Nu igen! säger mina arbetskamrater. Är du en sån där träningsnarkoman du? Nej, då. Så farligt är det inte. Men det är rätt skönt att ta ett pass efter jobbet. Ett par dar i veckan. Ibland är det Funk. Ja jag vet. Det är jättepinsamt. Tanten i omoderna kläder som alltid kommer lullande. Ställer sig ganska långt fram i salen eftersom tanten både ser och hör rätt krattigt. Men nu råkar det vara så KUL! Och allt mitt slit med jazzen och benvärmarna i fornstora dar gör att jag i alla fall inte kliver på de andra deltagarna. Men det gör illaluktande herrn. Går åt fel håll alltså, konsekvent. Och något allvarligt fel på svettkörtlarna eller tvättmaskinen det måste han ha, för han stinker som en gammal pissoar.
Jag försöker verkligen ha en icke-fördömande hållning till mina medmänniskor, särskilt med tanke på att jag själv är rätt off bland alla hästsvansflickor i aerobic-salen. Men ibland är det svårt. Med illaluktande mannen är det svårt. Han går på alla populära pass, ställer sig mitt i salen och liksom pyr. "Titta vad tomt det är här mitt i" sa adorable So när hon tittade över folkhavet och så ändrade hon sig när hon förstod orsaken och sa "men ni står förstås var ni vill." Och det gjorde vi. Plötslig torgskräck drabbade samtliga träningssugna och i mitten stod lortis och vevade i otakt. På min kant tryckte jag upp mig mot en liten blondin som antagligen hade anmält mig om det inte vore för att hon uppenbarligen förstod skälet. Själv höll hon helt finkänsligt för näsan.
(Bilden lånad)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar