I stan finns det två bussar som bitvis har samma resrutt. Buss 70 och buss 40. Men bara bitvis. De snirklar fram på olika gator, har olika slutmål. I ett kvarter åker buss 70 rakt fram medan 40 tar åt höger.
Men idag ska ni veta. Då svängde buss 70 plötsligt åt höger. Föraren körde tydligen båda turerna och befann sig i drömmerier. Fyra tonårstjejer började skrika "Stopp, stopp du åker fel!" Men chauffören, han lyssnade på radio och hörde ingenting. Han gasade på i uppförsbacken och kom upp i god marschfart.
Tjejerna satte sig igen och tittade ut genom fönstret. Kanske kände de som jag, att det här, det kunde vara en film eller en novell av Tage Danielsson (om ni minns honom, han skrev också om bussar.)
Stämningen var ovanligt avslappnad där vi gled fram i nya stadsdelar. Rätt länge. Den förinspelade hållplatsrösten spann på: "Stadsbiblioteket." Till biblioteket var det vid det här laget långt att gå. Men så tvärnitade chaffissen. Kopplade på högtalaren och berättade att han kört fel. Och här kunde han inte vända. "Ni får följa med till Vanadisplan, vi svänger i rondellen." För att inte tappa tid tryckte han gasen i botten. Resenärerna såg alltmer uppsluppna ut. Vi var på utflykt! Bussen blåste på och småbilarna väjde när vi kom farande. I hundra knyck, tror jag, gjorde vi rondellen. Det tjöt om däcken. Spiken i botten. I full galopp bar det av nedför Vanadisvägen. Höger vid Sveavägen och så kom vi till Stadsbiblioteket. På riktigt den här gången. Vi klev av, de flesta av oss. Och log lite blygt i samförstånd. I våra småtrista liv en helt vanlig vardag hade vi fått en egen, alldeles speciell stund tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar