Perifera människor

En gång i tiden, när jag var runt tjugo, arbetade jag tillsammans med en jämngammal kille. Stig eller Sten eller Sven hette han. Jag minns inte. Det här är ju längesen. Vi hade väldigt roligt. Snygg, smart, rolig. Var han. Vi skrattade och gafflade men det var aldrig tal om någon flört. Tror jag. Sen slutade jag och vi sågs aldrig mer. Fastän det gjorde vi visst. Men vi har aldrig pratat med varandra sedan de där roliga dagarna. Jag vet inte om han känner igen mig. Förmodligen inte. Det konstiga är att jag under hela den här trettioårsperioden stöter på honom ganska regelbundet. I början är jag säker på att han bodde i ungefär samma kvarter i förorten som jag. Han joggade, kommer jag ihåg. På samma småvägar där jag drog barnvagn. Men vi låtsades aldrig om varandra. Han såg periodvis rätt sliten ut. Butter och senig flåsade han på i spåren. Det gick ett tag. Sedan såg jag honom med en annan före detta kollega på gatan. Kollegan och jag pratade på och dunkade varann i ryggen, medan Sten/Sven/Stig stod bredvid och såg världsfrånvänd ut. Åren rullade på. Jag såg honom på stan lite då och då. Funderade på vad han gjorde. Vem han blev. Blev han ledsen när Zappa dog? Jag minns fortfarande våra Zappa-samtal.

Mitt liv har ju blivit som det blev. Nu har jag lämnat förorten och bor i stan. Uppenbarligen gäller detsamma min forne kamrat. Jag ser honom i krokarna. På tunnelbanan, på gatan. Senast idag. Han såg ut som vanligt men faktiskt ganska nöjd. Han såg rakt fram. Inte på mig. Jag är borta för länge sen. Men jag kan inte sluta undra. Vad blev det av dig Sten/Sven/Stig? Vad blev det av dina drömmar, dina besvikelser, dina mål, dina skratt? Jag kanske inte ens vill veta. Men jag undrar....