Konsten som syretillförsel

Min fantastiska väninna Marie köpte häromkvällen biljetter till soaré på restaurang Sjöhästen. Det var jag, Marie och våra yngsta döttrar. Och Thorsten Flinck. Det var nämligen honom vi skulle lyssna på. Utan att egentligen veta någonting, har min bild av Thorsten Flinck alltid varit att han är en begåvad men aningen nervös regissör. Någonstans har jag säkert hört att han framför sånger på estraderna. Men ingenting som jag haft en uppfattning om. Nu har jag det. En uppfattning. En knökfull kvarterskrog och på scenen Thorsten Flinck i svart och raggsockor. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Men det spelar ingen roll, för jag blev såld. Jag kan inte säga att det var perfektion. En skrapig anläggning till en periodvis rätt söndersjungen röst. Textrader som flög sin kos ur minnets labyrinter. Men,! En omedelbarhet som man sällan får vara med om. Och Revolutionsorkestern som helt avslappnat följde med in i varje nyck och krumelur. Det kändes som ett uppförande som hade en direktlänk till själva andningen. Varje strof, varje harmoni hade en nerv som det gick att ta på. Jag fick en känsla av att det där inte var underhållning, det var ett sätt att hålla sig i livet. Krama mikrofonen och få hjärtslagen att dunka tack vare röstens, ordets och tonernas energi. Att jag och andra i publiken blev paralytiska av hänförelse var liksom bara en sidoeffekt. Bra, bra, bra var vad det var.