Läsecirkel i augustikväll

Tack Solis, för i fredags. Vad trevligt vi hade det och vilken god mat!

Det var nämligen läsdags igen, i fredags. Som vanligt ägnade vi ganska mycket tid åt att försöka lösa livets pussel. Vi ägnade också tid åt boken för dagen. Jag var den enda som inte tyckte den var så jättebra. Men jag hade å andra sidan inte läst den ordentligt. Det är konstigt det där, att man kan låta sig beröras i så olika grad. Vi läste Elsie Johanssons Sin ensamma kropp, så det var verkligen inget fel på vare sig roman eller författare. Hyllad, skulle man väl snarare kunna kalla henne, Elsie alltså. Men det hjälptes inte. För mig var det bara ord, ord, ord. Inget som fäste tillräckligt för att bli en upplevelse.

Jag pratade om saken med en mig närstående person, om hur konstigt det är att man kan tycka så olika. "Ja", sa hon. "Jag kan då inte med Mariannne Fredriksson." " Marianne Fredriksson? Men hon är ju jättebra," sa jag. "Nej absolut inte. Hon är urtrist. Tråkig, tråkig." Sa mitt kött och blod. Och Ros, hon hade synpunkter på Den amerikanska flickan. Prisbelönt och upphaussad. Urtrist, tråkig, tråkig. Ja verkligen. Där håller jag med. Obegripligt att prisa en fyrahundrasidig nödberättelse och få en sådan lyster i blicken som vissa av mina belästa och förståndiga vänner fick när boken i fråga var på tapeten.

Så där kan det vara. Ingen går säker. Litterär eller inte, död eller levande. Väldigt uppfriskande enligt min mening.

Mobila telefoner

Min jobbmobil gick sönder för ett tag sedan. Det har medfört visst trassel. Jag har hållit på att ta ut sim-kortet stup i kvarten för att lyssna av meddelanden i min privata telefon. Djädrans fipplande med sim-kort. Mina fingrar är trubbigare än andras, det har tydligt framgått under den senaste månadens sim-kortsbytande. I alla fall. Nu har jag fått låna en gammal mobil från IT-avdelningen, min nybeställning drar ut på tiden. Men det konstiga är att mina uppgifter inte följer med mitt sim-kort. Min adressbok finns inte kvar. Däremot har jag en annan persons adressbok som verkar sitta fast i själva telefonen. Ska det vara så? Den observante läsaren noterar att jag inte är en telecom-expert. Så nu kan jag utan problemas ringa upp Bengt, bilbärgning och Pelle med en enkel knapptryckning. Men mina kollegor kan jag inte nå eftersom alla deras namn är raderade. Som tur är har jag dubbelsparat tjänsterelaterade telefonnummer så ordentligt i min privata mobil. Så jag kan ju alltid på något vis föra över de numren till lånetelefonen. Jag har ju trots allt två händer, så det ska nog gå bra.

Sensommarnostalgi

Igår slog det stora vemodet an. Det kröp fram redan på morgonen, kanske påhejat av insikten att min bebis packade det sista för att flytta ur boet. Från och med måndag, idag alltså, är jag definitivt ensamboende.

Jag proppar ipoden i öronen och går ut i den sneda augustisolen. Musiken är extremt randomiserad i mina lurar. Jag har inte lärt mig att reglera mina musikstycken till ett läge när jag själv kan bestämma ordningen. Jag får hålla tillgodo. Tom Waits överrumplar mig på Sankt Eriksgatan med Waltzing Matilda. Den sorgsna, raspiga ljuvligheten knastrar i mina lomhörda trumhinnor och jag ökar ljudet ytterligare. Min älsklingspromenad är som bäst så här när hösten ligger och lurpassar. En energisk stadspuls signalerar skolstart och sensommarförhoppningar. Nere vid Smedsuddsbadet har några ungar badkläder och grodfötter men de kommer inte längre än till bryggan. En skärgårdsbåt segar förbi. Vid rosenträdgården bortanför höghuset står jag i evigheter och stirrar på vattenspegeln. Duetten med Waits och Midler som jag aldrig kommer ihåg namnet på. Jag är nära att lipa utan skäl. I mitt huvud snurrar min ickeroman som jag ickeskriver. Den skulle kunna bli ofantligt bra. Jag uppfattar att människor jag möter stirrar på mig. Ser jag oberäknelig ut eller är det musiken som slipper ut ur hörlurarna som besvärar? Jag rycker plopparna ur öronen för att förvissa mig om att det inte dunkar rytmer obehärskat ut i det fria. Jag stoppar in dem i öronen igen och går in till Stadshuset och fantiserar om att jag har en ickestockholmsk vän som jag visar runt staden. Jag sätter mig med honom och dinglar med benen ner mot vattnet. Det är en han, nämligen.

Sedan blir det på riktigt. Jag måste snabba på lite. Jag har bjudit barnen på middag och jag ska både hinna hitta på vad jag ska bjuda på och handla. Det blir ett antal röror på bordet som inte är så tokiga. Det är det bästa. Att få prata och skratta med storungarna. Och äta röror som smakar bättre än de ser ut. Då blir jag glad igen. Sensommarsöndag.

Ambivalent återgång till det normala

Så då, eftersom jag har svällt ut som en gris och tappat kondisen efter sommaren, begav jag mig till träningslokanen. Med energi och entusiasm började jag med ett step-pass. Jag fick hjärtslag, utslag och nästan slag. Det var hemskt. När jag kom hem hade jag en migrän som jag inte haft på säker tio år. Min vän T ringde och bekagade sig. Han hade just landat från en längre semester i Skåne och började vardagen med ett möte. Sedan fick han en migrän som han inte haft på tio år. Vi jämrade oss över sakernas tillstånd. Att vi inte får gå och skrota på våra lantställen i evigheter, eller åtminstone tills snön börjar ryka. Och att vi börjar bli så till åren att det nästan inte är kul att komma tillbaka till stenstan efter sommaren. Som vi ju trodde att vi älskade så.

I alla fall så är det en ny dag idag och nu känns det lite bättre. Träningsvärken sipprar långsamt ur musklerna, det är varmt och fuktigt och inte så tokigt att flanera längs Kungsgatan en helt vanlig onsdagkväll. En augustifest planeras i en prunkande villaträdgård på lördag. Då blir det sol och vin och glam. På jobbet har tempot ökat den senaste veckan, nu är alla här och jobbar och stimmar. Plötsligt är det uppfriskande att kränga på sig en vit, nystruken skjorta och leta fram en väska där pärmar ryms. Jag funderar på att uppgradera mina terminalglasögon. Jag ska snabbläsa nästa bokcirkelbok. Jag ska vinka av Cocos som ska flytta till Umeå och sjunga. Det är rätt och slätt igång igen.

Konsekvenser av en lat sommar

Jag har blivit så tjock att jag inte kan plocka upp pennorna jag tappar på golvet. Jag måste börja träna. Och visa lite mer behärskning när det serveras efterrätter.

Grekland

Den här sommaren var fantastisk. Den är svår att återge så här i klump, när jag kommit hem och allt liksom är över. Veckan i Grekland måste ändå återges åtminstone något lite. Sistaminuten är alltid sistaminuten. Man vet inte riktigt vart man kommer. Beslut blir fattade i all hast, man slår till, man har bestämt sig för ett högstapris och vet redan från början att det kommer att överskridas. Cocos och jag överskred våra tillgångar genom att fastna för grekisk landsbygd. En liten håla som heter Valtos. Citronlundar och gräshoppor. Slingriga, heta stigar. Ödetomter. Drömmar om att stanna kvar. Eftersom vi inte hade några pengar kvar när vi betalt resan och lägenheten fick vi sitta på balkongen och inta alla våra måltider och dricka öl i tandborstglas i stället för att gå på bar. Det gjorde inget. Vi orkade i alla fall inte göra så mycket mer än hasa oss mellan stranden, mataffären och balkongen.

När vi satt på balkongen tittade vi in i familjens vedbod.

Vi bodde som sagt i en citronlund...

..och det var här vi tillbringade nästan hela vår vistelse.

Vår egen balkonginneboende som vi var lite rädda för.

Men ibland slog vi oss lösa och tog båten till Parga. Där var det kalas kvällen lång. Vi tog seriösa bilder på oss själva och låtsades att vi var glamorösare än vad vi kanske verkligen var.

Varje dag när vi gick till stranden, stannade vi vid ett hus. Det är vitt med blå fönsterluckor. Det är vackert men ser slitet ut. Vi såg aldrig någon som gick in i huset. Aldrig någon som öppnade ett fönster. Färgen på de blå luckorna har inte flagnat, men det kommer inte att dröja länge innan de måste målas om. För fukten och rötan. Trädgården är igenvuxen. Järngrinden, också blå, skulle behöva en smörjning. Vi stannade alltid utanför huset. Fantasin tog skruv. Tänk om man hade, tänk om man kunde.... Då skulle vi öppna fönsterluckorna, vädra ur rummen, måla vitt och möblera. Vita gardiner med fladder. Cocos skulle ta fram järngrytorna och göra sina stuvningar. Gästerna skulle få dricka det lokala vinet, strävt och starkt. Vi skulle bjuda hela vår stora familj att sitta i trädgården och lyssna till cikadorna. Mormor skulle se över rosorna. Vi skulle...

Varje dag stannade vi till och lät drömmarna ta oss med. Sedan gick vi ner till havet och simmade.

Och sedan åkte vi hem till Sverige.

Civilisationen igen

Igår kväll rullade Norrlandsbussen in på Cityterminalen och min semester börjar verkligen närma sig slutet. Jag har inte varit hemma på fem veckor, förutom två korta stopp för att packa om. Lägenheten ser ut som en rövarkula. Tydligen lade jag inte ner mycket försemesterenergi på städning. Det får bli uppsnyggning idag. Men än så länge har jag mest gått igenom semesterbilderna. Sortering pågår.

Omgruppering

Nu är jag hemma ett halvt dygn för att packa om mina väskor. Cocos har lurat iväg mig på en sistaminuten. Till Grekland. Det ska bli skönt med lite värme. Sedan åker jag till landet igen och sitter där och ugglar helt allena tills det är dags för knog och kneg igen. Det mest anmärkningsvärda som hänt under sommaren är att först gick jag ner två kilo sedan gick jag upp två kilo.

Och att vi har tama harungar utanför huset.

Återkommer när livet återgått till det normala.

Sol i sinne

Ibland är det som att vara utomlands när man gästar sitt eget land. Den allra första, skälvande semesterhelgen när jag var i Göteborg kändes lite så. Jag hälsade på Ros och J och hade en topphelg. Vädret var syditalienskt, de avslappnade middagarna på gården utsökta. Barnen har köpt en pastamaskin vilket innebär hemgjord ravioli med chèvre och pinjenötter. Bland annat.

Vi strövade i delar av staden som jag inte alls känner. Vi hamnade på en halvt surrealistisk förevisning av Majgrabbarnas klubbhus i Majorna och jag köpte en bok som jag faktiskt
bläddrade i på bussen hem.




Vi såg flocken av brucebeundrarna som häckade ståndaktigt i gasset utanför hotell Elite. Kanske fick de framåt eftermiddagen se kungen, kanske inte. Han skrev visst några autografer såg jag i tidningen dan där på. Vi åt pistageglass och tittade på trutar som livnärde sig på bortslängd meximat bakom Saluhallen.



Jag gick fram och tillbaka längs Avenyn. Ett gammalt span jobbar där på en läkarmottagning och jag tänkte att kanske får jag syn på honom och kan säga morsning hur är läget. Det är klart att jag inte såg honom, och hade jag gjort det hade jag naturligtvis ändå inte hälsat. Solen sken ihållande och svetten rann så att klänningen klibbade. Som den ska göra på en riktig sommarsemester. Jag kunde spegla mig i alla solglasögon som mötte mig från trottoarserveringarna. Det kluckade och klirrade från ett ansenligt antal mittpådagenöl.

Jag läste ut två böcker och på tågresan konstaterade jag att hörlurarna till min Ipod är för stora för mina öron. Malandet från damen mitt emot mig skavde i mina hörselgångar och i alla andras hörselgångar också på det tåget.

Jag bara ÄLSKAR miniresor på några dagar. Särskilt när det innefattar att jag får vara med mina barn. Puss på er!

Semester

Nu har min semester börjat på riktigt. Första måndagen, det är alltid lite speciellt. Det speciella med den här dagen är att det är tretton grader och hällregn.

Bild från mitt fönster.

Ändå är det ljuvligt. Jag har en oändlighet av ledig tid framför mig.
Vad som helst kan hända. En sak som strax kommer att hända vet jag med säkerhet. Jag kommer att bli blöt. Jag måste ut och handla första frukostmaten och jag hittar inte mitt paraply.

Veckorapport

Veckan så här långt kommen har följande hänt:

• En grobian kom in på min arbetsplats och skällde ut mig så att jag fick hjärtklappning. Han hade fel och jag hade rätt. Förstås.
• Jag har slutat vara tonårsmorsa. Mellan hösten 1993 och i lördags 2008 har jag haft tonåringar. Nu är det över. Tonåringarna är vuxna. Lite tomt, lite skönt. (Fast ni kommer alltid att vara mina bebisar!)
• Jag har sett filmen! Jag kunde inte tänka på mycket annat där i biofåtöljen än att Chris Noth hade hissat upp ögonlocken till pannbenet. Numera ser han ut som Sylvester Stallone. Inte så lyckat, inte så lyckat.
• Jag har köpt en ipod. Den billigaste på marknaden, men i alla fall.
• Jag upptäckte idag att jag hade ovanligt mycket pengar på mitt lönekonto. Jag var sprudlande glad i femton sekunder. Sedan såg jag att jag glömt att betala hyran. Blodet isade sig i mina ådror. Har jag nämnt att jag är punktlig av mig? Att vara sen med hyran är en KATASTROF.
• I morgon är sista dagen på jobbet före fem semesterveckor. Sedan packar jag min ipod och mina gummistövlar och åker till Götet. I augusti kommer jag att kunna alla Rufus Wainwrights sånger utantill. Det är nästan bara Rufus som får plats i ipoden. Jag sa ju at den var billig.

Läs även andra bloggares åsikter om Sex and the city

Sommarbilder

Än är det inte semester. Jag jobbar en dag till. Men sommar är det.

Midsommar i det ljuvligaste Småland. Stadspromenader i Stockholm. Snart blir det sommartorka på bloggen. På torsdag lämnar jag staden och uppkopplingarna. Jag ska sitta i skogen och meditera i fyra veckor. Kanske måla ett fönster. Kanske.

Annie och jag spankulerar i Kungsan och inbillar oss att det är det här som är storstadsidyll.

Riktig idyll. Tack mina underbara vänner som bjöd mig till det vackra och gästvänliga Småland!

Kemtekn.

Jag var på Åhléns igår för att köpa tvättmedel och hushållspapper. Bland annat. Jag viker in på avdelningen som heter Kemtekn. Stor skylt. Och jag är helt bortkollrad. Jag ÄLSKAR kemtekn. Jag måste hålla hårt i shoppingvagnen med båda händerna för att inte börja slänga ned allt möjligt i korgen. Det är hushållsassistenten i mig som spritter. Möjligheterna till impulsköp är oändliga. Mitt begär efter svinto, frystejp, svabbar, doftsprejer, mirakeltrasor, småborstar, storborstar och förslutningsbara plastpåsar har missbrukardrag. Egentligen är jag inte ens särskilt huslig, vilket besökare i min belamrade och ostajlade lägenhet kan intyga. Kanske lurar den perfekta husmodern i garderoben. Och på Åhléns, men bara där, finns en chans till lössläppthet utan krav.


Jag köpte oliver, kikärter och hushållspapper. Tvättmedlet glömde jag.

Rolig fråga

Jag är en sådan där tant som antagligen ser tillräckligt snäll ut för att kreti och pleti törs stanna mig på gatan och ställa frågor. Häromdagen blev jag stoppad av en kille i tjugoårsåldern med mobilen i högsta hugg. "Vet du hur man stavar till törtels? Är det TURTLES (bokstavsuttalat) eller stavas det som det låter, TÖRTELS alltså?" "TURTLES. Hundra procent säker!" "Åh, tack så mycket då." sa han och knappade in det rätta svaret på mobilen.

Semestertider

I morse pratade jag med min telefon. Jag satte mig upp med ett ryck i sängen, fumlade fram glasögonen och stirrade stelt på min mobil. Sedan tilltalade jag den med orden; Tio över åtta! Jag hade försovit mig, men bara två timmar. Aldrig har någon sett mig dricka ett glas juice så snabbt, klä på mig så tornadolikt och löpa till tunnelbanan i en sådan fart. Följande fick anstå till påföljande dag: tandborstning, klädurval, kamning. Jag hade en rätt viktig tid att passa klockan nio. Ett uteblivande hade INTE varit roligt. Fyrtio minuter senare kom jag inångande på min arbetsplats iförd egendomliga kläder, med håret på ända och rösten i falsett. Så kan det gå när man börjar tagga ned för semester.

På banan igen

Mitt modem ligger och väntar hos tobakisten på Odengatan. Jag ska hämta ut det idag. Yes!

webboholics

Igår när jag kom hem hade jag fortfarande inte fått mitt modem. Jag klampade in till min telefon med skor och kappa på. Ringde upp leverantören som jag kanske inte behöver namnge men som börjar på Co- och slutar på-em. Jag var placerad på fyrtioförsta plats i telefonkön. Medan jag väntade kunde jag passa på att få information om nya produkter och sommarerbjudanden om sextio tevekanaler. Jag la telefonluren åt sidan och tog av mig kappan. Mina nya gympaskor skavde för mycket att dra av. De fick vara kvar. Jag kokade en kopp te. I luren hördes: Om du har problem med internet, prova att dra ur sladden och starta om datorn. Det brukar hjälpa. Jag hittade gamla syltkakor i skafferiet. Jag åt och smulade ner telefonen. Du är fortfarande placerad i kö. Din köplats är trettiosju. Grinigheten lurade i vassen. Magen reagerade på syltkakorna så jag gick till badrummet och borstade tänderna. Jag packade ur träningspåsen och samlade ihop lite tidningar. Tiden gick. Plötsligt hade jag köplats 2. Klockan hade hunnit bli halv åtta. Då försvann all kommunikation. Ett dystert surrande ur luren. Hallåå! pep min försvagade stämma. Syltkakorna var slut, jag var förbi. Jag ringde upp igen. Välkommen till Co-em. Just nu är det många som ringer... Klimakteriesvettningarna knockade mig till sängläge. Jag väntade ytterligare en halvtimme. För att höra att mitt modem inte hade blivit ivägskickat. På onsdag kanske det kommer fram, eller på torsdag. Eller till påsk. Hallå, jag BETALAR för min uppkoppling och jag LIDER av internettorka.

Fortsättning följer.

Skit också!

Internetet har pajat hemma. Jag kan inte skriva på bloggen. och jag som hade så mycket roligt för mig i helgen som jag tänkte berätta om! Jag får summera när jag fått mitt nya modem. Tills vidare smygsurfar jag på jobbet.

Fötter

Min damtidning hade ett reportage om hur man anordnar en lyckad fest. En punkt förspråkade att man skulle låta gästerna ha på sig skorna, de känner sig bekvämare då. Och, sade texten: Fötter är fula, skor är snygga.
Om det kan man väl tycka vad man vill, men någonstans är jag benägen att hålla med. Som många andra har jag ett kluvet förhållande till fötter. Fötter kan var det ljuvligte som finns. Fötter kan vara outsägligt frånstötande. Så här års slår de i alla fall ut i blom. Direkt från insvettade vinterstövlar och grovkängor till sandaletter och flip-flop. Knotiga. Vita. Vackra. Anskrämliga. Gulliga. Ganska många med ingniden brunutansol. Så även mina. Eftersom jag som sagt håller på att gå igenom mina foton kommer en bild på ett par icke anskrämliga fötter.

Läs även andra bloggares åsikter om Fötter

Lasternas summa är konstant

Jag håller på att försöka ordna upp mitt bildarkiv. Och då pratar jag inte bara om ormboet i min dator där mapparna heter saker som för tankarna till en borderlinediagnos. Jag skulle så gärna vilja ha lite koll även på fotolådan. Om ni förstår vad jag menar.

När jag nostalgiskt går igenom mina gamla bilder slår det mig. Fokus har liksom förskjutits under åren. I mina gamla fotoalbum finns det gott om killar.

En ung sprudlande fransman anno 1975

På senare år har jag förvånansvärt många bilder på...ja gissa! Mat.

Man håller väl på att bli en gammal stofil helt enkelt.