Skitjobb på Strandvägen

Cocos ska ta studenten och det kommer att gå åt pengar. Hon ska ha studenthatt och klänningar och betala baler och sedan ska hon dra till Hultsfred och Grekland. Inte så studentrelaterat det där med Hultsfred och Grekland kanske, men definitivt ekonomirelaterat.
Så hon står där på Nybroplan och säljer godisremmar. Timme ut och timme in varje ledig helg. Men nu är det nog slut på lakritsremförsäljningen för hennes del. Hon blev nämligen sjuk, Cocos, idag. Valborg och allt och hon skulle få 68 öre i timmen (kanske att det är något högre) i stället för 37 öre (kanske att det är något högre) som vanliga söndagar, så det kändes bra gruvsamt. Hon ringde förstås och anmälde sig. Feber, sjuk, kan inte komma.



Remtanten blev visst helvild. Du får fixa vikarie själv! Hade hon tydligen gastat. Och fattar du inte att jag förlorar tusentals kronor på att du inte kommer. Du får komma hit ändå, så sjuk är du väl inte. Nu kan man tro att jag hittar på, men enligt dottern var det precis så där hon skrek i luren. Vilken talang till arbetsgivare! När man hittat någon som vill jobba sex timmar i sträck utan kiss- eller matrast. När avsaknaden av timrapporter och skriftliga överenskommelser är påfallande. Tja, jag kan tycka att det då kan vara läge att hålla sig med en något mjukare framtoning. Den remflickan kommer inte tillbaka, men en erfarenhet har hon med sig. Att ett skitjobb alltid är ett skitjobb och att skit ska man inte ta.

Alternativt Valborgsfirande

Annie och jag tänkte ha en tjejkväll på Valborg. Bjuda in lite andra singeldamer, se på brasa, äta gott, kanske gå på dans.
Men så började vi gruva oss. Ska vi va i stan eller på landet? Ska vi gå på brasa eller skita i det? Ska vi ha festkläder eller mysbrallor? Känner vi oss inte lite slitna för att gå ut och dansa?
Vi kanske inte ska göra någonting...

Så fort det var uttalat blev det bestämt.
Ingenting! Vi gör ingenting, vi tänker inte ens umgås.
Wonderful. Vi jobbar klart och så går vi och köper lite gotta, var och en på varsitt håll. Och kryper in i våra pörten och har det så bra, så bra.

Att vara en halvgammal, småexcentrisk tant och totalt strunta i alla traditioner. Och njuta hämningslöst av ensamheten bakom gardinerna.
Jag antar att det är det som är rikedom. Att veta att de man gillar och vill ha finns kvar.
Fast just ikväll bakom sina egna neddragna gardiner.

Livsnjutare på utflykt

Jag fattar inte att jag inte åker till skärgården oftare!

Helgens lördagtillsöndagtur är riktigt lyckad. Sprödaste våren som får oss att säga Åh vad vackert! Åh vad skönt! Åh vad vackert! en gång i minuten.

Bästisar. Ungar i olika åldrar. Massor med sol och skärgårdskrog med lyxmat, drinkar och live-band. Ganska mycket småkryp som vi inte får in i sängarna, tack och lov. Grabbgäng som kan vara samma hockeyplayers som sist, brölar klockan fyra på natten och gör det i rummet mellan småbarnsfamiljerna.

Kaffe i termos.

Kroppkakor.

Jättebleka ben.

Blåsippor!

Det här gör vi om hörni.

Google, google....

..what´s happening? Hela min Personliga sida med alla mina länkar, dokument, bokmärken, flöden och öden. Puts väck. Kaputt, ajöss, BORTA! Hjälp, jag är tydligen google-beroende. Jag kommer inte ens ihåg vilka adresser som var inlagda. Än mindre mina anteckningar om vad jag ska handla till middag.

Berätta vad som hänt? Vem av google-arkivarierna tryckte på Yes-knappen på frågan Vill du spara dina ändringar? För det vet jag av erfarenhet att det är inte så bra.
Men P säger lugnt att i morgon är det nog ordnat. Då har du dina filer igen ska du se. Jag litar på honom. Och jag lägger härmed mitt cyberliv i experternas händer. De brukar fixa det mesta. ADB-gänget.

Den arabiske vännen

Det här med att skriva, det får alla möjliga effekter. Minnen flyter upp till ytan och människor man nästan glömt kommer fram ur skuggorna. Så är det med Omar, min arabiske vän från förr. Mina tankar har förflyttats till Libanon många gånger under åren som gått. Jag lärde känna honom i Frankrike när vi båda var helt unga. Jag från Sverige och han från Beirut. Så olika uppväxter, så många tankar. En del helt olika, andra i samma spår. Omar var alltid glad. Nästan. Det var sällan trist när han var med.





Vi läste tillsammans på universitetet och gjorde utflykter som hade inslag av de barnsligaste tänkbara upptåg. Hjälp vad vi fnissade. Han hade någon sorts Emil i Lönneberga-charm som i och för sig nästan tog kål på omgivningen i dåtidens rätt konservativa Frankrike. Men det struntade väl vi i.


En gång släppte han ut hyresvärdinnans kakadua i lägenheten på prov. Quelle tragedie pour ce petit oiseau d´être emprisonné dans cette cage. Sa Omar och öppnade burdörren. Fågeln skrek och flaxade ochvi höll på att bli ihjälbitna, så klart, innan fågeln var infångad. Madamen var furieuse och Omar fick inte hälsa på mer. Så flyttade jag hem till Sverige och Omar for tillbaka till Beirut. Vi skulle alltid skriva, vi skulle förbli vänner.

Och så blev det. Ända tills kriget kom.
Breven från min vän slutade komma. Nu är han borta.

Storstadfolk på grönbete

Vi ska åka till Skärgården några stycken i helgen. Wow så kul! Men hur gör man? Ska vi bo i stuga eller på hotell? Hur ska man packa?
Kom-ihåg-Lista:

• Gympaskor eller gummistövlar eller både och. (Sandaler???)
• Ingen regnjacka för den glömde jag på Färöarna 2004. (Paraply och camping, vanligare än man tror.)
• Kastruller. Eller kanske inte. Inte om vi ska bo på hotell. Eller vandrarhem.
• Kartongvin!
• Mobil. Är det täckning på alla öar? Hur stor är Blidö? Huvudskär? Men där fanns det visst ingen elektricitet. Så det går inte.
• Hur gungiga är waxholmsbåtarna? Sjösjukepiller??
• Kontanter. Man vet aldrig.
• Brännbollsträ (vem har?)
• Flintastek. Tydligen ett måste i skärgården. Återkommer hela tiden i vår planering.
• Småsten. Att kasta macka med. Barnen tycker det är kul (tror jag.)
• Barnen. Ska definitivt med. För det tycker jag är kul.

Vilken skitdag!

Jag har mått illa hela dagen. Och då är det inte så med mig att jag tänker: åhå, jag mår illa. Jag tar det lugnt, läser en bok, lyssnar på musik, bäddar ner mig och tillåter lite slömys. Nej jag oroar mig. Jag mår illa, alltså är det C-sjukdomen! Som äter mig inifrån. Jag ska åka till skärgården med goda vänner nästa helg och njuta av våren. Men jag är nästan i svagaste laget att slå mig fram på nätet och stava till Arholma. Det ser i alla fall trevligt ut på Arholma. Undrar om jag kan åka med eller om jag redan är intagen då, nästa lördag. Barnen har varit här men de gick igen. Mitt sällskap var kanske inte av det muntrare slaget. Nu har jag ätit lite korv och spagetti och känner mig lite piggare. Ett halvt glas rött också. Och en chokladbit. Men roligt är det inte. Jag kanske ska googla på magsmärtor? Nej förresten. Diffusa magsymtom + google + söndagkväll + genuin hypokondriker. Förmodligen en urusel kombination. Vad går det på teven? Dokumentär om benmärgscancer.
Topp!

Hjalmar

Ska man nu nödvändigtvis läsa om sina gamla Hjalmar Söderberg-romaner är våren en lämplig tidpunkt. Har jag märkt. Att sitta på en bänk i en stockholmspark och känna vinddraget av flanörerna. Och märkvärdigt nog intill pinsamhet känna igen sig.
Bilden lånad

Och hela kvällen, timmar igenom, hade han drivit omkring överallt på måfå, i hopp att träffa henne igen... (...)

Men Lydia såg han inte...

Det är underligt att jag aldrig ser henne, tänkte han. All den tid jag har ledig driver jag ju omkring på alla de gator och vägar, där jag kan tänka mig en möjlighet att träffa henne.

Han brukade verkligen nästan varje dag gå Västerlånggatan fram och tillbaka ett par tre gånger. Hon bodde på Söder och måste väl ibland ha sina vägar åt norr. Och då borde hon ju antagligen gå Västerlånggatan. Ibland försökte han också med Stora Nygatan eller Skeppsbron. Men troligtvis gick hon just då Västerlånggatan.

.Ack Arvid, Arvid! Vad du håller på. Och vad jag förstår dig. Inte för att jag ränner gata upp och gata ned i hopp och förtvivlan, men ändå. Om jag går av vid Slussen och ska stå där och vänta, då är jag så uppmärksam. Tittar bortåt Saltsjöbanan för kanske, kanske kommer han släntrande. Eller vid pendeln på Centralen. Kanske, kanske. Någon gång måste ju människan komma från jobbet. Men inte idag, och inte igår.
Nåja. Man kan alltid läsa en bok i en park. Drömma sig bort. Tro sig se.
Förvillelser.

Ut, ut, ut

Jag vill verkligen gå ut nu. Till solen och aprilsommaren.
Men igår brände solen upp min hals. Så jag måste smörja ordentligt. Nu luktar jag Greklandsstrand hela jag. Solfaktor 30.
Så nu kan jag gå ut. Med solhatt, solglasögon och bok. Kanske en filt om jag vill sitta i gräset. Eller om jag väljer ett café. Fast först kanske jag behöver göra några pannkakor så att jag inte börjar min sommarpromenad med att vara hungrig. Så det ska jag göra. Sen ska jag plocka ihop mina saker och gå ut. Om jag inte måste handla först förstås. Så det blir gjort till kvällen. Krukväxterna måste nog få lite vatten också. De ser döende ut i fönstren.
Ojdå. Nu ringer telefonen! Ska bara svara. Undrar om jag har fått några mejl. Kan lika gärna svara på dem när datorn ändå är på. Men oh vad länge sen jag kollade i det här albumet.
Lisbeth! När hördes vi senast? Henne måste jag ringa. Men inte just nu kanske.
De här gamla korten skulle vara roliga att skanna.
Nu ska jag strax gå ut!

"Har du någongång..."

Just nu är det alldeles i ropet att göra listor på bloggarna. De är jättekul att läsa och tänk vad folk är uppfinningsrika och har varit med om saker. Nerd heaven för oss listfetischister (och vi är några stycken.)
En typ av lista handlar om att man ska svara på ett antal frågor (din första bästis, din senaste biofilm, senaste fyndet och lite sånt där.) Jag kan förstås inte låta bli att tänka på vad jag själv skulle svara på de där listfrågorna.

Ett par frågor ger vissa bryderier. En är "Har du haft ett one-night-stand?" Det verkar alla ha haft. Sedan är det: "Har du blivit arresterad någon gång?" Det är inte lika vanligt.
Jag tänker så det knakar. Hur jag än funderar kommer jag inte på ett endaste.

Men så kommer vi till det där med arrestering. Nja... När jag var ung och bodde i Frankrike förekom vissa festligheter i sammanhang som så här i efterhand kan ses som en smula obskyra. Nu kanske mina barn ska hålla för öronen, men det var rökiga lokaler befolkade av slynglar med tofsar i håret som spelade elgitarr som knastrade. Efter en sådan där tillställning skulle jag ta mig hemåt till hyrrummet. Jag hade en inflammation i en led just då och det gjorde ont när jag gick. Så jag fick låna en moppe av Omar. Omar var en libanesisk, helt underbar tjugoåring med jättekrull och massor av fnitter. Han slängde Ankies och min dykinstruktör i bassängen bara på skämt en gång och fick en snyting på näsan för det. I alla fall så var han snälla killen rakt igenom och lånade som sagt ut sin moppe. Det var bara det att moppen inte var helt laglig. Inga ljuddämpare, inga papper och annan skit. Men den passade mig. Jag knattrade nöjd iväg genom natten och hörde inte polisbilen som smög upp strax bakom. Inte ens polistutet hörde jag. Men jag såg ljusblandaren när de satte på den, poliserna, och då stannade jag förstås intill kanten. Jag fick sätta mig i polisbilen och svara på frågor. Vem var jag? Hade jag något pass? Vems var mobiletten? Hade jag några papper? Förstod jag att det här alltihop jag höll på med var förbjudet???? Och förstod jag vad det var för sorts kvarter, de här, som jag åkte omkring i, alldeles ensam i natten? Jag fick sitta där i TIMMAR!

Det var jätteläskigt. Biffiga poliser i gryningen i en livsfarlig medelstor fransk industristad. Pass och papper hade jag inte med mig. Och vad Omar hette mer än Omar och var han bodde... inte en susning. Jag började grina, så klart. Poliserna fick plocka fram servetter. Jag var bara nitton och kände mig skör. De tog inte med mig till finkan, de eskorterade mig hem, så någon arrestering i äkta bemärkelse var det väl aldrig. Hyrestanten där jag och Ankie bodde fick en uppringning och jag fick en föreläsning i fransk lagstiftning.

Men engångs. Nope. Alldeles för farligt.

Nytt inlogg.

Hjälp vad konstigt det ser ut! Bara att vänja sig vid instrumetpanel och redigera i stället för dashboard och edit. Jag började trivas med de engelska termerna när jag äntligen förstod vad de betydde. (För oinvigda: alla bloggbegrepp har plötsligt översatts till svenska med vissa effekter på teckensnittet.)



Jag som bara tänkte visa en fin bild från landet. En påskbild med långt till knoppning och riktig vår. Kanske en föraning om att det blir sommar någon gång!

Bussresa. Igen.

Så var det ett bussinlägg igen. Den här gången i storstan.

I stan finns det två bussar som bitvis har samma resrutt. Buss 70 och buss 40. Men bara bitvis. De snirklar fram på olika gator, har olika slutmål. I ett kvarter åker buss 70 rakt fram medan 40 tar åt höger.

Men idag ska ni veta. Då svängde buss 70 plötsligt åt höger. Föraren körde tydligen båda turerna och befann sig i drömmerier. Fyra tonårstjejer började skrika "Stopp, stopp du åker fel!" Men chauffören, han lyssnade på radio och hörde ingenting. Han gasade på i uppförsbacken och kom upp i god marschfart.



Tjejerna satte sig igen och tittade ut genom fönstret. Kanske kände de som jag, att det här, det kunde vara en film eller en novell av Tage Danielsson (om ni minns honom, han skrev också om bussar.)

Stämningen var ovanligt avslappnad där vi gled fram i nya stadsdelar. Rätt länge. Den förinspelade hållplatsrösten spann på: "Stadsbiblioteket." Till biblioteket var det vid det här laget långt att gå. Men så tvärnitade chaffissen. Kopplade på högtalaren och berättade att han kört fel. Och här kunde han inte vända. "Ni får följa med till Vanadisplan, vi svänger i rondellen." För att inte tappa tid tryckte han gasen i botten. Resenärerna såg alltmer uppsluppna ut. Vi var på utflykt! Bussen blåste på och småbilarna väjde när vi kom farande. I hundra knyck, tror jag, gjorde vi rondellen. Det tjöt om däcken. Spiken i botten. I full galopp bar det av nedför Vanadisvägen. Höger vid Sveavägen och så kom vi till Stadsbiblioteket. På riktigt den här gången. Vi klev av, de flesta av oss. Och log lite blygt i samförstånd. I våra småtrista liv en helt vanlig vardag hade vi fått en egen, alldeles speciell stund tillsammans.

Läslusten åter

Det är otroligt vad lite påskluft kan göra för hjärnan. Jag har börjat läsa igen! Och tycker att det är kul. Det tyckte jag inte förra veckan eller veckan innan den eller veckan innan den. Inte sedan förra sommaren har det varigt roligt att läsa. Men så köpte jag en näve på pocketshopen. Fördelen med att ha haft lästräda är att man har alla lästips ogjorda. Och kan gå ut lite löst med i stort sett vad som helst. Alakoski, Lapidus, von Krusenstierna (inte Agnes då, utan Gyllenhammardottern), Khemiri och Gregorius på bara några dagar. Back on track och det känns inte så dumt. Jag kanske till och med ska ta och börja läsa tidningen igen. Hänga med lite och inte se ut som en idiot varje gång någon säger Squeeze, förmögenhetsskatt eller Chabrols senaste. Knäppa av teven, börja jogga, dejta en välartad herre, gå på vernissage, börja plocka svamp.
Men herregud! Hur nyttig är den där läsningen i själva verket? Personlighetsförändring, nej det vill vi inte vara med om. Men en liten, liten Hjalmar Söderberg kan väl knappast göra varken till eller från...och det är ju ändå bara en omläsning.

Dataanalfabeten

Jag älskar min dator. Bästa impulsköpet någonsin. Men jag skulle kunna slå ihjäl den när den konstrar. Jag känner mig maktlös och allvarligt benägen att ta till våld. Jag har absolut ingen aning om varför det helt plötsligt plingar till och kommer upp en ruta som säger:


RTHDCPL.EXE-Ogiltig flyttning av system DLL-fil



....DLL-filen C:\WINDOWS\system32\HHCTRL.OCX tog upp en minnesadress som reserverats för Windows system-DLL-filer
Kontakta leverentören av DLL-filen för att rätta till problemet.
JAG FATTAR INTE!!!! Jag har ju inte gjort nåt! Jag vet inte vad felet innebär, jag vet inte hur jag ska kontakta leverentören som ska ta itu med mina PROBLEM och jag har framför allt ingen aning om graden av allvar beträffande mina PROBLEM. Jag har för faan knappt börjat betala av på datorn. Den är ny och frisk, enligt mig, och borde vara väloljad nog i artärerna för att klara att gammelkärringen slinter lite på tangenterna. Min dator ska inte ha några DLL-problem, basta!

Bussresorna till skogs

Nu är jag hemma i stan igen. Härligt med landet. Härligt med stan.
Men det är en sak som blir mer och mer påfrestande för varje Norrlandsresa. Bussen. Ja, jag vet. Jag är en snåljåp som satsar på en sextimmarsbuss utan stopp när det finns andra färdmedel. Men det är billigt, så nu vet ni det.

Det börjar redan på bussterminalen. Hur mycket vatten ska jag ta med? Resan är lång, bussluften torr. Man behöver dricka. Men jag vill inte gärna gå på busstoan. Jag och barnen köper varsin liten flaska Vittel. Lull drabbas av svår törst omgående och dricker upp hälften av vattnet. Vi står i kö och väntar på att få gå på. Det blir trångt. Så börjar plötsligt det stora klivandet. Ju mer vi närmar oss tidpunkt för avgång tilltar klivandet. Alla vill på först. Därför kliver man över väskor, småbarn och kortare tanter för att komma i rätt kö till den sluss som intervallöppnas ut mot bussarna. Ingen står i rätt kö när det väl gäller så då kliver man tillbaka till ursprungsläget, fast nu dubbelt så snabbt. Sedan ska alla visa biljetter eller tala om vad man har fått för bokningsnummer via internet. Det här momentet brukar kännas italienskt. Busschauffören som kommer från Örnsköldsvik får rosor på kinderna trots sitt norrländska sinnelag och ryar åt förstagångspapporna som vill släpa med barnstolar och spjälsängar upp på bussen. Det är inte någon större ordning på bokningarna men vi får gå ombord ändå, annars kommer vi aldrig iväg. Tanterna med grått hår och knut kommer på sist och får sitta längst bak och bli åksjuka. De håller liksom inte tempot.

Så bär det iväg. Den första kvarten rabblar chauffören ordningsregler. Man får inte kasta papper, man måste sitta på toan, (även vi pojkar trumpetar han så käckt!), man får inte ha stolryggarna nedfällda när kaffevärdinnan kommer på, man ska ha bälte hela sträckan, det är lag på det, man får inte ha väskor på sätet bredvid, då får inte alla plats. Sen börjar alla prata i sina mobiler. Eftersom det är Norrlandsbussen förekommer en hel del skitprat om storstan. Det får man tåla. Tjejen bredvid mig skalar tretton apelsiner och lägger skalen i min avfallspåse. Hon pratar med sin kompis som sitter i bussen bakom. "Men gud nu körde ni om oss! Men gud!" Hon pratar i sin telefon mellan Uppsala och Gnarp. Sedan somnar hon och ramlar ner i mitt knä. De små barnen är tålamodiga och bedårande, deras fäder pratar hockey. De vrålar resultat. Det måste de göra, vråla, eftersom de sitter på olika platser i bussen och bussen tjuter rätt hårt mot underlaget. De har gått i samma högstadium, visar det sig. I Näsåker.

Så piggas stämningen upp. Det blir filmvisning. Jag blir kissnödig och måste gå på toan fastän jag gruvar mig våldsamt eftersom jag utgår från att den är äcklig och jag aldrig fattar var ljuset tänds eller vilken knapp som är spol. Jag köper ett par filmhörlurar av chauffören och tackar min skapare att jag är B-filmsnörd. Mitt i filmen, strax norr om Gävle, stiger kaffevärdinnan på och säljer drycker, smörgåsar och choklad. De flesta passagerare kommer direkt från jobbet och har ingen medhavd matsäck. Därför tar smörgåsarna slut innan alla hunnit köpa, men de som hinner kan räkna med ett rejält illamående. Att trycka in en simmig renklämma med fanta till på en landsortsbuss, det är grejer det. För att lätta upp spykänslan köper alla kexchoklad. Sedan är det kexchokladfläckar överallt. Oklart om det är färska kluttar eller rester från tidigare resor. Vi avslutar med skållhett pulverkaffe och bränner oss på våra tungor och förbannar att vi inte tog påskspriten upp i bussen. Ska man ändå spy kunde man kanske ha unnat sig lite rajtans innan.

De sista timmarna genomlevs i en sorts dvala. Det luktar egendomligt i hela bussen, några snarkar, någon gråter och några håller fortfarande stilen med mobilerna i hårda grepp.
Ledbrutna vacklar barnen och jag av vid destinationen. Vi kramar mormor, ser fram emot hennes te och skinksmörgåsar. Äntligen är vi framme och jag intalar mig att nästa gång. Nästa gång, då tar vi flyget. Fastän jag så väl vet att vi kommer att ta bussen då också. Den är ju så billig. Och så bra.

Mot Norrlandsskogen!

Snart styr kosan mot Cityterminalen och Y-buss. Upp till Ångermanland. Bussresan brukar vara en pärs men väl värd sina bestyr när man väl är på plats.

Jag har förberett mig med pocketböcker och marsipankycklingar. Övriga förnödenheter hoppas jag få tag på i Härnöhallen. Det här ska bli en umgås- och läsarhelg tänkte jag. Sitta på verandan och ta ett glas öl, får nog bli till maj om vi ska tro vädergudarna.

Glad påsk till alla vänner, släktingar och andra bloggare!

Mitt hjärta brister

Jag skulle ju inte skriva någonting förrän efter påsk. Anledningen är bland annat viss oro i känsloflödet inom min familj. Ibland händer det roliga saker, ibland sorgliga och man kan behöva tid för eftertanke och lite inre stillhet som exkluderar bloggbabbel.

Men så blev det Folkoperan igår. Birgitta Egerbladh, pålitlig när det gäller explosiva kulturupplevelser. Mitt hjärta brister är inget undantag. Så vackra arior! Så underhållande och så mycket igenkänning. Begåvad ensemble under begåvad ledning. Men mest av allt kul.

Hur ofta vrider man sig av skratt på Operan? Kanske inte så ofta. Men när Elisabeth Karlsson i fluffig tårtklänning trånar till bristingsgränsen och kastar tallrikar omkring sig till musik från Hoffmans äventyr...ja då skrattar man samtidigt som tårarna tillrar och man inser att hjärtan kan brista både av sorg och av glädje. För övrigt blir man väldigt sugen på mera opera.