webboholics

Igår när jag kom hem hade jag fortfarande inte fått mitt modem. Jag klampade in till min telefon med skor och kappa på. Ringde upp leverantören som jag kanske inte behöver namnge men som börjar på Co- och slutar på-em. Jag var placerad på fyrtioförsta plats i telefonkön. Medan jag väntade kunde jag passa på att få information om nya produkter och sommarerbjudanden om sextio tevekanaler. Jag la telefonluren åt sidan och tog av mig kappan. Mina nya gympaskor skavde för mycket att dra av. De fick vara kvar. Jag kokade en kopp te. I luren hördes: Om du har problem med internet, prova att dra ur sladden och starta om datorn. Det brukar hjälpa. Jag hittade gamla syltkakor i skafferiet. Jag åt och smulade ner telefonen. Du är fortfarande placerad i kö. Din köplats är trettiosju. Grinigheten lurade i vassen. Magen reagerade på syltkakorna så jag gick till badrummet och borstade tänderna. Jag packade ur träningspåsen och samlade ihop lite tidningar. Tiden gick. Plötsligt hade jag köplats 2. Klockan hade hunnit bli halv åtta. Då försvann all kommunikation. Ett dystert surrande ur luren. Hallåå! pep min försvagade stämma. Syltkakorna var slut, jag var förbi. Jag ringde upp igen. Välkommen till Co-em. Just nu är det många som ringer... Klimakteriesvettningarna knockade mig till sängläge. Jag väntade ytterligare en halvtimme. För att höra att mitt modem inte hade blivit ivägskickat. På onsdag kanske det kommer fram, eller på torsdag. Eller till påsk. Hallå, jag BETALAR för min uppkoppling och jag LIDER av internettorka.

Fortsättning följer.