Hjalmar

Ska man nu nödvändigtvis läsa om sina gamla Hjalmar Söderberg-romaner är våren en lämplig tidpunkt. Har jag märkt. Att sitta på en bänk i en stockholmspark och känna vinddraget av flanörerna. Och märkvärdigt nog intill pinsamhet känna igen sig.
Bilden lånad

Och hela kvällen, timmar igenom, hade han drivit omkring överallt på måfå, i hopp att träffa henne igen... (...)

Men Lydia såg han inte...

Det är underligt att jag aldrig ser henne, tänkte han. All den tid jag har ledig driver jag ju omkring på alla de gator och vägar, där jag kan tänka mig en möjlighet att träffa henne.

Han brukade verkligen nästan varje dag gå Västerlånggatan fram och tillbaka ett par tre gånger. Hon bodde på Söder och måste väl ibland ha sina vägar åt norr. Och då borde hon ju antagligen gå Västerlånggatan. Ibland försökte han också med Stora Nygatan eller Skeppsbron. Men troligtvis gick hon just då Västerlånggatan.

.Ack Arvid, Arvid! Vad du håller på. Och vad jag förstår dig. Inte för att jag ränner gata upp och gata ned i hopp och förtvivlan, men ändå. Om jag går av vid Slussen och ska stå där och vänta, då är jag så uppmärksam. Tittar bortåt Saltsjöbanan för kanske, kanske kommer han släntrande. Eller vid pendeln på Centralen. Kanske, kanske. Någon gång måste ju människan komma från jobbet. Men inte idag, och inte igår.
Nåja. Man kan alltid läsa en bok i en park. Drömma sig bort. Tro sig se.
Förvillelser.