såg ut som vanligt men faktiskt ganska nöjd. Han såg rakt fram. Inte på mig. Jag är borta för länge sen. Men jag kan inte sluta undra. Vad blev det av dig Sten/Sven/Stig? Vad blev det av dina drömmar, dina besvikelser, dina mål, dina skratt? Jag kanske inte ens vill veta. Men jag undrar....

Fredagarna efter jobbet

Tänk att fredagseftermiddagen efter jobbet är som skapt för en liten drinksittning. Man slinker iväg vid fem halvsex och sätter sig på ett folkligt ställe. Igår blev det Peppar, pålitligt och pladdrigt. Pladdrade gjorde vi också. Oavbrutet, med munnen full av vin och pasta i fyra timmar. Och när man börjar så där tidigt har man festat loss ordentligt och är ändå klar vid nio. Då får man gå hem och jag är SÅ nöjd. Goda boken och nattinatti. Nej det är inte tråkigt, vi hade hur trevligt som helst!

Men hur tänkte bordsgrannen när han satte sig i vårt vinägerställ varje gång han skulle gå på toa? Stort ego, liten blåsa och störd koordineringsförmåga är ingen lycklig kombination för framgångsrik social samvaro på krogen. Vill man skapa kontakt är det nästan bättre att säga "Hej!"

Svettigt att vara bloggare!

Herregud! det här visste jag inte när jag skaffade bloggen. Att det kan bli såna misunderstandings. Nu är inte jag en racer-kommenterare på andras sidor, jag pysslar mest i min egen hörna av bloggvärlden. Men jag kollar andras bloggar och kommenterar någon enstaka gång när jag tycker att någon säger något roligt.

Men nu. Mitt namn har figurerat någonstans utan att jag själv är inblandad. Jag har för all del ett rätt vanligt namn. Stina som ni kära vänner vet. Någon annan pellejöns heter detsamma och sprider sina inte så smartskalliga kommentarer. Det är ju inte jag då, som skriver det där tramset. Intygas härmed för femtielfte gången. Men det kändes lite olustigt.

I gymnastiksalen

Nu har jag tränat.

Nu igen! säger mina arbetskamrater. Är du en sån där träningsnarkoman du? Nej, då. Så farligt är det inte. Men det är rätt skönt att ta ett pass efter jobbet. Ett par dar i veckan. Ibland är det Funk. Ja jag vet. Det är jättepinsamt. Tanten i omoderna kläder som alltid kommer lullande. Ställer sig ganska långt fram i salen eftersom tanten både ser och hör rätt krattigt. Men nu råkar det vara så KUL! Och allt mitt slit med jazzen och benvärmarna i fornstora dar gör att jag i alla fall inte kliver på de andra deltagarna. Men det gör illaluktande herrn. Går åt fel håll alltså, konsekvent. Och något allvarligt fel på svettkörtlarna eller tvättmaskinen det måste han ha, för han stinker som en gammal pissoar.

Jag försöker verkligen ha en icke-fördömande hållning till mina medmänniskor, särskilt med tanke på att jag själv är rätt off bland alla hästsvansflickor i aerobic-salen. Men ibland är det svårt. Med illaluktande mannen är det svårt. Han går på alla populära pass, ställer sig mitt i salen och liksom pyr. "Titta vad tomt det är här mitt i" sa adorable So när hon tittade över folkhavet och så ändrade hon sig när hon förstod orsaken och sa "men ni står förstås var ni vill." Och det gjorde vi. Plötslig torgskräck drabbade samtliga träningssugna och i mitten stod lortis och vevade i otakt. På min kant tryckte jag upp mig mot en liten blondin som antagligen hade anmält mig om det inte vore för att hon uppenbarligen förstod skälet. Själv höll hon helt finkänsligt för näsan.

(Bilden lånad)

Förnödenheter

Jag stod plötsligt utan mensskydd på jobbet. Eftersom jag vistas på en arbetsplats med hyfsat civiliserad service runt omkring pilade jag iväg till Pressbyrån. Kön var lång men det är bara skönt, man hinner tänka. När det blev min tur bad jag den unga damen om dambindor. Hon såg ut som om jag bad henne skjuta någon i huvudet. Jag vet inte viskade hon och vände sig till den manlige kollegan i grannkassan som såg ut att vara tretton. Har vi dambindor väste hon så att det verkligen hördes att hon väste men inte vad. VAAA? hojtade han begripligt nog tillbaka. Har vi dambindor? viskade hon, ännu lägre. VAAA??? Har vi daaambiindor? viskväste hon så att alla i kön började se riktigt intresserade ut. Killen hörde forfarande ingenting utan kom lubbande: VAA?

Jag undrar om ni säljer dambindor frågade jag med min vanliga tantröst och han såg ut som om han skulle dö och sedan svängde han blixtsnabbt in på lagret och rotade runt och kom ut med lite olika paket. Ett jättebagage med nattbindor, large så att säga, ett rosa litet näpet med minitamponger och så ytterligare något som kanske är normal size, vad vet jag. Högröd jonglerade han paketen framför näsan på mig och jag pekade på ett av dem, sa att det där blir bra, betalade och gick.

Men herregud mina små ängelbarn! Det är 2007. Och Sverige. Jag har köpt den här typen av rätt vanliga hygienartiklar lite varstans i världen och även om det var lite hyschigt en gång i en högkyrklig amishliknande håla i Klippiga bergen så har jag aldrig varit med om en liknande prydhet i uppträdandet. Vad har hänt? Jag längtar plötsligt tillbaka till sjuttiotalet. Hår under armarna och mens. Det fick man ha.

Oerhört nog...

Oerhört nog har den här bloggen läsare. Som undrar hur festen blev och varför jag inte skriver just nu. Tack, tack jag blir så smickrad och glad. Jo middagen blev kanontrevlig. Med de gästerna! Kan inte bli annat. Väldigt intellektuellt, eller i alla fall ganska, med Snö i ena näven och kartan över Turkiet i den andra. Cocos tyckte det blev lite mycket sexprat ett tag men det var nog snarare vinets fel än Pamuks.
Att jag varit bloggtyst beror på att jag varit upptagen av vatten de senaste dagarna. Jobbet är dränkt i vatten. Och jag råkade vara en av dem som var närmast till hands när det hände och fick (bildligt talat) kränga på mig sjöstövlarna. Allt för att någon förstört ett handfat och låtit vattnet rinna. Rinna genom husets alla våningar. Vatten, vatten och åter vatten. Besöksförbud i hela huset, kraschade datorer. You name it. Bara för att nån har FÖRSTÖRT...men det sa jag visst. Nåja ingen dog, det uppskurna golvet ligger i strimlor på gräsmattan. På torsdag är huset öppet igen. Med fläktar på.

Middagsbestyr

Jag ska ha bokcirkeln på middag. De är mina vänner. De känner mig. De vet hur jag är. Varför blir jag så uppjagad? Jag är rätt dålig på att laga mat. Det är en hang-up. Och vet att andra damer i min ålder kan. Det blir gott och ser aptitligt ut när andra bjuder.

En annan återkommande hang-up är mitt boende. Ja själva våningen är fin-fin, om än lite liten. Men möblemanget! Oh ve! Jag har inte ens en soffa. Femtiett år och ingen vardagsrumssoffa. Ni kan tänka er hur det ser ut. En slarvigt ordnad säng i ett hörn med tanke på ej hemmavarande barn och deras övernattningar. Och när vi bara är familj grötar vi ihop där och myser. Men att knöka ner en hel läsecirkel bland kuddarna, nej, nej. Min småborgerliga uppfostran protesterar.

Sedan har jag inte mycket till lampor. Skomakarlampor i alla rum. Billiga från IKEA. Folk i min ålder brukar har kronor. Eller något designat. Snygga saker.

Äter mat, det gör man i hallen hos oss. Bredvid skorna. Jag måste ofta skarva bordet med en extra skiva. Och porslinet, ja hjälp! Fast jag har ju mormorsservisen förstås.

Men Cocos som är klok som en klostermunk hon sa när jag ojade mig som värst: men lägg av morsan. Varför är det folk här jämt om det är så hemskt. Sluta sopa nu och läs den där boken du skulle läsa i stället. Den skulle väl vara klar till på fredag?

Jo, så får det bli. Läsa ett kapitel till och skita i konvenanserna.
Förresten gillar varenda människa pasta med tomtsås. Är jag helt säker på.
Välkomna, mina vänner. Dörren står öppen för er!

2000 mil, 400 nätter

Åh vad jag ÄLSKAR dig Carl-Johan! Men tycker du inte lite om Sverige i alla fall? Ett litet smul?

Min kära, kära....

Jag går och visslar oavbrutet på Cara, cara mia....la la la la la la....
Hur får man Måns Zelmerlöw ur huvudet? Han hoppar omkring och gör eleganta pas de bourréer bakom min näthinna. Han är helt enkelt en pest. En söt pest enligt hemmaexpertisen.

Tisdag före fredag

Jag är på sidan 213. Den är rätt otäck. Snö, alltså.

Fröken nippertippa

Tänk att jag gick och köpte mig ett par ljusbruna mockastävlar! Samma vecka som TANDEN. Klart att jag fattade att TANDEN skulle kosta femtusen. Men mockastövlar är bra. Man kan vara säker på att de inte passar i något sammanhang. När det är vinter är de för kalla. När det är slask blir de förstörda. När det börjar torka upp går det inte att gå i klackar för allt grovgrus. När det är maj är de för varma. Färgmässigt passar de inte till någonting. Men väldigt bra att ha. I alla fall.

Brygga

I morgon ska jag dejta Peter. Igen. Peter tandläkare. Jag har bitit sönder tanden. Igen. SnällPeter har fyllt och fyllt med plast. Det håller så länge det håller säger han, men nu blir det nog dyrt. Brygga, säger han och ler så vänligt. Och jag som ska åka till Oxford och hälsa på bror Jonas! Hur ska jag kunna välja. England eller Peter. Jag måste nog räkna lite på mina krediter. Igen.

Snöööö

Nu måste jag ta mig samman. Vår cirkelbok ska diskuteras på fredag. Och jag är på sidan 88. Av 528. Men bra är den. Snööö!

En dams handväska

Är det någonting en dam behöver så är det bra väskor. Helst ganska många. Man måste kunna ställa olika krav på sina väskor. Vardagsväskor är knepigt. De ska rymma en del och dessutom vara snygga. Min nuvarande är hårt prövad. Snart är den passé och jag måste köpa ny.

En vardagsväska måste klara:

liten akutsminkväska, extrastrumpor, nycklar till jobbet, nycklar hem, pocketbok, mobil, tamponger, pappersnäsdukar, plånbok med kvitton, extraplånbok med rabattkort från Konsum, Vi, Ica, HM och Nilson, extra glasögon, fickspegel, handkräm, anteckningsbok, pennor, ludd.

Finväskor ska vara mindre. Där ska det få plats: läppstift, spegel, pengar, mobil. Inte kort. De blir bara stulna av lurkar utan stil. Säger en luttrad Annie.

Aftonväskor ska bara vara flotta och dyra. (Har inte Stina nån bra)

Ska kunna innehålla ett Diorstift i knallrött och ett kreditkort utan alltför stränga begränsningar (sorry Annie). Möjligen en nyckel hem.

Alternativ blogg

Jag har skaffat en ny blogg. En riktig kräkblogg. Där allt bara rinner ner som inte riktigt passar fröken Nijaska, som kan vara lite fisförnäm ibland. Men kräkbloggen. Akta er. Där är det fart. Där ligger det och jäser. Och den är bara, bara min.

Familjemiddag!

Min bror och hans familj bor i Luxemburg. Då blir det fest när de kommer på besök till Sverige. Så här kan det se ut.

Gissa vem som har skaffat kamera!!!

Vackert men kallt

Oj jag trodde att man kunde sätta på sig vårkläderna bara för att solen sken. Men det är ju bara mars. Mössa hade varit skönt. I alla fall var det inte så tokigt med lite solljus.

Vååår!!!

Nu ska vi ut och promenera, Cocos och jag. Lämna den gråa lägenheten och gå ner till Mälaren och sitta i solen. Solbrillor på!

Pojkarna i huset

Mitt hus befolkas företrädesvis av män i åldrarna nitton till tjusju. De är genomgående förtjusande. Cocos är till sig. Har du sett honom på trean mamma? Guuud så söööt.... Jo, säger jag. Honom har jag sett. För det har jag nog. Utan att ha en aning om hur han ser ut. Jag vet att de är stiliga och välklädda och söööta de här pojkarna, men jag kan för mitt liv inte lägga deras ansikten på minnet. Jag har förstått att de känner igen mig, tanten på tvåan. Och de hälsar så artigt ute på gatan. Jag avskyr att verka snorkig. Så nu smajlar jag upp mig mot alla trevliga små gossar i kvarteret och säger hej. Vilket har föranlett en del brydda miner. Alla vackra ynglingar kanske inte bor i mitt hus. Jag kan tänka mig tisslandet: Den där kärringen, är hon klok eller. Brukar hon hälsa på dig också?

Nu börjas det!

Nya kameran i bruk. Bästa objektet ever.

Fast hur redigerar man? Blank näsa. Glasögonblänk. Prickar och rynkor. Tur att man är snabblärd. Mot slutet av veckan kommer jag att se ut som Cher.

Prioriteringar

På tunnelbanan hem stod mina vänner och jag och ondgjorde oss över att det ser så överdjävligt ut hemma hos oss. Alla har det lika bedrövligt. Tomflaskor, skabbiga gardiner, rangliga bokhyllor, damm, damm, damm .Jag bestämde mig för att göra något åt saken. Ta tag i gardinerna, köpa en soffa kanske, lite kuddar och nya glas. Piffa upp. Det kan jag unna mig. Tänkte jag för mig själv när jag klev av. Och vips, utan mellantid, så stod jag utanför Elgiganten på Kungsgatan. Med en färgsprakande platspåse i handen. I den låg en ny digitalkamera. Tretusen spänn. Så nu kan jag fotografera min sunkiga kvart.

Sirliga antika kavaljerer

På jobbet möter jag alla sorters kunder. En genre är de äldre belevade herrarna. Bildade, eloquenta, och just äldre. Ingen är född senare än 1920 och de för sig med en pondus och grace som bara en livslång karriär inom forskning och vetenskap kan medföra. Men. De är inte alltid så moderna. De står och tummar på en bunt handskrivna papper som de vill kopiera. Skanning vet de inte vad det är, än mindre webbaserade kopieringskonton. Jag har särskilt en favorit. Och uppskattningen är ömsesidig eftersom alla inte alltid orkar ta sig an hans ofta ganska långrandiga ärenden. Hans ytterrock är av det gamla filtade slaget och räcker till fotknölarna. Hans skrynkliga, blåtonade näsa vittnar om att de gamla filosoferna har ackompanjerats av karaffer med portvin. När han ser mig i lokalen samlar han all den kvarvarande energi hans gamla seniga kropp kan uppbringa och styr stegen mot mig. Jag lotsar honom (mot alla regler) back-office och hjälper till att kopiera hans uråldriga dokument eller kvitton från försäkringskassan eller vad det nu kan vara.

Han är tacksam. Och säger att jag är en älskvärd fröken. Sen stegar han iväg och snart kommer han att vara ett minne blott.

Varför går allting sönder samtidigt?

Tror någon att jag har ringt den där vaktisen i huset, som också funkar som hustomte? Nej just det.

Nu är:
...ugnsluckan trasig. Ska man ha något genomstekt får man stå och hålla emot en timme. Man bränner sig.

..det katastrof i avloppet. Egna rensningar har inte hjälpt.

...lysröret i badrummet sönder och det är liksom inmurat i badrumsspegeln.

...frysen paj. Går inte att stänga av och knappt stänga heller på grund av snökaos.

...fönstertätningen kass. Stearinljusen slocknar av sig själva. Vilket är helläskigt med tanke på att The Ring, den japanska, just snurrar i dvdn.

...en hörntand trasig igen. Men det kanske ligger utanför husvärdssysslorna.

Fredag kväll!

Igår tog vi oss samman, Annie och jag. Vi gick faktiskt ut. UT! Ratade soffan och Så ska det låta och drog helt oplanerat ut på stan, direkt från jobbet. För att äta en bit och ta ett glas. Inget märkvärdigt. Snacka skit i ett hörn av världen. Oplanerat som sagt. Vardagskläder, taskigt smink, stora tanthandväskan. Regntunga i frisyrerna. Efter en präktig turkisk måltid och en kanna vin var vi plötsligt på hugget. Styrde mot jazzklubben som vi lovat heligt och dyrt att aldrig mera gå till. Kanske man kan träffa..., ja ni vet. En trevlig man i sina bästa år.

Där var det som vanligt. Medelåldern på de distingerade herrarna ligger på nånstans runt sjuttio och vi fnittrade i ölen över att vi aldrig kan lära oss. Samma gamla raggiga rävar som när vi var där senast för fem år sen. Men musiken är bra. Jazzbanden. Så vi sippade på vår öl och vaggade städat med.

Då stod han plötsligt där. Prinsen. Och jag blev hans prinsessa. Vardagstshirten var plötsligt ersatt av frasande klänning. Glasskorna flög över golvet när Prinsen förde över balens dansgolv. Blanka lackskor. Revärer och klingande värjor. Mr Darcy och Elizabeth Bennet. Orkestern spelade. Konversationen var bildad. Timmarna flöt och så gjorde champagnen. Och så slog klockan tolv. Prinsen försvann. Han blev en sten eller en pumpa eller vad de nu brukar bli. Borta var han. Och där stod prinsessan kvar. Ölen var ljummen. De gamla rävarna slog sina lovar. Handväskan dunkade tungt mot höften när jag skumpade omkring och letade efter Annie. Det enda som lyste upp var mina kängors saltränder.

Men ändå. En lagom ljuvlig, snömoddig fredagsnatt i mars. Var vad det blev.

Min vän Nils

Min vän Nils levde i ett vanligt äktenskap med sin kärlek Ulla. Trevligt och långvarigt och stabilt med två välartade (nåja, ganska välartade) barn. Efter tjugo år tyckte min vän Nils att äktenskapet inte bara var vanligt, utan mest småtrist. Han försökte gaska upp sig genom att köpa en sportigare bil. Det enda som hände var att det blev trångt i bilen när familjen skulle åka till fjällen. Vi pratade en del om det där och jag försökte anlägga en rad förståndiga perspektiv. Men det hjälpte inte. Nils ville skiljas. Han började rent av tycka att Ulla var enerverande. Tråkig började hon se ut också, väldigt alldaglig. Det var faktiskt så han sa. Min vän Nils. Nils och Ulla skilde sig och Ulla var otröstlig. "Jag älskar dig!" vrålade hon i telefonluren, så högt så att jag också hörde, som satt hemma hos Nils och intog en kamratlig pose.

Snart träffade Nils Mona. Skitkär och lycklig skaffade han en unge till vid fyrtisex. Efter ett par år och ännu en bebis började Mona se ganska alldaglig ut. Nils satt allt oftare hemma hos mig och sörplade vin och pratade ut. Ibland svängde han förbi Ulla och hjälpte henne med något bestyr i lägenheten. Ulla hade köpt en trevlig lya vid Nytorget eftersom hon hade blivit chef och tjänade pengar. Inte för att hon längre var i så stort behov av Nils kranbyten, men hon är snäll Ulla och förstod att han behövde komma ifrån blöjorna ibland. Ulla började se beklämmande återställd ut. Hon riktigt blomstrade. De gemensamma barnen var stora och pluggade utomlands. Ulla kunde jobba så länge hon ville på eftermiddagen, dricka rödvin med väninnorna och snegla i smyg på välskapta herrar.

Min vän Nils såg gråare ut. Skäggstubben var mer åt uteliggarhållet än av det moderna, designersnittet. Han sneglade också i smyg, fast på damer då. Favoritsneglandet var på tunnelbanan. Bekände han för mig. Allt oftare drömde han sig bort på väg hem till radhuset. Fantiserade om vackra kvinnor han såg. En dag fastnade han särskilt för en högrest kvinna i röd kappa. Hennes hår lockade sig i nacken, såg han, där hon stod och läste bortvänd från honom. Nils kände sig varm. En inte helt ung kvinna, men vilka vader, vilken hållning, vilken finess! Så stannade tåget. Kvinnan vände sig om, kände väl att hon var betraktad. Log mot Nils och gick av. Den här historien är ju den klyschigaste tänkbara, men sann. Och Nils tänkte. Medan han vinkade tillbaka mot Ulla som stegade iväg mot utgången och med leendet kvar i de vackra ögonen som Nils en gång så hade älskat. Vad var det egentligen som hände?

Svunnen ungdom

Just nu, innan jag ska lägga mig, läser jag runt på trettioårsstrecketbloggarna. De ska gå på fest, de flyger och far i arbetet och på fritiden. Barcelona och Västerås. Brasilien och Lycksele. Och de har just precis nu träffat sina kärestar och kärestor. Jag blir så nostalgisk! Hur gammal är jag egentligen? Om ni kommer ihåg Bullerbybarnen, när de har juldagsfirande och dansar runt granen. Alla dansar och spritter. Utom farfar. Han sitter på en stol bredvid och säger Håhåjaja.



Nåja. Så gammal kanske jag inte är än. Men när jag befinner mig i kosmetikashopen och tittar på fotvårdsprodukter i stället för parfymer. Då är det väl rätt långt till Brasilien. Eller? Håhåjaja.