Konsten som syretillförsel

Min fantastiska väninna Marie köpte häromkvällen biljetter till soaré på restaurang Sjöhästen. Det var jag, Marie och våra yngsta döttrar. Och Thorsten Flinck. Det var nämligen honom vi skulle lyssna på. Utan att egentligen veta någonting, har min bild av Thorsten Flinck alltid varit att han är en begåvad men aningen nervös regissör. Någonstans har jag säkert hört att han framför sånger på estraderna. Men ingenting som jag haft en uppfattning om. Nu har jag det. En uppfattning. En knökfull kvarterskrog och på scenen Thorsten Flinck i svart och raggsockor. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det spelar ingen roll, för jag blev såld. Jag kan inte säga att det var perfektion. En skrapig anläggning till en periodvis rätt söndersjungen röst. Textrader som flög sin kos ur minnets labyrinter. Men,! En omedelbarhet som man sällan får vara med om. Och Revolutionsorkestern som helt avslappnat följde med in i varje nyck och krumelur. Det kändes som ett uppförande som hade en direktlänk till själva andningen. Varje strof, varje harmoni hade en nerv som det gick att ta på. Jag fick en känsla av att det där inte var underhållning, det var ett sätt att hålla sig i livet. Krama mikrofonen och få hjärtslagen att dunka tack vare röstens, ordets och tonernas energi. Att jag och andra i publiken blev paralytiska av hänförelse var liksom bara en sidoeffekt. Bra, bra, bra var vad det var.

Tio år sedan

Jag kommer exakt ihåg när jag hörde om branden. Hela familjen satt i råkall bil och väntade på färjan till fastlandet. Höstlov med frost i mössorna. Bilradion på. Tonåringarna i baksätet som surade för att de var tvungna att åka till landet med ökentorra föräldrar. Då sa de det. Minst sextio död. Ungar födda samma år som de sura i baksätet. Jag grät och grät där i bilen. Göran Persson sade något ovanligt sympatiskt. Det är skorna. Sade han. Man ser skorna i hallen, slarvigt slängda kängor och man drar en lättad suck för att man vet att de är hemma igen. Ungarna.

Ganska många kom aldrig hem den där kvällen. Jag grät igen när de pratade om det på teven ikväll. Tio år senare.

Lyckligt övertagande

Jag är i allmänhet extremt skeptisk till att man överlåter roller skådespelare emellan, när teveserier ska fortsätta i nyinspelade säsonger. (Gud vilken konstig mening men i alla fall.)

När jag såg att Anna Pettersson inte skulle fortsätta att vara Eva Höök, blev jag rätt och slätt vredgad. En favoritserie med en favoritskådis som skulle undergå ett sånt ingrepp! Vafaan! Jag tänkte verkligen inte titta. Men så såg jag att den nya Höök skulle spelas av Cecilia Ljung. Jag gillar ju henne också, så jag bestämde mig för att smygtitta. Och hon var lika bra! Lika mycket Höök, samma tjuriga snut och ändå med total integritet och ett uttryck som inte avslöjar ett skit men säger absolut allt. Applådåskor. Jag bara älskar den serien.

Läs även andra bloggares åsikter om Höök

Litteraturen som kunskapskälla

Gode gud, storstan ÄR verkligen farlig. Vad var det jag sa. Jag ligger och vrider mig i sängen, klockan är 01.05. Cocos har höstlov och är ute i citydjungeln och lockas av nattlivets sirener. Tror jag. Jag har sänglampan tänd och späder på mina kunskaper om HUR DET ÄR!!! genom att läsa Lapidus Aldrig fucka upp. Glåmiga småflickor som utnyttjas å det grövsta, hypade iraksoldater med förvridet rättspatos som skjuter skallen av folk, mafiosos som ler falskt med diamanttänder, missledda albypojkar som pratar egendomlig svenska och dricker muskelbyggardrinkar med samma fart som Carrie Bradshaw dricker Cosmopolitans. Och allt händer i krogmiljöer där prinsessor är på vift.

Klart att ens fantasi skruvar till. Jag ser inte en normal människa framför mig där jag ligger och tokstirrar i sovrumstaket. I stället ser jag påtända, oberäkneliga, aggressiva och sinnessvaga skurkar. Som snärjer, överfaller och lurar mitt lilla barn. Stackars unge! Klart hon ringer och har ångest framåt natten. Ångest för att hon befunnit sig i ett rum utan mobiltäckning så att hon inte kunde ringa hem och lugna mamma. Ibland misstänker jag att jag förstör mina barn mer än vad pundarna på skolgårdarna någonsin lyckats med.

I den överfulla tunnelbanan klockan halv åtta morgonen därpå, ser folk ut som de brukar. Inga testosteronstinna grobianer som överfaller medpassagerarna, inga krypskyttar från forna Jugoslavien, inga dagenefterfestare på avtändning. Människorna som omger mig har vindtygsjackor och småfett hår, skrynkliga kostymer och beiga kappor. Axelremsväskor i fuskläder. De ser inte jättelyckliga ut, men heller inte direkt missbelåtna. Lagom välmående, lagom uttråkade. Den enda som ser ut som ett vrak med ringar under ögonen och ryckig gång är jag själv. Min nästa bok att läsa får bli något från Viveka Lärns Saltön. Jag måste hålla mig borta från stureplansdrogandet ett tag.

Läs även andra bloggares åsikter om Jens Lapidus

Höstkoma? Nej då!

Nej jag har inte försvunnit från jordens yta, som mina tappra läsare börjar oroa sig över. Men jag har funderat mycket över mitt nya jobb som börjar på måndag, så jag har mera suttit i soffan och stirrat rakt ut i luften än klonat ner mig framför datorn. Och jag har umgåtts med min familj massor på senaste tiden. Kajsa har fyllt femtio och haft strålande kalas, mamma har varit här och sprungit med mig på konstutställningar, Kristian och Wyatt har kommit ända från kontinenten med flygmaskin, vi har firat Lull med teater och vin och Cocos är här nu och har höstlov. Men visst ska jag återgå till bloggen. Jag kan ju alltid dra något från mina tunnelbaneresor. De är äventyrligare än vanligt så här års. Men det får bli senare. Nu måste jag jobba.

Dagen efter

Igår kom jag ihåg: Att gå på Buylando och köpa säsong 6 av La Piovra.
Igår glömde jag bort: Att köpa toalettpapper.

Nödvändigheter

Toalettpapper, Toalettpapper, Toalettpapper, Toalettpapper!!!! Jag får INTE glömma bort att köpa toalettpapper.

Bokcirklande

I fredags var det dags igen. För läsecirkeln Septima. Tack Karin, darling, för en fantastisk kväll! Ditt gästfria hem är en lisa för en småförvirrad och uppvarvad bibliotekarie en högtryckande fredagskväll.

Bokcirkelkvällarna är ett av mina livselixir. För något år sedan läste jag inget annat än Amelia. Nu läser jag lite av varje. Mycket tack vare de ljuvt färgsprattlande damerna i Septima, som alltid sprider energi med sina infall, funderingar och idéer. Vi är inte alltid överens, närmare bestämt är vi väl aldrig överens, och det är SÅ uppfriskande. Böcker och män står på agendan, mat och vin på bordet. Är det inte fantastiskt att man knyta ihop ett samtal om Pierre Schoris nyputsade skor med den för dagen lästa romanen? I fyra timmar!

Faktaruta: Septima läste med varierande framgång och intresse Anders Paulruds bok Som vi älskade varandra. Vi åt himlagoda wallenbergare och potatismos och drack av Karins ymnigt flödande spanska vin tills vi blev yra i mössan.
Till nästa gång bryter vi mönstret (tillfälligt) att läsa samma bok. I stället väljer vi varsin bok och berättar för varandra.

It takes two for a tango

Numera verkar alla dansa tango. Den ena efter den andra har varit på kurs. Det är tydligen roligt men svårt. Jag blir nästanövertalad. Men så är det det där med panelhöneproblematiken. Jag hatar att stå i en hörna och vara utanför. Och jag har definitivt ingen i eventuellt tangoprojekt ingående partner. Danspartner alltså. "Det gör inget", säger Annie. Man kan gå ensam. Kavaljererna är ombedda att cirkulera. Men man får vara beredd på kufar. Ibland får man vänta, förstås. Jag säger: Kufar OK. Stå i ett hörn och titta på: no,no,no. Jag måste nog ha ett ordentligt samtal med den bräckligare sidan av mitt ego. Det finns saker att bearbeta här märker jag. Sedan kanske. Förutsatt att någon av kufarna är snygg-kufar. Och att de cirkulerar.

Läs även andra bloggares åsikter om Tango

Vi samordnar oss

Min bror och hans familj har bjudit ner min familj till Luxemburg över jul och/eller nyår. Vi spritter alla av iver. Klart vi kommer. Vi ska bara bestämma följande:
Ska vi åka över jul eller nyår?
Om vi åker över jul kanske M&J kan hänga med men kanske inte.
Om vi som kan åker över jul, hur firar då M&J?
Om vi åker över nyår, var ska vi då fira jul?
Om vi åker över nyår måste vi bestämma om vi ska åka hem på fredan eller på söndan.
Vill C följa med?
Om A&J&S åker på söndan hur ska O&C ta sig till flyget om de åker på fredan?
Ska vi åka på morgonen eller på kvällen?
Vem ska beställa biljetterna?
Måste man ange personnummer när man beställer?
Finns det pengar på kontot om man ska beställa till alla samtidigt?
Ska vi hyra bil eller ta bussen?
Har alla pass?
Har alla rena underkläder med sig?
Är alla vid sina sinnens fulla bruk?
Come on babies, lets go!

Kulturhysteriskt

Förra helgen överdoserade vi närapå, Annie och jag. På fredagen blev det tre och en halv timme Tre systrar på Stadsteatern. De är SÅ bra de där tjejerna. Och grabbarna med för den delen. Min absoluta övertygelse är att regissören har en del med resultatet att göra. I det här fallet, Alexander Mörk-Eidem. Jag hade förväntningar. Och det var strålande. Hemskt, förstås. Ångest. Men glänsande. Mycket snor och utsmetad mascara. På scenen och i salongen. Teater med nerv utan en massa påklistrat teatraliskt trams, om ni fattar. Jag är av den bestämda uppfattningen att en pjäs tål ganska tuffa dramaturgiska ingrepp, om teatermakarna är pålitliga. Jag är en ivrare av moderna tolkningar. När de är bra. Liksom en ivrare av traditionella tolkningar. När de är bra. När teater är dålig är den dålig av andra orsaker.

På söndagen var vi på Konserthuset och lyssnade på en engelsk konsertpianist som spelade Ravels Vänstra hand-stycke, vad det nu heter på riktigt. Jag fick nästan ont i huvudet av att koncentrera mig. Mellan kulturupplevelserna satt vi på Teaterbaren och drack rött vin på glas och kände melankolin inom oss. Vi försökte reda ut våra liv. Vid ett bord bredvid satt ett sällskap i övre åldersregionerna, med ådrade näsor och generöst med sprit på bordet. Med armarna om varandras ryggar sjöng de sorgsna visor på något språk med öststatsklang. För att därpå bullra ut i en munter sång med hickanden och skratt. Annie och jag bytte bord. Då skrattade de så att de grät. Vi blev ännu mer melankoliska och drack ännu mer vin. På det hela var det en fantastisk helg.

Darling dentist!

Jag kommer just från tandläkaren. Jag har tappat en bit av en plomb och det vet man ju vad det kan kosta i runda sekiner. Men min tandläkare, han är en ängel. "Äsch", säger han. "Jag slipar av lite. Du kan komma tillbaka senare om du skulle krascha tanden ytterligare, så får vi se vad vi hittar på då." Och så slipar han och grejar en stund medan han hummar på en trudelutt. Sedan pratar vi om vad vi gjort på semestern och vad skönt det är på ett sätt att hösten är igång. Jag hänger kvar en stund och vi fnissar åt livet. Jag har varit hans patient i tugofem år, så han börjar alltmer anta konturerna av en kär gammal vän. Vi grånar liksom ikapp och det känns tryggt och bra. Sedan går jag ut till sköterska Gunilla och frågar hur det går med golfen. "Tack bra säger hon, fast det börjar bli lite dragigt på greenen. Då blir det hundrasextio kronor tack. Ha det bra och hej svejs. " Gissa om jag kommer att stanna kvar hos de där två tills jag trillar av pinn!

Fredagsmiddag

Kronärtsskocksbottnar, grädde, rött vin, krämig ost, färsk pasta. Det är min inköpslista som jag sitter och funderar på. På jobbet, fy skäms. Men ikväll ska jag bjuda bror, mor och kanske några av barnen (dom har inte svarat än) på middag. Arbetsveckan har varit en tuffing. Kanske att jag köper en kaka också. Det är jag värd.

Gnälligt värre

Fy vad jag har gnällt på sista tiden. Och jag är inte ens förkyld som alla andra. Jag lovar bättring.

Fotgängarhjälm anmodas

Snälla cyklister på Sankt Eriksplan! Jag har full förståelse för att ni har mycket mer bråttom och mycket angelägnare mötestider att passa än alla andra slöfockar som drar fram genom huvudstaden om morgnarna. Men måste ni SIKTA på tanter som sneddar mot tunnelbanenedgången? Jag måste faktiskt kryssa över cykelbanan för att ta mig fram. Om jag inte ska behöva sitta hemma hela dagen och tjura. Ett scenario som jag idag hade en oemotståndlig lust att iscensätta.

Köplust

Idag öppnade Överskottsbolaget vid Fridhemsplan. Jag fick för mig att jag skulle gå dit och köpa stearinljus, lysrör och kaffe. Jag höll på att bli nertrampad. Jag kom aldrig längre än till shampohyllan. Det tog en god stund innan jag kunde rädda mig ut på gatan igen. Genomsvettig. Jag gick hem igen. Utan kaffe. Hur ska jag klara mig framöver med så klena shoppinggener? Jag kanske måste gå ner till city i morgon och provköpa en liten trasa på Indiska i stället. Bara för att få en psykologisk bekräftelse på att jag fortfarande kan. Shoppa alltså.

Sitt medan du är ung....

Igår var det proppat på tunnelbanan. Jag hade sittplats långt inne i ett hörn. Omkring mig flockades företrädesvis studenter i åldrarna tjugo till trettio. Vid Teknis klev det på tre damer och en herre. Någonstans mellan åttio och nittiofem. Svårt att avgöra åldern på dagens pigga panschisar, men jag uppfattade dem som betydligt äldre än mina föräldrar.
Här kommer jag till den oerhörda iakttagelsen: Ingen, jag upprepar INGEN, av de yngre sittfläsken kom på idén att erbjuda sin plats. Jag hade spontanrest mig om jag suttit bättre till. Som det var nu fick den äldre generationen stå där och vingla i mittgången. Med glatt humör förvisso, men i alla fall. Jag fick en plötslig lust att dra de där äppelkindade Polyannaflickorna i flätorna. Men jag sa ingenting och gjorde ingenting. En skamfylld iakttagare, men vad hjälper det.

Pappsen

Min far ska komma och bo hos mig ett par dagar. Storstilad som jag är av min natur erbjuder jag mig att kvista hem från jobbet dagtid för att låsa upp min lägenhet och ge honom nycklarna. En procedur som vi har genomlevt förut, så det känns tryggt och vant. Men så upptäcker jag att jag missat att föra in ett möte i kalendern samma tid. Dubbelbokning alltså. Jag gör mitt yttersta för att nå pappa för en annan mötestid. Jag ringer en gång i halvtimmen på hans mobil men får bara en konstig tutsignal som avslutar uppringningen utan krusiduller. Jag ringer hans fasta telefon där en röst meddelar att röstbrevlådan är avstängd. Jag mejlar den nya e-postdressen jag just fått men där är det heldött. Vad sysslar människan med där uppe i Lappland? Ska han inte var inne och packa inför avresan? Jag ringer hem till honom igen och lyckas nu prata in ett meddelande i falsett som uppmanar till återkoppling. Ingenting händer. Nu är klockan snart tio och jag är för trött för att engagera mig vidare. Kanske låter jag honom bara stå där med väska och förvånad uppsyn på gatan. Kanske ombokar jag mitt möte på något sätt. Jag måste sova på saken.

Jag renoverar

I helgen tog jag en tur till landet. Det är alltid underbart att drälla runt på ägorna en septemberhelg med blånande fjärdar och rödrosiga lönnar i blickfånget. Men jag är alltid lite småskraj när jag låser upp och tassar in i mitt hus efter en tids frånvaro. Måtte det inte skönjas sprickor i spismuren, mystiska fläckar på tapeterna, plötsligt uppkomna vädringshål tillverkade av vår egen Hacke Hackspett. Den här gången var det förhållandevis lugnt. Men, dock. En brunaktig fläck på sovrumsgolvet. Någon sorts klet har droppat från taket. Följdriktigt kan jag icke somna om kvällen. Jag vrider mig. Tänk om det blivit röta i husgrunden? Mögelsporer och svampar och annat gift som äter mitt hus. Min vind är händigt igenspikad sedan många år. Storstadsbor som inte fattar att det kan vara finemang att ha åtminstone en inspektionslucka till vinden. Jag föreställer mig att ett spirande ekosystem med smådjur, djungelväxter och sankmark ska ha brett ut sig på vinden under de obevakade åren. Min fantasi vet inga gränser under den här typen av nattliga tänkerier. På lördagsmorgonen är jag helt utvakad och ringer öns alltiallo för en panikpåkallad vindsinspektion. Hasse. Hasse är på skubb i nejden och fixar en skorsten men frun som jag pratar med lovar att Hasse ska höra av sig när han nedstigit från taket. Hasse återkommer utan föranmälan och annat tjafs. I arla morgonstund parkerar han dagen därpå sin aningen ankomna HANTVERKAR-VAN på min gräsmatta. Cocos står i duschen, jag har morgonfrisyr och i sovrummet luktar det ovädrade sängkläder. Hasse vill genast inspektera sovrumsgolvet och fläcken. Naturligtvis. Sedan utspinner sig följande konversation: " Ha du en stege?" "Näe, i alla fall inte en lång." " Ha morsan din en stege da?" "Kanske, men hon sover nog." "-Jag åker förbi na å ser efter."

Han äe borta i fyra minuter. Så fräser han upp med bilen på gräsmattan igen, med en stege nonchigt uppslängd på taket. " Ha du en hammare?" "Vet inte. Ska se efter."


Eftersom han inte ids vänta på att jag skulle hitta min hammare grabbar han sin egen från bagageluckan, lutar stegen mot vinden, spettar bort fönstret och kikar in på vinden. Konstaterar att där ser det torrt ut, beordrar mig att kliva upp och kolla, beordrar ner mig och lägger omständligt in en snus medan han bligar på mig under kepsbrättet. Jag står där och dumflinar i mina citypoppiga jeans och sneakers. Jag uppfyller hans förväntningar om odugliga storstadsbönor med råge. Han ser så nöjd ut när han erbjuder sig att snickra ihop en lite bod till min gräsklippare och min hammare. Jag tackar snällt ja och frågar inte efter kostnaderna. Jag är alltför euforiskt över att pölarna på golvet inte innebär att jag måste riva huset. Jag skakar energiskt hans hand och lotsar honom mot bilen.
- Du har mina nummer, säger jag käckt och vinkar jag av honom. Hasse plirar så förnöjt. En ovärderlig bekanskap är etablerad.

Elräkning

Jag har fått en elräkning för min sommartorp som var klart magstark. Tusentals, TUSENTALS kronor. Jag ringde och fick dela upp den som tur var, men sedan satt jag och hetsade upp mig. Hur kan elräkningen gå upp flera tusen på ett år för en eluppvärmd sommarstuga som befinner sig i den mest uppenbart klimatförändrade zon man kan tänka sig? Snöade det någon gång i Ångermanland förra året? Var det en endaste dag något som man tillnärmelsevis kan kalla en bister vinterdag? Nej knappast. Det enda klimatprat jag hörde från norrlänningarna förra vintern var att de blev blöta om strumporna när det regnade genom skorna. Jag sätter mig således till rätta framför datorn för att göra jämförelser på nätet så att jag ska kunna välja ett mindre utsugande elföretag än det jag hittills anlitat. Men det var ju inte det lättaste. Jag måste bestämma om jag föredrar fast pris framför rörligt.Mmiljömärkt el eller el från ljuskygga producenter. Hur har jag det med mitt nuvarande avtal? Frågas det. Hur ser flytträttigheterna ut? Tänk på att man kan förlora i längden om flyttkostnaderna blir höga. Och var står allt det här? Titta på räkningen småputtrar min informationssajt med blomklockor runt pratbubblorna. Jag tittar på min elräkning, lägger tillbaka den i räkningshögen och går in på cdon i stället.